DEBATT. Bitte Assarmo river på DGS av en mustig kritik mot den humanitära stormakten Sverige. Hennes artikel handlar om “mordturisterna” som bekymmerslöst kan pendla mellan slaktandet i Mellanöstern och trygga Bidragssverige “für alle”. 

Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället | Temabild: Islamska Staten i Sverige (ISIS). Montage: NewsVoice. Bakgrundsfoto: Mostphotos.se

Kalifatet har fallit samman och nu förbereder sig de tidigare så entusiastiska mordturisterna för att återvända till de demokratiska samhällena igen. Inför utsikten att ställas till svars av myndigheterna i de länder de åsamkat förstörelse under flera år bleknar förstås hatet mot demokratin, och för de många svenskar som begått mord och andra våldshandlingar i islams namn är säkert lockelsen att återvända allra störst.

Vem skulle inte vilja få terapi, ekonomiskt stöd och en gräddfil till arbete och bostad istället för ett kännbart straff efter avslutad mordorgie?

Att så sker i Sverige är allmänt känt idag. Och trots att det väcker en helig vrede hos allmänheten tycks det också vara accepterat av en stor del av de styrande politikerna. Det viktigaste för svenska politiker och myndigheter tycks nämligen vara att terroristerna och mördarna får en ny chans, och att de slipper stigmatiseras av sina upplevelser.

Under de år som gått sedan kalifatet utropades har i princip ingenting gjorts för att skärpa lagstiftningen så att dessa terrorister kan rannsakas, dömas och fängslas för sina brott här i Sverige.

Vi står istället inför en framtid där de faktiskt kan få gå fria på gatorna, och åtnjuta samma medborgerliga rättigheter som vanliga skötsamma människor. Medborgarnas rätt till trygghet i sitt eget land prioriteras ner till förmån för terroristers rätt att slippa straff.

Detta sker dessutom fullt medvetet, att döma av det förändrade språkbruket i sammanhanget. Regering och riksdag och namnkunniga ledarskribenter och public service-chefer måste ha lagt pannorna i djupa veck och brain-stormat om nya och mindre stigmatiserande benämningar på de mördare och terrorister som reste till kalifatet från Sverige. Kanske gick det till ungefär så här:

Valfri politiker: ”Terrorister kan vi ju inte kalla dem längre, för då kan vi inte rättfärdiga att de får återvända till en öppen famn. Vad ska vi då kalla dem så att vi kan avfärda allmänhetens protester på ett lättvindigt sätt?”

Namnkunnig ledarskribent, ivrigt och i falsett: ”Jag vet! Vi kallar dem aktivister istället! Det låter fint, en aktivist har ju civilkurage och patos!”

Underchef på public service, i ännu högre falsett: ”Vilken bra idé! Och så kan vi variera det med resenär, sympatisör och…”

Ännu en valfri politiker, uppsluppet i höga C: ”Återvändare! Det låter jättepositivt och bra, det får tyst på folk!”

Och plötsligt finns det inga IS-terrorister längre. Däremot finns det betydligt mindre farliga, nästan lite äventyrliga, IS-aktivister, IS-resenärer och IS-sympatisörer. Och återvändare.

Återvändare. Jag undrar vad min bosniske vän Samir skulle tycka om det. Han flydde till Sverige från det brinnande Mostar under kriget, och etablerade sig som en skötsam invånare i Sverige. För några år sedan återvände han till Bosnien och byggde upp en framgångsrik hotell- och turistverksamhet och blev vald till årets återvändare vid en högtidlig ceremoni.

I Sverige använder vi alltså samma term för IS-terrorister. Ingen vet i nuläget om de kommer att firas med en ceremoni när de kommer hem, men det är lika illa att de belönas med skyddad identitet, ekonomiskt stöd, bostad och terapi. Det är ett hån mot hela samhället.

Nu har medierna börjat uppmärksamma de kvinnliga terroristerna. De som reste till kalifatet för att vara med och delta i mordorgierna, och som nu har barn som de hjärntvättat in i samma skeva världsbild. Ingenting blev som de hade tänkt sig, gråter de, så nu vill de hem till Sverige igen.

Men i Sverige är en majoritet av medborgarna helt emot att dessa kvinnor ska få komma tillbaka, i alla fall så länge vi inte har en fungerande lagstiftningen för att ställa dem inför rätta.

En som med kraft uttryckt att de aldrig mer borde få sätta sin fot i Sverige är den moderate politikern Hanif Bali. I ett inlägg på Twitter skrev han nyligen:

”Dessa IS-honor som nu tigger om att hämtas tillbaka nu borde låtas ruttna kvar där. Fullständigt irrelevant om deras jihadiavkommor är ’oskyldiga’. Om ni vill stilla ert samvete så kan ni väl adoptera någon av de tusentals yezidiska föräldralösa krigsbarnen istället.”

Och plötsligt reagerade halva PK-Sverige med vrede och indignation. Det är en sak att kalla högerorienterade debattörer och väljare för både brunråttor och annat avhumaniserande – men att jämföra kvinnliga IS-terr… förlåt -sympatisörer med djur är något helt annat!

Således tog aktivisten och advokaten Anne Ramberg till sin sedvanliga arsenal och förklarade att Hanif Bali inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Minister Annika Strandhäll gjorde klart att uttalandet var högst osmakligt. Och artisten Eva Dahlgren blev så illa berörd att hon sade sig kräkas.

Just det. Eva Dahlgren kräks. Men inte främst över misshandel, tortyr, våldtäkt och mord på män, kvinnor och barn. Utan över ett vredgat uttalande om dem som utfört alla dessa grymma handlingar.

Det är svårt att föreställa sig att det faktiskt i demokratin Sverige finns människor som förblir oberörda av rapporter om halshuggna barn, våldtagna kvinnor och män som bränns levande på bål – men som kräks över någons ordval om mördarna.

En sak torde det dock inte vara någon tvekan om: De måste sannerligen bekänna sig till värdegrunden från helvetet.

Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället

Denna artikel ovan berättar sanningar som inte alla vill höra, och Gud han har både hört och sett vad som är sanningar om lögner och tvärtom… HAN och bara HAN vet hur människor lider, de som är utsatta för otroligt översitteri, övervåld, trakasserier, hemlöshet m m på grund av vad som sker i Sverige idag. /Maria