foto Maria

Text: Stig Andreasson

Frågan i rubriken ställde Jesus själv en gång till sin samtids religiösa ledare, de s.k. fariséerna. I våra svenska Biblar står det vanligen:” Vad anser ni om Messias?” Det ordet är den hebreiska motsvarigheten till den grekiska grundtextens ”Kristus.” Men det är helt klart att då Jesus ställde frågan till fariséerna använde han det hebreiska ordet. Det var ju det språket han talade. Men Jesus ställde egentligen en dubbel fråga till fariséerna. Fråga nummer två kompletterade den första.

Vad anser ni om Kristus
 (Messias)? Vems son är han?
Fariséerna svarade ögonblickligen: ”Davids.” Då kom Jesus med ännu en fråga:
– Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre och säga: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son?
Det första ”Herre” i Davids profetiska ord måste hänsyfta på Gud Fader. Det andra ”Herre” hänsyftar på Sonen. Med dessa ord bekräftade Jesus alltså sin egen gudomlighet och sin enhet med Fadern. Både Fadern och Sonen kallas nämligen ”Herre.”
Fariséerna blev perplexa och helt svarslösa då de hörde dessa ord. Vad de egentligen hade för uppfattning om den väntade Messias’ personlighet vet vi inte med säkerhet. Men av allt att döma hade de ganska oklara begrepp om hans personlighet och den verkliga betydelsen av Skriftens profetiska ord var höljd i dunkel för dem.
Varför har religiösa ledare ofta en oklar uppfattning om Jesu Kristi person?
Fariséerna på Jesu egen tid är inte de enda som saknar förståelse för vem Jesus verkligen är. Många religiösa ledare i vår egen tid befinner sig i samma kategori.  Bland dem som är tongivande på flertalet teologiska fakulteter nästan överallt i den västliga världen är det ytterst få som tror på Kristi gudom. Vi lever ju också i ekumenikens förlovade tid. Därför kan det kanske vara nyttigt att nämna något om hur den ekumeniska rörelsen egentligen började och vilka som var förgrundsfigurerna i den.
Det första stora ekumeniska mötet sammankallades av den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom och hölls i Stockholm och i Uppsala Domkyrka år 1925. Vem var då denne man, som blivit kallad ”den ekumeniska världsrörelsens fader”? Det har blivit sagt, att Söderblom allt sedan barndomen fick med sig tron på Bibeln som Guds inspirerade Ord. Men under studietiden på 1880-talet genomgick han en djup religiös kris och blev påverkad av Julius Wellhausens förnekelsesteologi. Söderblom var utan tvivel en mycket begåvad person och vad han kunde ha betytt för kristenheten i Sverige och hela Norden, om han hade bevarats i sin ursprungliga tro på Bibeln, kan ingen av oss överblicka idag. För några år sedan kom jag att läsa en av Söderbloms böcker i fransk översättning. Hans inflytande sträckte sig alltså långt utanför Skandinavien. Efter att ha läst ganska många sidor i den tjocka boken, förstod jag vad Söderblom tänkte om Jesu Kristi person. Han menade att nu och då uppstår speciellt begåvade genier och talangfulla snillen i vår värld. Dessa blir då framträdande och inflytelserika personer på olika områden, även inom den religiösa sfären. Enligt Söderblom var Jesus ett sådant geni. Både en ateist och en agnostiker, möjligen även en muslim, skulle troligen kunna skriva under på en sådan trosbekännelse.
Eftersom Nathan Söderblom själv inte trodde på Jesus som Guds enfödde Son, är det på ett sätt märkligt att han framstår som en förkämpe för kristen enhet. Nya testamentet vet ju inte om några andra kristna än de som tror på Jesu gudom.  Men när den bibliska uppfattningen om Jesu person försvinner, är det naturligt att den bibliska uppfattningen om vad det innebär att vara en kristen också försvinner.
Den kände svenske teologen David Hedegård påvisade i sin stora bok ”Ekumenismen och Bibeln” att inte bara Nathan Söderblom, men också alla andra ledande figurer i den ekumeniska rörelsens början, var anhängare av den liberala bibelkritiken. Några av dem trädde fram med helt tydlig förnekelse av Kristi eviga gudom. De trodde alltså på en helt annan Jesus än den som apostlarna och de första kristna trodde på.
Men vi går vidare. Det var inte bara fariséerna som Jesus frågade vad de ansåg om honom själv. I lite annorlunda ordalag ställde han samma fråga vid flera andra tillfällen. Låt oss se lite närmare på dem.

Vem säger folket att
Människosonen är?
Den frågan ställde Jesus en dag till sina egna lärjungar. Han ville alltså veta vad folkopinionen hade för uppfattning om honom. Vi måste lägga märke till att Jesus här kallar sig själv för ”Människosonen”, något han för övrigt gjorde ganska ofta. Denna titel är inte bara en hänsyftning på Jesu sanna mänsklighet. I Bibeln är nämligen Människosonen en himmelsk person som kommer i mänsklig gestalt, en person som en gång skall upprätta ett evigt rike. Just så blir han framställd i profeten Daniels bok 7: 13-14.
– I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut och hans rike skall inte förstöras.
De som kände till detta skriftord tänkte naturligtvis på detta, då de hörde Jesus presentera sig själv såsom Människosonen. Denna titel förekom också i annan judisk litteratur och då med hänsyftning på Messias. Jesus gjorde en annan gång ett särskilt märkligt uttalande om sig själv, då han sade:
– Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. (Joh.2: 13)
Jesus presenterar sig alltså som en gudomlig person som stigit ner från himlen i mänsklig gestalt. Men hans mänskliga natur var så fullständigt förenad med hans gudomlighet att han fortfarande hörde hemma i den himmelska världen, även då han stod med båda fötterna på jorden. Alfred Kuen parafraserar denna bibeltext kort och enkelt:
– Ingen har någonsin varit i himlen förutom Människosonen, som hör hemma där och som har stigit ner därifrån.
Men alla hade inte fått ljus över allt detta. Därför frågade Jesus sina lärjungar vad folk menade om honom som Människo-sonen. Det visade sig att meningarna gick starkt isär. Somliga trodde att han var Johannes Döparen, Elia, Jeremia eller någon annan profet. Enligt folktron kunde man vänta sig att några av dessa avsomnade profeter kunde komma tillbaka. Också idag råder det många olika uppfattningar om Jesu person. Några betraktar honom som den förste kommunisten, därför att han talade för de fattigas sak och uppmanade till givmildhet. Andra uppfattar honom som en stor lärare, filosof eller ”healer”.
Men ännu en gång ställde Jesus den viktiga frågan i en något annorlunda form.

Och ni, vem säger ni att jag är?
Det var efter att Jesus fått höra de många olika uppfattningar som folk hade om honom, som han ställde denna mer personliga fråga till lärjungarna.  Simon Petrus var tydligen raskare och mer spontan i sina reaktioner än de andra lärjungarna. Han svarade på stubinen: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Då sade Jesus till honom:
– Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen.
Detta kan du läsa i Matteus evangelium 16: 13-17.
Det är alltså bara tron på Jesus som Guds Son och som den utlovade Frälsaren (Messias) som gör en människa salig. Rent mänskligt talat kan många ha en positiv uppfattning om Jesus, som exempelvis rådsherren Nikodemus, som öppet deklarerade att i hans ögon var Jesus en stor lärare och undergörare (healer). Men då sade inte Jesus: ”Salig är du Nikodemus, som tror så.” Nej, han förklarade istället för Nikodemus att hans tro var otillräcklig.  Den saknade det övernaturliga inslag som fanns hos Petrus. Jesus sa ju till honom att det inte var kött och blod som hade uppenbarat sanningen för honom utan Fadern i himlen. Kött och blod står för mänsklig intelligens och vetande, som aldrig ensamt kan föda den levande tron in i en människas hjärta. Det är bara Guds Ord och Guds Ande som kan göra detta. Den levande tron är alltså nödvändigtvis andefödd.
Vad vi anser och menar om Jesus Kristus är verkligen av vital betydelse. Till sin samtids religiösa ledare sade Herren själv dessa allvarliga ord: ”Om ni inte tror att JAG ÄR skall ni dö i era synder.” Detta något gåtfulla talesätt är utan tvivel en anspelning på det högsta gudomliga namnet som på hebreiska var Jahve eller Jehova och som betyder ”Jag är.” Det uttrycker att Gud till sitt väsen är evig och oföränderlig. Han är det eviga ”Jag är.” Dessa Jesu allvarliga ord betyder alltså: ”Om ni inte tror att jag är den jag är och som jag utger mig för att vara, så kommer ni att dö i era synder.” Att tro något annat om Jesus än det han själv påstod och lärde kan inte frälsa någon.
En icke troende man åtföljde några gånger sin troende hustru till kristna sammankomster. Pastorns predikningar föreföll honom snarare invecklade och svårfattliga. Men samtidigt önskade han uppnå den trons trygghet som hustrun hade. En dag frågade han pastorn: ”Vad skall jag göra för att få den tro som min fru har”? Pastorns svar kan verka förbryllande. Han sa bara: ”Du skall inte göra någonting alls. Du skall bara fortsätta att lyssna till Guds Ord och låta dig upplysas av det. Så kommer den stund då Herren kommer att klappa också på din hjärtedörr.” Mannen fortsatte att följa med sin hustru till mötena. Och efter inte så lång tid uppsökte han pastorn och sa: ”Nu har det skett. Igår kom Herren till mig. Nu ser jag klart vem Han är och att jag behöver Honom, men också att jag med full tillit kan överlåta mig till Honom.”  Den övernaturliga faktorn hade trätt i funktion och den levande tron hade tänts i hans hjärta.
Det är alltid underbart att få vara med då detta sker. Jag minns två kvinnor som kom till våra möten i en stad i östra Frankrike. De var syskon och uppväxta i sträng katolsk miljö.  Senare blev de Jehovas vittnen och var aktiva inom den gruppen i sju år. Besvikna på all religion kastade de slutligen hela sitt religiösa bagage över bord. Under våra första samtal med dem verkade allt så mörkt. Där fanns allt det katolska mörkret plus hela Jehovas Vittnes-mörkret i en obegriplig blandning.
Men dessa två kvinnor fortsatte att komma för att höra Guds Ord förkunnas. Och plötsligt i slutet av ett möte började de ena av dem helt spontant att be till Gud och prisa Honom för att hon fick tro att Jesus hade dött också för hennes synder på Golgata kors. När hon avslutat sin bön fortsatte hennes syster i samma stil. Och vi liksom kände en Andens vind som blåste över oss då vi hörde dessa spontana böner. Ingen av de två systrarna var framme till förbön vid första bänken och ingen av dem skrev under något s.k. ”avgörelsekort”. De kom till levande tro genom Andens och Ordets påverkan och blev sedan mycket aktiva litteraturmissionärer i staden.
Vad anser du om Jesus Kristus? Vem är han för dig? Om du öppnar ditt hjärta för Bibelns budskap om Honom skall den levande tron tändas också i ditt hjärta.

http://www.midnattsropet.se/2013/02/vad-anser-ni-om-kristus.html