Vera Efron Så planerar Ryssland att anfalla Sverige
Newsmill, 14.2.2013
Jag har precis genomfört ett gediget researcharbete för min kommande bok, Med sikte på Sverige i vilken jag går igenom Sovjetunionens och Rysslands anfallsplaner mot Skandinavien i allmänhet och Sverige i synnerhet. Ryssland bedömer att Sverige tar stora steg mot ett Natomedlemskap. Det har i sin tur föranlett att militärstrategin mot Sverige börjar ändras.
Sverige har sedan länge en komplicerad relation till Ryssland. De senaste århundradena har dominerats av fientlighet och misstro från bägge sidorna. Samtidigt har Ryssland alltid haft en stor respekt för sin granne i Väst. Man räknar fortfarande slaget vid Poltava från 1709 som en av sina största militära bedrifter och fram till för inte så länge sedan räknade man Sveriges försvar till ett av Europas främsta.
Detta i kombination med Sveriges pragmatiska neutralitetspolitik har resulterat i att Sverige aldrig har kommit ifråga som ett direkt mål för anfall i planerade krig. Vare sig under Sovjettiden eller för nuvarande Ryssland. Det innebär dock inte att Sverige skulle ha – eller bli – skonat från att bli indraget i ett stormaktskrig. Tvärtom. Sveriges geografiska läge och bra kommunikationer gör landet till ett perfekt brohuvud för vidare strider i Europa. Oavsett vem som startar ett eventuellt krig, Nato eller Ryssland. De strategiska fördelar som det innebär att ha kontroll över Sverige med dess utmärkta vägar, flygfält, marinbaser, råvarutillgångar och matförsörjning medför att Sverige ett av de första anfallsmålen i ett eventuellt stormaktskrig. Speciellt nu när de utmärkta kommunikationerna finns kvar medan försvaret har rustats ner och försvagats.
Sverige betraktar med rätta Ryssland under sin nuvarande politiska regim med misstro. Det inhemska missnöjet med Putins regim växer hela tiden och det finns risk för en ny revolution. Putins närmast diktatoriska regering behöver göra något för att ena befolkningen bakom sig. Den mest beprövade metoden bland ryska politiker är att genomföra ett snabbt och populärt krig i närheten av sitt eget territorium. Det lyckades mycket bra så sent som 2008, när Ryssland ”försvarade” regionen Abchazien med en stor rysk minoritetsbefolkning från ”förtryckarregimen” i Georgien. Kriget fick ett mycket populärt mottagande på hemmaplan och kritiken från omvärlden var kortvarig.
Ett liknande kort krig är nu åter aktuellt, men kan komma ifråga först när Vinter-OS i Sotji avslutas 2014. Ryssland har nämligen mycket dåliga erfarenheter av att kombinera dessa saker samtidigt. Efter invasionen av Afghanistan i december 1979 bojkottade många länder sommar OS i Moskva 1980. Vilket var mycket pinsamt för dåvarande politiska ledning.
Efter februari 2014 finns det två möjliga alternativ för ett kort och populistiskt krig. Det ena kan vara att utföra kriget någonstans i Mellanöstern eller Centralasien. Om exempelvis konflikten i Syrien pågår fortfarande skulle man kunna skaffa sig politiska poäng på att gå in och ”lösa situationen”. Det andra alternativet är att agera som i Abchazien och genomföra ett ”befrielsekrig” i något av de Baltiska länder där den stora ryska minoritetsbefolkning diskrimineras, förtrycks och därmed ”behöver försvaras”.
Det kan vid första anblicken tyckas osannolikt, men det finns många signaler som pekar i denna riktning.För det första ska man hålla i åtanke att ryssar är oerhört strids- och riskbenägna. Detta i kombination med en stor patriotisk anda som sporrats politiskt i hundratals år gör det inte svårt att locka befolkningen att ställa upp för att försvara sina slaviska bröder.
För det andra är risken för att omvärlden ska lägga sig i relativt liten, sett ur rysk synvinkel. Visserligen är de baltiska länderna med i Nato men sannolikheten för att någon ska ställa upp och försvara Lettland eller Litauen bedöms som ringa. Nato har hittills aldrig tvingats agera ”på riktigt”, då ingen av medlemsländerna tidigare blivit angripet. Historien är i full av exempel på hur militära allianser och icke-angrepps pakter brutits så fort det gynnade någon av parterna. Molotov-Ribbentrops pakt är ännu ett färskt exempel i dagens Ryssland. Att de södra EU-länderna, inklusive Tyskland, är beroende av rysk naturgas för sin energiförsörjning gör förmodligen den ryska regeringen tämligen säker på att omvärlden inte blandar sig i alltför kraftigt. Lägg till det faktum att Ryssland fortfarande besitter en stor arsenal kärnvapen och jag misstänker att man kallt räknar med att Nato och EU till slut konstaterar att de baltiska länderna får ”skylla sig själva” för sin diskriminerande inrikespolitik och hittar någon godtagbar kompromiss.
Det kan tyckas vara ett högt spel – och det är det. Men kom ihåg att Sovjetunionen och Ryssland har spelat högt många gånger tidigare. Vem minns inte Kubakrisen 1963 när hela världen stod på randen till kärnvapenkrig?
Om ett sådant ryskt scenario slår fel och omvärlden ”överreagerar” så är risken överhängande för att ett stormaktskrig i så fall utbryter. Då kommer Sverige, vare sig man är neutral eller inte, bli indraget på ett eller annat sätt.
I ett konventionellt storkrig, gäller det för Ryssland att så fort som möjligt inta Sverige för att använda all infrastruktur och naturtillgångar. Sannolikt genomför man då en invasion via Östersjön mot mellersta – och södra Sverige. Jag tror inte att man sätter in sina flyg-, båt-, eller markstyrkor vid ett första anfall då Sverige har välfungerande spaningsanläggningar. Min analys av sovjetiska invasionsplaner och nuvarande ryska militärövningar indikerar att den första attacken i så fall skulle genomföras med hjälp av mini- och konventionella ubåtar. Dessa skulle landsätta spetsnaz – de ryska specialstyrkorna – i Sverige för att i första hand eliminera landets politiska och militära ledning. Sedan kan stora invasionstrupper levereras tämligen obehindrat.
Ända sedan 80-talet har Sovjetunionen och numera Ryssland haft tillgång till moderna, tystgående ubåtar, som är oerhört svåra att upptäcka. Trots intensiv ubåtsjakt lyckades det svenska försvaret inte fånga in någon. Detta berodde inte på det svenska försvarets inkompetens utan på teknikens överlägsenhet. Dessa ubåtar var så osynliga att inte ens de ryska spaningsledarna som kände till deras destination och uppdrag kunde lokalisera dessa med konventionell spaningsutrustning.
Om man är nyfiken på detaljer hur en eventuell operation mot Sverige skulle kunna gå till, så kan man studera de senaste militära övningarna som genomförs av ryska flottan i Östersjön. I en av de senaste övningarna deltog drygt två tusen man, 30 stridsbåtar, 10 stridsplan och helikoptrar samt drygt 70 bepansrade amfibiebåtar. Man övade på att landsätta amfibiestyrkorna, både från ubåtar och via luften under beskydd av strids-jakt-båtar, luftvärnsbåtar och bombstrids-plan.
– För oss var det viktigt att testa om våra värnpliktiga skulle klara ett sådant uppdrag, kommenterade major Jurij Bojchenko detta.Jag kan inte låta bli att rysa vid tanken på att man övar just värnpliktiga att landsättas via Östersjön. Underförstått innebär det att spetsnaz, de ryska elitstyrkorna, redan anses vara inövade för dessa uppdrag. Detta kan jag intyga då spetsnazsoldater har bekräftat detta för mig personligen i intervjuer, när jag skrev boken Spetsnaz, de ryska specialstyrkorna.
Att förbereda värnpliktiga är ett tydligt tecken på att Ryssland förbereder sig till krig, på ett eller annat sätt. Därför hoppas jag att svenska politiker – över blockgränserna – tar itu med försvarsfrågan på ett ansvarsfullt sätt. Det är mycket som står på spel.

/Denna artikel är gammal men kan vara intressant ändå, tankar o skeenden …./ Maria