Att föra sin broder till Jesus Kristus
Predikan av D.L Moody i Chicago 1876
 
Bön inför Gud för andras frälsning
Foto: Adrian van Leen – Australien

-Jag vill i kväll föra era tankar till en text som vi återfinner i Joh. 1 :41. Den lyder:
”Han fann först sin broder och förde honom till Jesus.” Jag tänkte i morse anföra något ur mitt eget förflutna liv för att måhända vara dem till hjälp, som har kära bröder och systrar,vilka står utanför Kristus.
Bön till Gud för bröder, systrar och vänner
För tjugo år sedan, då Gud omvände mig, var min första tanke mina sex bröder. Jag började genast bedja för dem. Jag hade aldrig förr bett för dem. Men nu började jag ropa till Gud, att de måtte finna frid. I tjugoett år har jag bett Gud om det.

Jag kommer ihåg första gången jag kom hem efter min omvändelse. Jag tänkte, att jag endast behövde tala om, vad Gud hade gjort för mig, att jag bara behövde förklara saken för dem för att få dem fram till ljuset. Hur besviken kände jag mig inte, när jag for tillbaka, utan att de hade funnit sanningen. Jag var då inte van att ropa till Gud om själars frälsning. Kanske jag inte gick till väga på rätt sätt. Men jag höll i så gott jag kunde.

Tre år därefter, då jag var i denna stad, kom en dag en brevbärare och lämnade mig ett brev. I detta fick jag veta, att läkaren sagt, att min yngste bror inte kunde leva länge till. Han var således döende. Jag gick upp i femte våningen av det hus, där jag hade mitt arbete. Om jag någonsin i mitt liv bett allvarligt, så var det den dagen, då jag kämpade med Gud om min bror. Han var familjens Benjamin, ty han var född efter min fars död.

Jag skulle nog ha kunnat skiljas från honom, om jag vetat, att han var en sann kristen. Men jag hyste intet hopp om det. Tanken att min bror, som var mig kärare än mitt eget liv, skulle dö i sina synder, var för mycket för mig att uthärda. Jag kämpade med Gud i bön. Och Gud bönhörde mig, ty i nästa brev stod det, att han var på bättringsvägen.

Han hade fått tyfusfeber. Denna varade i fyrtiotvå dagar. Då han därefter tillfrisknade, var han mig kärare än någonsin förr. För fjorton år sedan kom han till denna stad. Då trodde jag, att tillfället var inne att föra honom till Kristus. Därefter blev han åter sjuk. Men jag kunde inte ha honom här. Doktorn sade, att han kunde leva i många år, fastän det inte gick att bota sjukdomen. Och han borde resa hem, vilket han inte ville. Till sist reste jag med honom hem. Hela resan talade jag om Kristus med honom. Men han brydde sig inte om, vad jag sade. Ingenting tycktes göra intryck på honom, fastän han älskade mig mycket.

I fjorton år låg han mig om hjärtat. Och jag fortsatte att bedja för honom. År efter år tillbringade jag några dagar i hemmet för att om möjligt vinna honom för Kristus. Han visste, att jag ville, att han skulle bli en kristen. Men han tycktes inte vilja gå in på det . Han intresserade sig varken för bibeln eller kristendomen. Han talade gärna om politik, ja, om allt annat utom om Kristus och kristendomen.

Efter många böner blev brodern frälst
För ett år sedan reste jag hem med ett hjärta, som var tungt av bekymmer över min familjs frälsning. Jag brann av längtan att få föra dem alla till Kristus. Jag predikade i staden där.
För en månad sedan, då mitt hjärta var krossat vid tanken på min egen bror, anmodade jag alla närvarande på mötet, som önskade att bli kristna, att resa sig upp. Och han min länge efterlängtade bror, stod upp och bad om förböner. Vilken underbar tröst för mitt hjärta!

Han blev en allvarlig kristen. Och den aftonen vände han sitt ansikte mot den himmelska staden. Ja, han blev en verksam kristen. När de en tid efteråt ville bilda en ynglingaförening där i staden, valde de unga männen min bror till ordförande.
Det var en salig dag för mig, när jag efter tjugo års böner fick se min bror ta hand om denna lilla skara. Jag hörde honom hålla sitt första föredrag. Och denna dag var den lyckligaste i mitt liv.

Han var en mycket begåvad man, familjens hopp och den mest lovande av oss alla. Om han i sina tidigaste år blivit förd till Kristus, hade ingen av oss fått verka så mycket som han. Han ledde mötena, och gick till sina svagare bröder för att uppliva och stärka dem. Han sökte överallt att omvända själar. Och flera omvändelser ägde rum efteråt, än när jag var där. Varje söndag brukade han resa ut på landet för att leda mötena. Och då jag såg, hur min bror var nitisk, vet ingen mer än Gud, hur min själ upptändes av kärlek till honom. När Gud tog hem honom, var han sysselsatt med att vinna själar för Kristus.

Jag sörjde djupt min käre bror. De Skriftens ord, som David uttalade, när han förlorade Jonathan, kom i mina tankar:
”Jag sörjer över dig, du min broder Jonathan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.”
Under tjugo år hade han alltid mött mig vid järnvägsstationen, och om jag än inte kom förrän på det fjärde eller femte tåget, stod han likväl där och väntade. Den vemodiga sången kom ofta för mig:
”Vi skall mötas igen, men likväl sakna honom, ty en stol är ju tom.”

Men högre än allt annat ljöd till sist orden:
”Din broder skall stå upp igen.” Molnet var skingrat. Och under min långa hemresa kom dessa ord åter och åter för mig:
”Din broder skall stå upp igen.”
Den dyrbara bibeln! Den har aldrig synts mig så underbar som den dagen. Min sorg var i sanning stor, ty näst min hustru, mina två barn och min gamla mor älskade jag ingen så högt som denne käre bror.

Vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft

Men detta dyrbara löfte kommer hjärtat att glädjas t.o.m. vid sorgen efter de avlidna. Och vilken tröst fann jag inte i 1 Kor 15.
”Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag.
Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt.Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.”
Svaghet!

Vi lade ned honom i den kalla graven. Och då vi gjorde det, tänkte jag på de maskar, som skulle förtära hans kropp samt på dödens svaghet. Men med vilken kraft kom inte Guds ord till min själ med dessa ord:
”Det skall uppstå i härlighet.”
Vi sådde det i svaghet. Men det skall uppstå i kraft. Det såddes förgängligt, men skall uppstå oförgängligt. Det såddes dödligt och skall uppstå odödligt. Det såddes som en naturlig lekamen och skall uppstå som en andlig lekamen.
Och som han burit den jordiskas gestalt, så skall han ock bära den himmelskas.
Jag skall en gång få se min broder förklarad i härligheten.

Ja, mina vänner, jag kunde glädjas, då jag läste dessa Skriftens välsignade försäkringar. Guds ord kom till min själ som aldrig förr.
Välsignade bibel!
Hur mörkt allt skulle ha varit, om icke den kära boken funnits. Men genom dess strålar fördrevs allt mörker. Jag kunde nu nästan tacka Gud för min brors saliga död. Ja, jag avundades honom nära nog.
Nej, jag ville inte, att Gud skulle kalla honom tillbaka till denna mörka värld. Det saliga hemmet bortom graven är bättre. Vilken glädje jag har i att berätta om allt det, som min bror utfört.

En predikant från den trakten sade mig, att han för en kort tid sedan inte kunde höra en enda ung man bedja. Men nu fanns det en talrik och nitisk skara av kristna bedjare som frukten av min broders liv. Och den textens ord kom livligt för mig:
”Saliga är de döda som härefter dör i Herren, deras gärningar ska följa dem.”
De unga nyomvända följde honom till graven. Hans gärningar följde honom. På kyrkogården såg jag femtio av dessa unga män, vilka blivit omvända förra året. Jag kunde inte låta bli att jubla vid graven:
”Du död, var är din udd? Du dödsrike, var är din seger?”
Och jag tyckte mig höra en röst som från Gud själv:
”Jag lever, ni ska också leva.”

Då jag reste hemifrån och hit, tänkte jag under vägen att be er, kära kristna vänner, att om ni har en bror, så sök att föra honom till denne Frälsare. Hur skulle du kunna stå vid en kär broders öppna grav, om denne bror i livet icke hade känt Kristus? Låt mig därför uppmana er, att först gå och söka upp er egen broder. Om ni har en bror, som inte älskar Jesus, så gå i dag till honom, säg honom, hur kär Kristus är er, och hur innerligt ni önskar, att han skall bli en kristen, hur bekymrad ni är över hans själs frälsning. Gå sedan till era vänner, systrar och kusiner.

O, att ni i dag ville skriva till någon vän, som är långt borta härifrån och uppmana honom att söka Kristus. Jag tackar Gud, att min bror blev vunnen för Kristus och började verka hans verk. Jag tackar Gud, att hans gärningar följer efter honom.

Strax efter hans död möttes de unga kristna för att utvälja någon i hans ställe. Hur gladdes inte mitt hjärta, att George Moody intagit Samuels plats och ivrigt gått till verket!
– Från denna stund vill jag mera troget söka följa Kristus, sade han.
På tisdagen begravdes min bror. På onsdagskvällen blev en annan av mina bröder kallad till arbetet i den avlidnes ställe.

Kära vänner! Om själars frälsning tynger på våra hjärtan, så låt oss föra dem till Jesus. Låt oss skriva brev till dem, om vi inte kan nå dem på annat sätt.
Låt oss inte vila varken dag eller natt. Låt oss denna morgon gå ut och föra våra vänner till Kristus. Låt oss börja med våra egna familjer och först finna våra bröder, därefter våra vänner. Uppmana dem både skriftligen och muntligen. Börja genast er mission, så att det inte blir för sent. Och prisa Gud för hans nåd, att ni får föra själar till honom.

_____

Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.  /Maria