Slentrian 01

Slentrian, sönderfall eller ett uppvaknande
Tillståndet i församlingen.
A. W. Tozer

Kapitel 1

Den kristnes största fiende

Öster om Jordan i Moabs territorier begynte Mose denna lagutläggning. Han sade, Herren, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: ”Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg. Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat. Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.” 5 Mos 1:5-8.

Den fiende som på Gamla testamentets tid utgjorde det största hotet mot Israel var det invandas diktatur. Israel vande sig vid att gå runt i cirklar och var saligt nöjda med att stanna i skydd av bergen. Vi kan säga det på ett annat sätt, det var rutinmässighetens psykologi. Gud bröt sig till sist in i deras slentrian och sa: ”Ni har varit här länge nog. Det är tid för er att ge er vidare.”

För att vi, idag, ska kunna ha nytta av Israels erfarenhet måste vi förstå att berget representerade en andlig erfarenhet, ett andligt förhållningssätt. Israels problem var att de hade gett upp hoppet att någonsin komma till det land som Gud hade lovat dem. De hade kommit till ro med att gå i cirklar och slå läger på trevliga, bekväma ställen. De hade förtrollats av rutinmässighetens psykologi. Den höll dem fångna där de var och hindrade dem att få tag på de rikedomar som Gud lovat dem.

Om deras fiende, edomeerna, hade dragit ut mot dem hade israeliterna kämpat till siste man och förmodligen kunnat vinna kampen och på så sätt gjort framsteg. Istället rullade de tummarna i väntan på att det invanda skulle fortsätta att vara vana.

Vilken är den värsta fiende församlingen kan ställas inför idag? På den här punkten finns en öppning för mycket som inte hör verkligheten till, för mycket som tillhör ett omedvetet hyckleri. Många är färdiga att säga, ”Dessa liberala är vår värsta fiende”. Men det är helt enkelt så att en vanlig evangelisk församling inte har särskilt många problem med den liberala teologin. Ingen ställer sig upp i våra församlingar och deklarerar att de fem moseböckerna är myter. Ingen säger att skapelseberättelsen bara är en religiös fantasi. Ingen förnekar att Kristus gick på vattnet eller att han stod upp ur graven. Ingen ställer sig upp i våra församlingar för att påstå att Jesus Kristus inte är Guds son eller att han inte kommer tillbaka. Inte någon förnekar bibeltexternas trovärdighet. Vi kan inte gömma oss bakom den liberala teologin och säga att den är vår största fiende. Vi är övertygade om att evangeliskt kristna håller fast vid den tro som en gång för alla meddelats, våra fäders tro. Liberalerna är inte vår värsta fiende.

Vi har inte heller något problem med vår regering. Folk i vårt land kan göra det som passar dem utan att de styrande lägger sig i. Vi kan hålla våra bönemöten nätterna igenom om vi vill och myndigheterna skulle inte få för sig att ställa frågor. Vi har inte någon hemlig polis i hasorna som vakar över varje steg. Vi lever i frihet, och vi borde tacka Gud varje dag för sådana privilegier.

De innötta rutinernas diktatur
Den lömska fiende som Jesu Kristi församling står inför idag är rutinmässighetens diktatur, när vanan förvandlas till herre i församlingslivet. Programverksamheten är ordnad och rådande omständigheter ses som det normala. Vemsomhelst kan förutse nästa söndags mötesordning och vad som kommer att ske. Detta verkar vara det mest dödliga hotet mot församlingen idag. När vi kommer till den punkt då allt kan förutspås och ingen förväntar sig något ovanligt från Gud då befinner vi oss mitt i det slentrianmässiga. Rutinen dikterar och vi kan inte bara förutsäga vad som kommer att ske nästa söndag men också vad som kommer att ske nästa månad och också, om inget ändras i grunden, vad som kommer att hända nästa år. Då har vi nått den punkt då det som har varit bestämmer det som är, och det som är dikterar det som kommer att vara. Detta är alldeles rätt och riktigt – för en kyrkogård.

Alla förväntar sig att en kyrkogård är sig lik. De mest fogliga och förutsägbara är de som sover på våra kyrkogårdar. De stör ingen. De ligger där de ligger, och det är fullt naturligt för dem. Man kan förutsäga vad alla kommer att göra där, allt från de hädangångna till dem som bevistar begravningarna. Allt och alla är ett med rutinerna. Ingen förväntar sig något av dem som vilar där.

Men församlingen är ingen kyrkogård och vi borde kunna vänta oss mycket från den därför att det som har varit inte ska vara herre och diktera det som är, och det som är har ingen rätt att styra och bestämma vad som ska komma. Guds folk är ämnat att växa och mogna. Så länge mognadsprocessen verkar finns det en atmosfär av oförutsägbarhet. Det är klart att ingen kan spå med exakthet vad som ska ske, men i de flesta församlingar kan man det med stor säkerhet. Alla kan spelet och vet vad som förväntas och detta är vår dödligaste fiende. Vi skyller på djävulen, den yttersta tiden och allt annat vi kan komma på, men den största fienden finns inte på utsidan. Den finns inom oss – en attityd som accepterat tingens ordning sådan den nu är. Vi tror att det som har varit måste diktera och vara bestämmande för det som ska vara och resultatet är att vi inte växer till i förväntan.

En progressiv utveckling
Så snart någon börjar tala om dessa ting, gensvarar gudsfolket med att försöka öka tempot och skaffa mer aktiviteter. Men det jag talar om finns i det inre. Det är själ och sinne som till sist bestämmer vårt beteende. Låt mig visa de steg som styr utvecklingen.

Vi börjar med det man kan kalla vana eller rutin. Det är repetition utan verklig inlevelse och känsla. Om någon, någon dag, skulle läsa Skriften och ta tag i det lästa i tro, och tro på det som sjungs i kristna hymner och psalmer, då skulle en andlig revolution spira upp inom kort. Men alltför många sitter fast i rutin, i ett repeterande utan att reflektera, utan mening, utan förundran och utan förväntan och glädjefyllda överraskningar. Gud kan inte komma till tals i våra möten därför att vi har ordnat allt åt honom. Vi säger: ”Herre, vi kommer att göra det så här. Följ nu våra programpunkter.” Vi repeterar utan inlevelse, vi repeterar utan mening, vi sjunger utan förundran, vi lyssnar utan att bli överraskade. Detta är min beskrivning av rutin.

Vi går till nästa steg, vilket jag kallar slentrian, en bundenhet till rutiner. När vi förlorat förmågan att se och förnimma denna bundenhet till det rutinmässiga har vi hamnat i slentrian och åldriga hjulspår. Ett litet exempel; en man är sjuk utan att veta om det. Doktorerna har i förtroende talat med hans hustru och sagt: ”Vi vill inte skrämma er make, men det är så att han kan falla ihop när som helst. Han är kritiskt sjuk, så ni måste vara beredd på att detta kan hända vilket ögonblick som helst”. Men mannen vet inget om att han är så illa däran. Han håller på med sina affärer som om inget vore galet. Han kanske spelar golf eller tennis, kanske ger han sig iväg på en jakttur. Han är sjuk, men vet inte alls hur sjuk han är. Allt han håller på med kan till och med påskynda förloppet. Att inte veta är fyllt av risktagande och varjehanda faror. För att tala andligt, slentrian innebär att vara hårt bunden till rutiner och den största faran ligger i vår oförmåga att känna av och känna igen denna bundenhet.

Det finns ett tredje ord, och jag är inte särskilt glad åt att använda det, men församlingens historia är fylld av det. Ordet är sönderfall. Församlingen är hårt ansatt av ohämmat sönderfall. Detta låter sig bäst förklaras med att det psykologiska klimat i vilket man inte förväntar sig något tar över och en andlig stelhet infinner sig. Man förlorar förmågan att föreställa sig något som är bättre, man lider brist på intresse att växa till och mogna.

Många svarar på detta med följande argument: Jag känner till en mängd evangeliska församlingar som vill växa och de gör sitt bästa för att samla åhörare. De vill verkligen växa och arbetar hårt för att samla folk till söndagsmötena.” Detta är nog sant, men de försöker få folk att komma för att dela deras rutiner. De vill att man ska hjälpa dem att hylla rutinerna och sedan dela slentrianen. Eftersom den Helige Ande inte ges en chans att verka i våra samlingar är det ingen som omvänder sig. Ingen söker Gud, ingen ger en dag åt att dröja inför Herren med en öppen Bibel och med vilja till bättring. Ingen vill göra detta – vi vill bara samla mer folk. Men, mer folk till vad? Mer folk till att delta i repeterandet av våra döda samlingar utan känsla, utan mening, utan förundran, utan det oväntade? Mer folk för att förena sig med oss i det rutinmässigas bojor? I de allra flesta fall är den andliga stelheten alldeles för svag för att orka upptäcka hur svag den egentligen är.

Vad är en församling?
För skärpans och förståelsens skull, vad är en församling? När jag säger att en församling går på rutin, vilken omvandlas till slentrian för att till sist föra till sönderfall, vad är det jag egentligen talar om? En kyrka är en byggnad, men församlingen är människor förda samman. Det pågår en meningslös diskussion om kyrkan idag. Den är meningslös därför att de som för diskussionen glömmer att en kyrka inte äger någon självständig existens. En kyrka är inte en företeelse i sig själv. Den är sammansatt av individer. Man begår samma misstag ifråga om staten. Politiker talar ibland om staten som om den vore ett självständigt ting. Socialarbetare talar om samhället, men samhället är individer. På samma sätt är det med församlingen. En församling består av verkliga människor och när dessa kommer tillsammans har vi en församling

Sådana de människor är som kommer samman i församlingen, sådan är församlingen – inte sämre, inte bättre, inte visare, inte heligare, inte mer brinnande, inte mera stämd till andakt. För att förbättra eller ändra församlingen måste du börja med individerna. När folk i församlingen endast pekar på andra när förändring kommer på tal och inte på sig själva är detta ett säkert tecken på att församlingen hamnat i slentrian. Det visar på tre synder: självrättfärdighet, klander och självbelåtenhet.

När Herren sade, ”En av er kommer att förråda mig” hade lärjungarna så mycket inneboende andlighet att ingen av dem sa, ”Herre, är det han?” Var och en av lärjungarna sade, ”Herre, kan det vara jag?” Om de inte hade lämnat detta gensvar hade vi inte haft någon Pingstdag. Men, därför att de var ödmjuka nog att peka finger i riktning mot sig själva föll den Helige Ande över dem.

Självrättfärdighet är något förskräckligt att se bland Guds folk. Om vi tror att vi är vad vi borde vara kommer vi att förbli vad vi är. Vi kommer inte att vara beredda på förändring och utveckling i våra liv. Detta kommer naturligt nog att leda oss till att bedöma och döma andra efter vad vi själva är. Detta är den bedömningsgrund som vi måste göra oss av med. Att döma andra efter vårt eget mått är att ödelägga församlingen.

Självrättfärdighet leder också till självbelåtenhet. Att vara egenkär och imbilsk är att synda grovt och denna synd täcker det mesta av vad jag har sagt om rutin och slentrian. En del bär på denna attityd, ”Herre, jag är nöjd med min andliga status. Jag hoppas att du återvänder snart. Jag ser fram emot att möta dig på skyarna för att sedan regera över mina fem städer.” Sådana personer kan inte styra sina egna hem och familjer men de förväntar sig att få ansvar för städer. De ber flyktigt och sällan, besöker knappast ett bönemöte. De läser i sina biblar och förväntar sig att få susa iväg i det blå för att vara samman med Herren bland dessa helgon som vunnit seger.

Självbedrägeri, helt enkelt
Jag undrar om vi inte lurar oss själva. Jag undrar om inte mycket av detta är rent självbedrägeri. Jag hör Jesu röst till oss, ”Ni har dröjt länge nog där ni nu är. Bryt lägret och ge er upp i bergsbygden.” Det skulle bli en ny andlig erfarenhet som ligger till reds för oss. Allt som Jesus Kristus gjorde för oss ligger till reds för oss. Segerrikt liv, heligt liv, fruktbärande liv, förunderlig hänförande kännedom om den treenige guden – allt detta är vårt. En styrka vi inte visste något om, bönesvar vi inte kunde drömma om – detta är vårt. ”Se, jag har givit er detta land. Gå för att inta det”. Herren gav det till er utifrån ett förbund. Gå och inta det – det är ert. Det var givet till Abraham, Isak och Jakob och alla deras efterkommande. Jesus bad, ”Inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig.” Joh 17:20. Detta omfattar alla som hör till Jesu Kristi församling.

Om vi kallar honom Herre, hur vågar vi då hålla fast vid våra rutiner. Herren har kallat oss att dra vidare. Men när folk envisas med att behålla sina vanor och rutiner kan inte ens ängeln Gabriel hjälpa dem om de inte vill förändring. Jag anklagar inte någon, jag ger er en enkel anvisning. Om du inte sitter fast i vana och rutin, var inte arg på mig – någon annan gör det, och behöver höra. Om du har kört fast måste du ta dig ur hjulspåren.

Skillnaden mellan ett träben och ett friskt märks när man nyper till; den som har träben märker inget. Skillnaden mellan en vanans och rutinernas kyrka och en församling som lever består i att om du ger den friska församlingen ett ord från Herren, då lämnar den gensvar. Om du nyper till den andra sorten fortsätter den att vara oberörd, död. Det träd som lever har en frisk grönska. Ta en kniv, kör den genom barken och trädet blöder. Det lever. Ett gammalt, dött träd står där som en utsiktspunkt för stormkråkor. Ta kniven och borra in den så djupt du kan och inget kommer att hända, därför att trädet är dött.

Så är det med mitt budskap. Om du inte blir varken arg, sorgsen eller glad när du lyssnar, vet jag att inget kan göras. Men det finns sådana som lever, och jag hoppas att dessa utgör en majoritet.

/Maria / Kommentarer?