BEDRÄGERIER I DEN YTTERSTA TIDEN PDF
JOHN S. TORELL 25 AUGUSTI 2013
PART 5:
SATAN GÅR MED I KYRKAN DJÄVULENS KONFERENS
Aposteln Paulus sade att vi befinner oss I ett andligt krig emot en fiende som är
välorganiserad. Ef. 6:12
Jesus talade om för oss att Satan har ett rike på denna jorden. Matt. 12:25-26
Jag tror att djävulen höll ett viktigt möte med sina religiösa- och förföljelse
avdelningar omkring 1150 e.Kr. Detta är inte långsökt på grund av att Bibeln
upplyser oss om att djävulen träffade Gud i himlen, diskuterade Job och klagade
på att Gud hade välsignat Job och skyddat honom så att Satan inte kunde
angripa honom. Job 1:6-12; 2:1-7
Djävulen var inte glad över resultaten från de två olika avdelningarna som hade
uppfunnit gnosticismen och montanismen. De demoniska krafterna hade lyckats
fånga män och kvinnor för att utföra det de ville, och några få hundratusen hade
trott på deras lögner och hamnat i helvetet, men majoriteten av kyrkan var
fortfarande vid liv och spred sig runt världen.
Satan begärde en slutlig lösning för kyrkans del och sade till avdelningen för
förföljelse att om även flera tusen hade blivit korsfästa, halshuggna, stenade,
strypta och blivit kastade för att uppslukas av lejonen, så hade det inte stoppat
de kristna från att öka i antal.
Vissa demoner hade kunnat övertyga det judiska ledarskapet att döda så många
kristna judar de kunde finna och förstöra deras skrifter, men fler och fler kom
ständigt till Kristus för frälsning.
Satan vände sig då till avdelningen för religion och hånade dess ledare för att
gjort en så svag insats med att förstöra kyrkan. Han krävde större bedrägerier
som inte kristna kunde motstå.
EN UPPSKATTNING AV KYRKAN
Det fanns inga centrala ledare inom kyrkorna, istället verkade varje stad i de olika
regionerna oberoende med bara en biskop som överhuvud.
1. Förföljelsen av kristna fortsatte. Kyrkor var inte lika synagogor, utan de
möttes i hemmen ledda av äldste och diakoner, som i sin tur undervisades
av den lokale biskopen.
2. Kristna litade på den Helige Andes ledning som Satan inte kunde
manipulera eller kontrollera. De studerade också det Gamla Testamentet
och läste det som apostlarna hade skrivit för att vägleda och undervisa
dem om hur de skulle leva ett heligt liv.
De kristna försökte inte bygga upp en politisk rörelse; De undervisade
icke-troende om Jesus Kristus och hur de kunde förlåtas och få ett evigt liv
med Gud efter döden. De gjorde det gratis, motiverade av Guds kärlek att
förkunna evangeliet även om det skulle bli deras död. Upp. 12:11
4. Dopet i den Helige Ande gjorde det mycket besvärligt för demonerna att
bedra kristna. Ännu värre var att de troende hade makt att med bön kasta
ut demonerna, hela sjuka och låta döda uppstå. Mark. 16:15-20
SAMMANFATTNING AV ISRAELS FÖRSTÖRELSE
Någon i avdelningsmötet måste ha talat om den framgång de haft med att
förstöra Israel. Planen var att förleda folk till avgudadyrkan till den grad att Gud
vände sig mot dem, kastade ut dem ur landet och lät templet förstöras. 5 Mos.
28:15-68
DJÄVULENS NYA PLAN
Satan vet att kristna måste åtskiljas från den Helige Ande och Bibeln. De skulle
bli avgudadyrkare, så istället för att bli välsignade så skulle väcka Guds vrede.
Kunskapen om frälsningsplanen måste förstöras så att de kristna skulle bli
medlemmar av kyrkor, men inte bli födda på nytt, som Jesus hade bestämt.
Istället för att vinna andra för Kristus, måste de uppmuntras att tvinga andra
nationer under en religiös institution (katolicismen). Denna djävulska plan kom
hela Satan ledarskap överens om. En stor möda lades på denna plan.
Förföljelseavdelningen skull utföra sin första attack genom skapandet av så
mycket lidande och förstörelse för de kristna så att de skulle bli villiga att
kompromissa för att stoppa förföljelserna.
Medan förföljelser bara ökade lät den religiösa avdelningen demoner försöka
splittra kyrkan när det gällde firandet av Jesu uppståndelse.
Kyrkor i de östra delarna av romarriket firade hans uppståndelse på påskafton och följde den
judiska kalendern, medan kyrkorna i väst ansåg att den inföll på påskens söndag.
På grund av problemen med gnosticismen skrev Ireneaus av Lyons år 185 att
kyrkan i Rom var den enda i västra imperiet som upprättats av apostlarna Paulus
och Petrus och därför borde alla kyrkor äga samma åsikter för att få behålla den
apostoliska tron.
Efesus och Antiokias församlingar grundades av apostlar men hade försvagats
av montanismen. Polykarpus av Smyrna for på besök till Rom ca 155 e.Kr. och
mötte där upp med den romerska biskopen Anicetus. De kom dock inte överens
om vilken dag man borde fira Jesu uppståndelse.
Vid ingången av år 190 hade problemet blivit akut och det hölls synoder i Rom,
Palestina och en del andra ställen. Huvudbeslutet var att alla kristna kyrkor skulle
följa det som sades från kyrkan i Rom. Detta tyckte inte biskopen i Efesus,
Polykrates om, och som ledaren av kyrkorna i Mindre Asien, vägrade han att
foga sig. Biskop Viktor av Rom (189-198) svarade med en proklamation om att
kyrkorna i Mindre Asien var uteslutna. Satans religiösa departement hade vunnit
en stor seger genom att ha splittrat kyrkorna och hetsat dem mot varandra.
Katolicismen hade funnit sin väg till makten.
Året 260 e.Kr. hade biskoparna i de olika områdena solidifierat sin kontroll över
hemkyrkorna och dikterade att alla skulle dyrka Gud på samma sätt. Den Helige
Andes gåvor var nu bara ett minne blott. Demonerna jublade när deras planer
följdes utan större motstånd.
Biskoparna i de olika kyrkorna var överens om att den Helige Ande endast skulle
fås att verka genom dem. Biskopar var gudomligt utnämnda, menade man, och
hade rätt att bestämma om en individuell kristen var villolärare och sålunda borde
uteslutas.
Prästerskapet för alla troende hade slutat existera. 1 Petr. 2:1-10; Upp. 1:4-6
Biskoparna i Rom, Alexandria, Antiokia, Kartago och Efesus blev mäktigare än
än de resterande och av dessa var biskopen i Rom det största namnet och blev
ledare trots att han ignorerade vad Jesus hade sagt. Matt. 20:25-28
DEN ROMERSKA KYRKAN FÖRE ÅR 325 e.Kr.
Det välbetalda prästerskapet bestod av biskopen, som i sin tjänst hade presbyter
(äldste) och diakoner. år 251 e.Kr. hade biskop Kornelius 46 presbyter och sju
diakoner.
Därefter fanns de mindre ordrarna med sju underdiakoner, 42 akolyter och 52
exorcister, uppläsare och vaktmästare.
I tillägg fanns det 1500 undersåtar som stöddes av församlingen som bestod av
30 000 medlemmar.
Uppläsare och exorcister ansågs ha karismatiska gåvor. Akolyterna hjälpte till om
det fanns något behov.
Om en kristen kände sig kallad av Gud till tjänst var han tvungen att lämna in en
ansökan om saken till biskopens kontor och om organisationen bedömde honom
som ”kandidat” fick han börja en karriär inom kyrkan.
Den Helige Ande var inte längre välkommen i kyrkan och det förekom inte längre
händelser genom den Helige Andes kraft som i Apostlagärningarna. Apg. 13:1-3
Vattendop genom nedsänkning fasades ut och barndop blev vanligare. Satans
religionsdepartment hade lagt manken till för att få den att acceptera
villoläror.
Läran om att brödet blev till Jesu kropp och vinet hans blod accepterades redan
runt 250 e.Kr. (substantiationsläran).
FÖRFÖLJELSERNA AVTAR
Vid 260 e.Kr. började förföljelserna av kristna avta och kyrkan fick fred under de
nästa 40 åren. Runt 300 e.Kr. hade katolikerna erövrat varenda människogrupp i
romarriket och många regeringsledamöter och officerare i armén hade tagit emot
kristendomen men kvalitén på undervisningen avtog, eftersom många nya
konvertiter bara var namnkristna, och inte födda på nytt till ett levande hopp.
Kyrkan blev världsligare allteftersom ett ökande antal hedniska traditioner togs
över av katolska kyrkan.
FÖRFÖLJELSERNA KOMMER TILLBAKA
Diocletianus blev romersk kejsare år 284 e.Kr. Han verkade för att romarriket
skulle återuppta dyrkandet av de gamla gudarna, sakta men säkert. År 303
började han rannsaka armén och det kejserliga hovet, som bestod av kristna.
(Barack Obama använder samma regelbok när han väljer bort kristna från armén
i USA med offentlig början år 2013.)
När kejsaren tyckte att han hade kontroll över armén, började han förfölja kristna
och förstöra deras hem, all kristen litteratur konfiskerades, präster arresteras och
tvingas offra till hedniska avgudar eller möta tortyr. År 304 e. Kr. krävde den
romerska regeringen att alla kristna skulle offra till hedniska avgudar eller möta
döden. Satans förföljelsedepartment jublade när tiotusentals kristna sändes att
dö, och många gav upp sin kristna tro för att rädda livet.
Kom ihåg att det inte är så viktigt hur ditt liv ser ut efter frälsningen utan
hur du fullbordar ditt lopp!
Har du ett öra att höra med?
Från: http://www.eaec-se.org/predikningar/arkiv/2013/pdf/RLJ-1406-SE.pdf
