Detta inlägg är liknande de som lagts in tidigare här, det är skarpt och det är nödvändigt. Vi vet väl vilka tider vi lever i? Vi vet ju om att det är ett stort avfall på gång, Därför är denna text också nödvändig att läsa:

Den karismatiska väckelsen:
Genom hela kyrkohistorien har det pågått en uppsplittring. Nya kyrkor har uppstått och sedan har det blivit nya utbrytningar och ännu flera kyrkor har bildats. Men på senare tid har det blivit en markant omsvängning, och det har talats mycket om kristen enhet. Kyrkorna har börjat närma sig varandra och börjat samarbeta. Till och med katoliker och pingstvänner har haft gemensamma möten. Förut har man byggt partimurar emellan sig, men nu håller man på och river dessa murar mellan de olika kyrkorna och pratar om gemenskap och kristen enhet. Utvecklingen på den religiösa fronten är en sensation utan motstycke. Det har blivit en slogan att alla kristna ska stå enade tillsammans, för vi har samme Gud och är ju på väg till samma himmel! Inte ens med detta är enhetstanken slut, utan man menar på fullt allvar att alla andra religioner är också olika vägar till samme Gud.

För dem som tror på Guds ord är denna enhetssträvan ingen överraskning. Bibeln talar om ett avfall ifrån tron i den yttersta tiden. Människor vill ha ett sken av gudsfruktan men vill inte veta av dess kraft. 1 Tim. 2:3. 2 Tim. 3:1-5. 2 Petr. 3:3-13.

Den s.k. enhetsväckelsen är en central del av det stora avfallet. Både lutheraner och frikyrkomedlemmar har låtit sig gripas av den nya enhetsväckelsen. Dess teologi uppfattar de som en lösning av problemet med den kristna enheten. Låt oss samlas omkring det väsentliga, det som förenar oss och undvika att tala om det som skiljer oss åt. Denna teologi kan förefalla logisk, den utesluter ju sådant som kan vålla söndring och all opposition är borta. På detta sätt har man lagt grunden till den stora Världskyrkan.

Men detta är inte den sortens enhet som Jesus talar om i Joh. 17:e kapitel, där han talar om att hans lärjungar ska vara ett. Vad var det som förenade Jesu första lärjungar? Jo, det var en gemensam tro på en församlingskropp, en Ande, en Herre, en tro, ett dop, och en Gud som är allas Fader. Ef. 4:1-6. Men var i Bibeln står det att alla religiösa kommer till himlen oavsett vad de tror på? Hur kan dessa s.k. kristna bli förenade med två sorters dop? Hur kan pingstvänner ha gemenskap med katoliker som tillbeder Maria? Påven och de katolska prästerna kallar sig själva ’Fader’. Hur kan denna hädelse vara förenlig med kristen tro och gemenskap? Jesus säger att vi ska inte kalla någon på jorden vår ’fader’, ty en är vår Fader, han som är i himmelen. Och ingen har rätt att kalla sig läromästare, ty en är vår Läromästare, Kristus. Matt. 23:9-10.

Du kanske menar att många ekumeniker är ödmjuka. Det hjälper inte. Frågan är, inför vem är de ödmjuka? Ödmjukhet inför kyrkofäder, kyrkotraditioner och inför kyrkornas biskopar och präster är ett svek mot Herren! Katolikerna överger inte sin ödmjukhet inför påven, och lutheranerna överger inte sin ödmjukhet inför Martin Luther, men många av de som skulle ha förkunnat Guds ord är inte längre ödmjuka inför Herren. De har övergett Bibelns sanningar för enhetens skull. Den enhet där man förkastar Guds ord, är en enhet som Gud förkastar! Det är en imitation och förfalskning av den kristna enheten. Enhetsväckelsen inom kyrkorna är inte inspirerad av Guds Ande. Profetior och tecken är inget bevis för att allt står rätt till.

 Kyrkor och samfund styrs av falska religiösa ledare. Många av dem är f.d. Herrens tjänare som ha svikit Herren och förenat sig med det skökoväsen som de skulle ha avslöjat och bekämpat. Istället för att ta upp kampen mot avgudadyrkan och religiös otukt – så har de själva hängett sig åt dessa synder. Dessa religiösa avfällingar är de värsta förförarna. Och enligt Matt. 18:6-7, Mark. 9:42 och Luk. 1:2 så vore det bättre för sådana om de blev dränkta.

På 1960-talet kom den s.k. karismatiska väckelsen. Men vad har resultatet blivit av den? Har den hjälpt människor att komma loss från kyrkor och samfund? Nej, tvärt om! I denna s.k. väckelse predikar man inte sanningen om kyrkorna och samfunden. Istället för att varna för kyrkornas villoläror, så samlar man människor till kyrkorna. De som skulle ha förkunnat Herrens väckelsebudskap och predikat sanningen om Guds församling har blivit trolösa och svikit Guds kallelse.

 Att de en gång har blivit döpta i helig Ande och att de talar tungomål, är inte något bevis för att de ha det rätt ställt inför Gud. Läs vad Paulus skriver till församlingen i Korint. I 1 Kor. 1:6-7 kan vi se att denna församling stod inte tillbaka i fråga om någon nådegåva. Denna församling hade alltså alla Andens nådegåvor. Men Paulus berömmer dem inte och skriver att när ni har sådana nådegåvor, då har ni det gott ställt inför Gud.

Nej, istället ger han dem tillrättavisningar. Redan i vers 11 i samma kapitel ser vi att allt stod inte rätt till. Där fanns partisöndring. Och i 3:e kapitlet ser vi att det var en mycket underutvecklad församling. De var såsom barn i andligt avseende. Och i 5:e kapitlet ser vi att det förekom allvarliga synder i denna församling.

Paulus ger dem ordentliga tillrättavisningar. Och i 2 Kor. 13:5 skriver han till denna församling som hade alla nådegåvorna: ”Rannsaka er själva, huruvida ni är i tron, ja, pröva er själva. Eller känner ni inte med er själva att Jesus Kristus är i er? Varom inte, så håller ni ej provet.”

Det står i Rom. 11:29, ”Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.” Därför är det möjligt att människor som ha fått andliga nådegåvor, men som sedan ha svikit Herren, kan ha dessa nådegåvor kvar och kan använda dem, fastän de inte har det rätt ställt inför Gud. De kan uppträda som bibellärare och predikanter, men deras förkunnelse är vilseledande och kan vara mycket förrädisk.

Sådana personer uppträder i den s.k. karismatiska väckelsen. Om de hade varit trogna Herren och tagit upp kampen mot det religiösa skökoväsendet, då hade Herren kunnat använda dem i en verklig väckelse. Men i den s.k. karismatiska väckelsen tjäna de Skökan och inte Herren. Och de andliga gåvor som de ha fått av nåd, dem missbrukar de nu i kyrkans och djävulens tjänst.

Den stora skökan i Upp.17:e och 18:e kapitel är den katolska kyrkan, och hennes döttrar är alla andra kyrkor och samfund. De säger sig tjäna Gud, men de blandar upp Guds ord med sina egna läror, stadgar och kyrkotraditioner. På detta sätt hindrar de människor från att förstå Bibeln, och hindrar dem från att bli frälsta.

Att bekänna sig tjäna Jesus Kristus men i verkligheten tjäna djävulen, det är religiös otukt, trolöshet mot Kristus. Därför är Bibelns benämning på kyrkan den stora skökan, och det stora Babylon. Babylon betyder söndring och oenighet, och det är vad kyrkorna har förorsakat. Kyrkorna är företag som är helt inriktade på att producera avfall, och de har smutsat ner hela världen med sitt religiösa avfallsutsläpp.

Kyrkorna som alltid har hatat väckelse, hur kunde de öppna sina dörrar för den karismatiska väckelsen? Förklaringen är, att detta är inte alls någon väckelse. Denna s.k. väckelse har medfört ett ännu större avfall från Herren. De som har låtit sig gripas av den, vaknar inte upp och söker sanningen. Istället har de fått en starkare tro på kyrkan. De som är katoliker fortsätter att vara katoliker. Den ”karismatiska väckelsen” har gjort dem till ”bättre” katoliker. Och de som är med i andra kyrkor och samfund fortsätter med sin ekumenik och låter sig tjusas av den stora skökans charm.

Det som skapar enhet och gemenskap i Guds församling, är en gemensam tro på en församlingskropp, en Ande, en Herre, en tro, ett dop, och en Gud som är allas Fader. Ef. 4:1-6. Men vad är det som skapar den ekumeniska enheten och gemenskapen? Jo, det är ett gemensamt avfall från tron på Jesus. En gemensam flathet inför Skökan, och en ”fri kärlek” (religiös otukt) som inte tar hänsyn till vad Guds ord säger.

Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Hosea 4:6. Dock bör man inte så mycket gå till rätta med någon annan eller förebrå honom eller förebrå ditt folk, som man bör gå till rätta med prästen. Vers 4. De som har det största ansvaret för oenigheten och bristen på kunskap bland Guds folk, det är just dessa som skulle ha predikat och undervisat i Guds ord. De ha inte haft akt på sig själva och på sin undervisning. 1 Tim. 4:16.

Gud har inte kallat någon till att bli statskyrkopräst eller baptistpastor eller pingstpastor eller maranatapredikant. Men han har kallat många till att förkunna Guds ord. Det står i Apg. 6:7 att en stor hop av prästerna blev lydiga och trodde. Nu är det bakvänt. Nu är man olydig och blir präst istället. Inte präst åt Gud, utan präst åt Skökan.

De som är församlingsföreståndare och herdar i Guds församling behöver inte sitta i ekumeniska sammankomster och kompromissa sig fram till lösningar när det gäller den kristna enheten, utan deras uppgift är att predika sanningen om Guds församling. De ska veta vad de talar om och de måste ha så mycket andlig klarsyn så de kan se skillnaden mellan en Guds församling och ett religiöst skökoväsen. De måste själva vara fria från skökoväsendet. Hur skulle de annars kunna vara föreståndare och herdar för Guds församling? Eller hur låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? 2 Kor. 6:14-18.

Den kristna enheten är ingenting att diskutera om, utan det är någonting att be till Gud om. Hur många av vår tids ”stora” predikanter och ”församlingsföreståndare” är det som verkligen ber om en sann kristen enhet som är grundad på Guds ord? Hur många är det i vår tid som kämpar mot samma religiösa skökoväsen som de gamla väckelsepionjärerna kämpade mot? Hur var det i gamla tiders väckelser? Jo, man höll fast vid Guds ord mitt under förföljelser och lidanden. Många offrade sina liv för dopsanningen! Men hur är det idag? Håller man fast vid Guds ord med samma iver som de gamla pionjärerna? Nej! Man kan läsa om, och tala om dessa, och beundra deras insatser för Guds rike, men samtidigt vill man samarbeta med detta skökoväsen som förföljde och mördade dessa pionjärer.

Man håller på och bygger upp en gemenskap över partigränserna. Alla vill vara kvar i sina kyrkor och samfund med dess traditioner och stadgar, och samtidigt vill man ha gemenskap med andra. Varför inte göra som Bibeln lär? Överge hela skökoväsendet! Lämna kyrkorna och gå ut ”utanför lägret”. Hebr. 13:13.  Artikel av Allan Svensson/ Tack Allan. :

http://www.algonet.se/~allan-sv/INDEX2.HTM