Har Gud på förhand bestämt varje människas eviga öde?
Text: Stig Andreasson
Under hela kristendomens historia har teologer, kyrkofäder och vanliga människor grubblat på denna fråga. Har Gud utvalt några till evig frälsning och samtidigt förutbestämt andra till evig fördömelse? Kyrkofadern Augustinus var den förste som utarbetade en s.k. predestinationslära. Det latinska ordet predestination betyder just ”förutbestämmelse” och har blivit ett låneord i vårt språk. Augustinus predestinationslära togs sedan upp av den reformerta delen av protestantismen, främst genom reformatorn Johan Calvins skrifter. Ännu idag är vissa kyrkosamfund starkt präglade av dessa tankar och tolkningar. Därför tar vi först en titt på den kalvinistiska predestinationslärans grundtankar.
Hur och varför tanken på en absolut gudomlig förutbestämmelse utformades.
Calvin kunde inte acceptera den katolska läran där människan framställdes som starkt medverkande till sin egen frälsning. Han trodde nämligen på människans totala syndafördärv. Ingen kunde därför direkt medverka till sin egen frälsning. Om människan, sådan hon är av naturen, säger ju Guds Ord: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda. Ingen förståndig finns, ingen som söker Gud.” Varje människa, överlåten till sig själv, saknar alltså andligt förstånd till att söka Gud. Därför måste Gud ta initiativet till den enskildes frälsning, precis som han måste göra det för hela människosläktet. Jesus sa ju också: ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom.”
Så långt kan vi utan problem följa med i Calvins tankegång. Men i fortsättningen uppstår ett problem. Många människor synes inte uppleva denna dragning till att söka Gud. Andra däremot upplever den starkt och mäktigt. För Calvin måste detta innebära att Gud gjort ett speciellt ”nådaval”. Han har utvalt några till frälsning, andra till förtappelse. Bibeln säger ju också: ”Därför beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han.” Gud är med andra ord suverän i sitt handlande, vilket enligt Calvin är och förblir ett mysterium för oss.
Här måste vi emellertid ställa frågan: Stämmer allt detta med Bibelns samlade och enhetliga undervisning? Eller visar Guds Ord på andra möjligheter att rätt förstå Guds plan och handlande? Låt oss se på några tydliga och viktiga bibliska sanningar.
Bibeln talar om utkorelse och förutbestämmelse på olika områden.
I Romarbrevet har vi exempelvis tre kapitel (9-10-11) som till stor del handlar om hur Gud utvalde ett speciellt folk till att vara bärare av hans uppenbarelse. Om judafolket skrev Paulus att ”Guds Ord har anförtrotts åt dem”. Han utvalde och förutbestämde dem med andra ord till detta.
Bibeln säger också att Gud utväljer och förutbestämmer vissa personer till särskilda uppgifter. Till profeten Jeremia sa Herren: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig och satte dig till en profet för folken.” Och aposteln Paulus vittnar om att han ”redan i moderlivet blev utvald av Gud till att förkunna evangelium bland hedningarna”. Att Gud faktiskt har en förutbestämd plan för vårt liv kommer fram i det löftesord som gäller oss alla och som lyder: ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra.”
Bibeln säger också att vår livslängd är bestämd på förhand. ”Alla mina dagar blev uppskrivna i din bok. De var bestämda innan någon av dem hade kommit” (Ps 139:16). Detta ger oss en känsla av trygghet. Vi kommer att leva så länge Gud vill. Men det väcker också många frågor. Varför får somliga leva så länge, medan andra får ett så kort liv? På denna fråga har vi inget uttömmande svar.
Bibeln lär tydligt att frälsningen är tillgänglig för alla människor.
Då Calvin understryker att det är Gud som måste ta initiativet till den enskilda människans frälsning står han på solid biblisk grund. Gud måste först söka oss förrän vi får förstånd till att söka Honom. Varför så många människor synes förbli likgiltiga för sin egen frälsning är något vi inte fullt ut kan kartlägga. Men att detta skulle kunna förklaras genom någon sorts partiskhet från Guds sida är uteslutet. Den s.k. ”dubbla predestinationsläran” som innebär att Gud av evighet har bestämt varje individ, antingen till frälsning eller förtappelse, är därför på kollisionskurs med en rad bibliska sanningar.
1. Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen (1 Tim 2:4). Det är därför otänkbart att Gud skulle ha förutbestämt någon till förtappelse. Det tidiga 1800-talets store amerikanske väckelsepredikant Charles Finney skrev på sin tid: ”Gud är kärlek. Därför är det orimligt att han skulle ha skapat en enda människa med den avsikten att sända henne till ett evigt fördärv.”
2. Jesus har dött på korset för alla människor, inte bara för ett begränsat antal utvalda. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra, men hela världens (1 Joh 2:2).
3. Gud vill ingen syndares död. Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. Istället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva (Hes 33:11).
4. Frälsningen erbjuds den som törstar. Ja, var och en som vill får ta emot den som en fri gåva. Den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta mot livets vatten för intet (Upp 22:17).
Många är kallade, men få är utvalda.
En av Jesu liknelser handlar om ett kungligt bröllop. En konung beredde en bröllopsfest för sin son. Inbjudan till festen gick ut i ett par omgångar med varierande resultat. Den profetiska betydelsen av detta faktum skall vi här inte gå in på. Vi bara konstaterar att konungens tjänare fick en sista order: ”Gå ut till vägskälen och inbjud till bröllopet alla som ni träffar på.”
Här i Sverige har vi på senare år haft flera kungliga bröllop. Det första var då kronprinsessan Viktoria gifte sig med sin Daniel. Då förklarade tidningarna att festen skulle bli strålande och att många var inbjudna. Men det gällde speciellt utvalda personligheter. Antingen måste man tillhöra en eller annan kunglig eller furstlig släkt i Europa eller också vara medlem av Sveriges regering. Det rörde sig med andra ord om en mycket selektiv och restriktiv inbjudan till på förhand utvalda personer.
I Jesu liknelse är det däremot en mycket generös inbjudan som kungens tjänare förmedlar. Den måste närmast uppfattas som universell. Ingen av de inbjudna kunde därför ha varit direkt utvald på förhand. Praktiskt taget alla fick ju en invitation. De inbjudna behövde inte ens skaffa sig bröllopskläder. Enligt en gammal sed i Österlandet stod den som inbjöd till bröllopet för den saken. Ingen behövde således känna sig för fattig, dåligt klädd eller ovärdig. Vem som helst fick komma. Men liknelsen omtalar också en person som kommit sig in i bröllopssalen utan bröllopskläder. Antingen hade han tagit sig in genom en bakdörr eller också hade han tackat nej till bröllopskläderna vid huvudingången. Han menade kanske att hans egna kläder var goda nog. Han blev utkastad. Detta säger oss att vår egen hemmagjorda rättfärdighet är otillräcklig. Mycken nutida förkunnelse säger till alla: ”Du duger. Du är bra som du är.” Men det är ett falskt evangelium. Ingen av oss duger som gäst i det himmelska bröllopet utan att först bli iklädd Jesu Kristi rättfärdighet, den som han vann åt oss genom sin död på korset.
Trots att många hade tackat nej till inbjudan blev bröllopssalen till slut full av gäster. Det var då Jesus uttalade de ord, som för många verkar gåtfulla. Han sa: ”Många är kallade, men få är utvalda.” Vilka var då de utvalda? Det kunde inte vara några andra än de som tackat ja till både inbjudningen och bröllopsdräkten. Både Jesus och apostlarna använder många gånger just uttrycket ”de utvalda” när de omtalar de troende som mottagit evangelium.
Låt oss nu tänka oss att kungen i liknelsen var allvetande. Eftersom han utan tvekan är en bild på Gud Fader måste väl detta vara underförstått, även om det inte nämns i liknelsen. Gud vet ju allt från all evighet. Kungen i liknelsen måste då i förväg ha känt till vem som skulle säga ”ja tack” och vem som skulle säga ”nej tack”. Hade han då varit verkligt restriktiv, då hade han väl bara inbjudit dem som han visste skulle tacka ja till hans inbjudan. Varför skulle han inbjuda de andra? Det var ju ändå meningslöst, eftersom de inte ville ta emot invitationen. Men nej, han var inte restriktiv i sin inbjudan. Han ville inte att någon skulle kunna anklaga honom för partiskhet. Ingen skulle kunna säga: ”jag fick aldrig någon inbjudan”. Men som allvetande kände kungen på förhand dem som skulle komma att motta hans inbjudan. Detta för oss fram till en viktig bibliskt sanning.
Guds förutbestämmelse grundar sig på hans förutvetande.
Så gott som alla vanliga bibelöversättningar på engelska, tyska, franska och spanska säger att enligt 1 Petrus 1:2 är de troende ”utvalda enligt Guds förutvetande”. Detsamma står i norska och danska översättningar. För att finna samma ord i svenska biblar måste man märkligt nog gå antingen till den stora Studiebibeln eller Fjellstedts bibel från 1861. Waldenström är emellertid på rätt spår, då han i likhet med ”Normalupplagan” från 1884, använder uttrycket ”förutseende”. Sedan tillägger han att ordagrant borde det återges med ”förutkännande”. Waldenströms konklusion blir då helt enkelt: ”Guds förutvetande är grunden till utkorelsen.” Förutbestämmelsen bygger alltså på Guds förutvetande. Detta blir väldigt tydligt i Romarbrevet 8:29. där det står: ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild.” Det är stor skillnad på att känna till något på förhand och att bestämma något i förväg. Eftersom Gud från all evighet kände dem som skulle komma att motta frälsningens budskap, kunde han förutbestämma dem till evig härlighet. Han kunde göra dem till sina utvalda.
Skriften säger också att det är ”i Kristus” som vi är utvalda. Det fria val som alla måste ta beträffande Jesu Kristi frälsningserbjudande avgör saken. Precis som bröllopsgästerna i liknelsen måste alla motta eller förkasta Herrens inbjudning. De som tar emot kommer in i bröllopssalen. De sägs allesamman vara kända av Gud från all evighet. De som förkastar invitationen måste stanna utanför. Men det betyder inte att de av evighet var förutbestämda till detta – de utestängde sig själva från bröllopsfesten genom sin otro och negativa inställning till Frälsaren.
Bibelns lära om förutbestämmelsen är inte avsedd att skapa ångest och ovisshet i de troendes hjärtan.
Jag träffade en gång en missionär som arbetade i ett område i Holland där den kalvinistiska predestinationsläran hade fört många människor in i en ångestfylld ovisshet om vilken kategori de tillhörde – de som var utvalda till evig frälsning eller de som var bestämda till evig fördömelse. ”Hur löser du det problemet?” frågade jag. ”Vi förkunnar att Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor, som det står i Bibeln”, svarade han.
Guds Ord uppmanar de troende att ”göra sin kallelse och utkorelse fast” (2 Pet 1:10). Det betyder helt enkelt att du bör vara fullt viss om att du mottagit Jesus Kristus som din personlige Frälsare och att du helhjärtat önskar leva honom till behag. Kan du ärligt bekräfta att detta är ditt fasta beslut och din innersta önskan? Ja, då kan också du glädja dig över att du inte bara är en av de många som blev kallade, men du hör även till de utvalda.
Till sist tar vi med den berömde evangelisten Moodys syn på saken. Han menade att på utsidan av porten till Guds rike står dessa Jesu ord skrivna: ”Kom till mig, ni alla! Den som kommer till mig skall jag sannerligen inte stöta ut.” Den sökande syndaren förstår då att frälsningslöftet gäller också honom. Spontant går han så in genom porten. På insidan läser han ett annat yttrande av Jesus: ”Ni har inte utvalt mig, men jag har utvalt er”. Då förstår sökaren som just gått in genom porten: Det är inte min förtjänst att jag kom in i Guds rike. Det var Herren som sökte mig och kallade på mig innan jag ens hade förstånd att söka honom. Att jag nu står på insidan av porten är bara Guds ofattbara nåd.
Pinterest
