Vishet kan aldrig sökas bland människor. Det är naturligt för den som inte förstått betydelsen av Guds ord att söka efter visdom på jorden. För att kunna lyftas ovanför och bortom det mänskliga livets begränsningar fordras att vi både känner livets Herre helt och fullt och litar på honom. Gör du det?

Jobs bok kapitel 28 berättar om Vishetens gruva. Jag vill gärna ta med hela det kapitlet här, för att det är så underbart att läsa:

*Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar; järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar. Man sätter då gränser för mörkret och rannsakar ned till yttersta djupet, dit där stenen är natt och svartaste skugga. Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnedan omvälves den såsom av eld.  Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där. Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den; den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått där fram. Ja, där bär man på hårda stenen; bergen omvälvas ända från rötterna.

In i klipporna bryter man sig gångar, där ögar får se allt vad härligt är. Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.   Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i människornas land.

Djupet säger: ”Hon är icke här”, och havet säger: ”Hos mig är hon icke.”
Hon köpes icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde. Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir. Guld och glans kunna ej liknas vid henne; hon fås ej i byte mot gyllene klenoder. Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare att förvärva vishet än pärlor. Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp mot renaste guld.

Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning? Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold; avgrunden och döden giva till känna:
”Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.”

Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning. Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vatten efter mått, när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle, då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

Och till människorna sade han så: Se, Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd. 

_______________

Salomo bad inte om silver och guld, han bad om vishet. Från Job togs allt han hade och ägde, men han hade kärleken till Gud kvar och Gud välsignade Job rikligen, då han var gammal fick han tillbaka allt han hade förlorat. Är det inte underbart att vilja önska sig vishet? Det måste vara det bästa att få. Själv önskar jag mig också det, och jag vill frukta Gud. Det nämns i Ordspråksboken på många ställen om att söka visheten och att ha gudsfruktan, för det är med gudsfruktan som all sann vishet börjar. (Ord 1:7-9)
Jag hoppas att du läser denna vackra poetiska text igen och ser i ditt inre hur Job målar texten för oss i bilder.            Kram! /Maria