Blommorna får vatten, men min vän ska inget ha. Ni måste acceptera att hon är döende, säger personalen. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla.
Just i detta nu dör en av mina närmaste vänner och jag kan inget göra.
Efter en opererad höft hamnade hon på ett undermåligt vård- och omsorgsboende med dålig tillsyn. Ingen kommer när man larmar, personalen ställer in maten på rummet och går, är man inte pigg nog att ta sig till köket får man ingen hjälp att äta. I korridorerna permanent kisslukt och uppgivenhet.
Fast ibland (om föreståndaren ser en anhörig komma?) ordnas teater. Då defilerar sköterskor och teamcoacher förbi som det verkar för syns skull. Min vän vill bara hem men av rädsla att hon inte ska få rätt smärtlindring övertalar anhöriga henne att vara kvar, åtminstone tills hon blir bättre.
Förra veckan blev hon försämrad, spände käkarna, blev illamående och fick svårare att tala och svälja. Kanske var det en liten stroke, kanske alla mediciner som fick den tunna kroppen att slå bakut. Utan att utreda informerade boendet att nu var min vän döende, allt livsuppehållande skulle bort.
Inget mer vatten eller näring, bara droger för att uppnå artificiell dvala. Beslutet hetsades fram utan samråd med vare sig min vän eller de anhöriga. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla. Det är rutin, som chefssjuksköterskan själv uttryckte saken. Från ena dagen till den andra gick min vän från att svara adekvat och uttrycka hemlängtan till att neddrogad bara jämra sig.
Dag efter dag protesterar vi men ingen lyssnar. Döm om min förvåning när min vän efter fyra dygn utan näring fortsätter att kommunicera. När jag fuktar hennes läppar med en svamp biter hon tag och suger. Jag gör om proceduren och hon får snabbt i sig ett halvt glas vatten. Inga sväljsvårigheter. En släkting matar och hon äter.
Vi visar personalen men de blir arga. Blommorna får vi vattna men hon ska inget ha. Ni måste acceptera att hon är döende. Det är hon egentligen inte. Men snart. Kan ni sänka medicineringen? Fortsätta ge mat? De är obevekliga. Hon är ju så gammal, det är tidens gång. Vi ses som pjoskiga.
Jo, min vän är gammal. Hon föddes en dryg månad före första världskriget och minns den sista vågen av emigranter till Amerika. Hon är av kraftigt virke: mamman blev nästan hundra, systrarna ännu äldre, brodern är 94 år och kärnfrisk.
Det är en smart, pigg och lite salt dam, snäll rakt igenom. Hon har alltid ställt upp för alla och skrattat mycket.
Nu skrattar vi inte längre. Nu ligger hon och svälter ihjäl. För så gör vi i Sverige, det är rutin. Hon gnyr av törst men utstöter ljud av välbehag när jag i min privata gerillakrigföring tjuvmatar henne.
Min make upprepar: ”Ta hem henne till oss!”, men de anhöriga kan inte ta det till sig. Att vårda någon i hemmet har på hundra år gått från självklarhet till en omöjlig tanke.
Natt efter natt drömmer jag att jag kidnappar min vän, bäddar ner henne i barnens stora vagn – den som precis får plats i hissen – och helt sonika kör henne hem.
Jag börjar skriva en Ivo-anmälan. Och så tänker jag på all personal som arbetar på boendet, de som kommer från andra länder. Vad tänker de om våra traditioner? Om oss? Ett mått på civilisationsgrad är hur man behandlar sina gamla. Welcome to Sweden, till ynkedomen.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.Publicerad: 23 mars 2016 kl 07:01Uppdaterad: 21 maj 2019 kl 09:52
Skribent
VILKEN VÄRLD VI LEVER I! Eller hur!!!
