Upprop mot synden

Jesus sade:

“Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge” (Luk. 14:26)

Vad menade Jesus med detta om inte att vi skall hata synden. Vi skall hata synden som finns i oss själva och synden som finns hos våra närmaste samt hos vår nästa vilket är alla människor.

Att det inte handlar om att hata någon person eller några personer (syndare) utan om att hata synden, allt som ryms inom begreppet synd, gör bibeln klart för oss. Inte minst i bergspredikan och i det tio budorden (det fjärde budordet talar till exempel om att vi skall hedra och visa aktning för vår far och mor. Det gör man inte genom att hata dem.

Om man påstår att synden inte existerar eller förringar dess makt över enskilda människor och den samlade mänskligheten, behöver inga större åtgärder sättas in för att få bukt med den. Resultatet blir att synden ges möjligeter att växa och frodas. Och det är just det den gör. Den växer och frodas som aldrig förr.

Våld och kriminalitet (dödskjutningar på öppen gata), gettoisering, missbruk, aborter, tiggeri, mångkultur (med syfte att splittra och söndra för att kunna härska), moraliskt förfall pornografi, HBQT perversiteter liksom skilsmässor och girighet är idag något vardagligt förekommande och knappt något vi reflekterar över.

Detta, plus mycket mer, har blivit fullt normala företeelser på grund av att man inte tillmäter synden någon större betydelse. Man tar inte kraftfullt parti emot synden. Man hatar inte synden utan känner medlidande med den. Det är synd om synden och därför kan syndarna (vi alla) lugnt fortsätta att synda.

Man omhuldar synden trots att det är synden som får människor att begå handlingar (ibland rent bestialiska) som totalt strider mot Guds vilja. Som nämnts tidigare så gör inte Gud någon skillnad mellan små och stora synder. Synd är synd och en snattare är lika mycket syndare som en mördare men det är klart att vi som människor kan tycka att vissa synder (handlingar) är värre än andra. Inte minst om de får konsekvenser för väldigt många.

Den samlade synden (mänsklighetens motvilja och vägran att följa Gud och Guds vilja) får konsekvenser för alla människor. Ingen kommer undan. Alla drabbas oavsett bakgrund, hudfärg, kön, ekonomi, ålder o.s.v. Då varenda människa (ingen undantagen), tvingas leva med syndens verkningar (på det ena eller andra sättet), sin egen och andras synd, både på nära och på långt håll, borde ju detta leda till någon form av aktion. Ett upprop mot synden!

Detta är vad kyrkorna och församlingarna borde samlas kring istället för att ägna sig åt menlös ekumenik (vars syfte är att placera den avfälliga katolska kyrkan i maktposition) samt att kompromissa bort evangeliet och dess sanningar till förmån för världens orättfärdiga styrelseskick. Till förmån för syndens tillväxt.

“Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont.” (2. Kor.5:10)

När man genom missförstådd medmänsklighet och en slags låt gå mentalitet, understödjer och, eller bagatelliserar synden (andras synder), kanske till och med glorifierar den, har detta sin grund i att man inte vill skilja sig från sin egen synd.

Genom det ställer man sig på Guds fiendes sida (på Satans sida) då tolerans och accepterande av synden innebär att den kan fortsätta att fördärva mänskligheten (vilket ju är helt i linje med Satans vilja).

Jesus älskar syndaren/syndarna men hatar synden. Att han hatar synden beror på att den leder till syndarens/syndarnas fördärv, olycka och död. Till evig död. Jesus vill rädda och befria syndaren/syndarna (oss alla syndare) och det har han gjort en gång för alla på korset när han som en ställföreträdare tog på sig allas våra synder, de som har levt, de som lever och de som i framtiden kommer att leva.

Därför finns det ingen annan räddning från synden och den eviga döden, än genom Jesus. Han uppmanar oss att hata synden lika mycket som han själv hatar den om vi vill vara hans lärjungar.

Hatar vi inte synden och vägrar att ta strid mot den, kan vi inte följa Jesus. Då är vi inte Jesus lärjungar även om vi har gått teologiska utbildningar eller arbetar som präster och pastorer, skänker pengar till välgörenhet alternativt till tiggarna på våra gator och torg vilka bara blir fler och fler i takt med att “synden tiggeri” är på väg att bli ett normalt fenomen i det offentliga rummet.

Jesus är skoningslös mot synden.

“Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna. Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna”. (Matt. 5:29).

Gud skapade ingen människa till att behöva tigga på gatorna, till att behöva knarka, röka, supa, svära, begå brott eller förfalla moraliskt. Allt detta är synd och ett resultat av att människan väljer att leva utan Gud och utanför hans vilja. På grund av detta, de flesta människors val, får vi alla lida även om vi anser oss vara hyggliga samhällsmedborgare som sköter våra samhälleliga åtaganden, betalar vår skatt och dylikt.

Hur synd vi än tycker att det är om tiggarna, knarkarna, alkoholisterna, de homosexuella, de moraliskt förtappade, de kriminella, så måste vi hata synden över allt annat.

Vi måste hata synden men älska syndaren/syndarna precis som Jesus gjorde.

När man hatar något över allt annat så följer det sig naturligt att man vill göra något åt det. Något som i detta fall kan få synden (det onda) och Satan, syndens fader, att ge vika. Jesus som älskade syndaren mer än vad någon annan har gjort och kan göra, gick så långt som till att föreslå stympning av kroppsdelar om dessa var till förförelse/synd. Detta för att resten av människan (kroppen) inte skulle behöva förgås i helvetet.

Den som tror på Jesus Kristus och älskar honom, måste också hata det han hatar vilket är synden. Det går inte an att vägra tala om synden och att tolerera eller bagatellisera den på grund av en falsk medmänsklighet eller någon slags modern floskelbaserad värdegrund om att alla har ett lika värde (vilket ju är en självklarhet) utan några egentliga värden.

Allt för att den som syndar inte skall behöva känna sig utpekad och sårad eller för att använda det populära ordet, kränkt, samt för att de som borde ryta högt åt synden (det kristna ledarskapet) skall kunna fortsätta att förminska eller ignorera sin egen och sina kollegers synd. De blundar för det faktum att de drar in många andra människor, hela församlingar, i synd.

“Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup. Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!” (Matt.18: 6-7)

Alltså den troende som förmildrar synden (som Jesus hatar och som bibeln varnar för på många ställen) inför någon av dessa små (de som inte är lika insatta, kunniga, som är nya i tron eller saknar auktoritet), för denne vore det enligt Jesus bättre med en kvarnsten runt halsen.

Synd är synd och skall bekämpas från kristet håll. Syndens lön är döden.

Vår kärlek till nästan är beroende av vår kärlek till Gud. Om inte kärleken till Gud är rotad inom oss, kan vi inte känna annat än en falsk kärlek och medmänsklighet till nästan. En kärlek och medmänsklighet som är beroende av hur vi själva mår för tillfället (om vår nästa är snäll mot oss) och hur vår egen situation ser ut. Det är en självcentrerad kärlek med det egna egot och inte Gud, som utgångspunkt.

Egot vill synas och utmärka sig (se vad bra och duktig, fin och snäll jag är) och har inget emot att hålla synden levande och att bidra till att öka den så länge egot får ta åt sig äran. Denna kärlek (medmänsklighet) är den kärlek under vilken insamlingar till behövande brukar ske (vid givande av större summor ges ofta diplom till välgörarna) och pengar (allmosor) till tiggarna överlämnas.

Istället för att ta strid mot synden, det är som nämnts inte Guds vilja att någon människa till exempel skall behöva sitta dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år i ett sjaskigt gathörn eller utanför någon affär (vandra runt) och tigga. Det är synd, det är emot Guds vilja, men ändå tillåter man detta att ske. Inte minst från kristet håll.

Man underhåller synden genom att ge tiggarna det de vill ha, pengar (fler och fler tiggare anländer), när man borde ta reda på vad de behöver rent konkret och försöka tillfredställa deras behov så att de kan bli självförsörjande (får någon försörjning) och slippa befinna sig (de flesta av dem) långt utanför det egna landets gränser och tigga.

Tiggarproblemet (för det måste väl ses som ett problem om vi utgår ifrån att ingen människa önskar tigga om den hade haft något annat val, eller? och ingen heller önskar behöva bevittna tiggeriet, andra människors förnedring) kan också ses som en konsekvens av en annan synd (samtidigt som det är en synd i sig), girighet. Människors girighet kan driva andra människor in i synd (bland annat tiggeri).

Med orättfärdiga men med lagliga medel ser man till att ett samhälles resurser (pengar) snedfördelas till fördel för dem som redan har det bra ställt, vilket leder till att dom som har det sämre ställt får det ännu sämre. Denna politik driver inte bara en utan en massa människor in i nöd och förtvivlan samt synd, till Guds motståndares stora glädje.

Därför går det inte att tala om synden utan att beröra den största anledningen till att synden existerar och slår så hårt runt sig. Girigheten och människans önskan att leka Gud, bli som Gud och vara Gud över den skapelse, Guds skapelse, som hon istället borde underordna sig och ödmjuka sig inför.
Från   http://experimentlandet.blogg.se/2014/september/upprop-mot-synden.html

Att följa Kristus betyder total underkastelse- kanske ända in i döden.  /Luk 14:27/