”Stån fasta (stilla, eng övers), så skolen I se, vilken frälsning Herren i dag skall bereda eder.” 2 Mos 14:13

DESSA ORD äro Guds befallning till den troende själen, som befinner sig i stort trångmål, omringad av svårigheter av mindre vanligt slag .Hon kan icke draga sig tillbaka, ej heller kan hon gå framåt. Hon är trängd både på högra och på vänstra sidan. Vad är att göra under sådana förhållanden?

Mästarens ord ljuda, ”Stå stilla!” Det är väl för henne, om hon giver akt på Hans röst, ty andra onda rådgivare finnas. Misströstan viskar: ”Lägg dig ned att dö; giv upp alltsammans.” Men Gud vill se oss vid gott mod och fulla av glädje över Hans kärlek och trofasthet också i livets mörkaste stunder.

Fegheten säger: ”Drag dig tillbaka och slå in på den väg, där du kan handla på vanligt människovis. Du kan ändå icke i denna sak vara en kristen. Det blir för svårt för dig. Övergiv dina principer.” Men huru mycket satan än må locka dig in på en sådan väg, så kan du icke följa honom, om du vill vara ett Guds barn. Hans gudomliga order bjuder dig att gå från kraft till kraft och detta bör du göra.

Varken död eller helvete skall kunna förmå dig att ändra kursen. Skulle du för en stund bli befalld att stå stilla, sker det blott för att du skall få ny kraft för vandringen framåt.

Otåligheten ropar: ”Handla, raska på! Att stå stilla och bara vänta är idel lättja.” Vi måste göra något strax — vi måste — i stället för att se upp till Herren som icke allenast vill göra något utan allt.

Förmätenheten skryter: Om också havet ligger framför dig, gå framåt och vänta att få se ett under. Men tron lånar sitt öra varken åt förmätenheten, misströstan, fegheten eller otåligheten. Tron lyssnar till Guds röst, som bjuder: Stå stilla och förbli orörlig som klippan.

”Stå stilla” — i givaktställning, redo att handla, inväntande nya order, glatt och tåligt förbidande att få höra den ledande rösten. Det skall icke heller dröja alltför länge, innan Gud skall säga till dig, lika tydligt som Mose sade det till folket: ”Gå framåt” — Spurgeon