Foto Maria
*
Det finns många vittnesbörd att läsa från olika människor som berättar om sin frälsning, sitt möte med Jesus och sitt JA till att följa honom. Här har jag hittat och läst några stycken och det är verkligen härligt och underbart att läsa dem. Läs dem du också och förstå hur det kan gå till att möta Jesus och bli förvandlad i sitt inre- för alltid.
*
Vittnesbörd av Olle Granberg
Jag var inte ute och dansade, utan var med i församlingen redan i min ungdom, för pappa och mamma var frälsta. När jag var nio år hade jag länge tjatat om att få bli döpt. -Jaha, du har varit hos pingstvännerna och badat, sa kompisarna när jag kom till skolan. Tiden gick. Pappa var sångledare i församlingen. Vi åkte ut busslaster och sjöng och spelade. Men jag hade liksom halkat in därför att mina föräldrar var troende. Jag kunde inte säga något datum när jag blev frälst, så djävulen lyckades manipulera mig på det sättet. Du är inte frälst! Jag kom bort ifrån Gud i 25 år. Jag jobbade på frihamnen i Stockholm. Gud kallade mig, men jag förstod inte det, blev deprimerad och sorgsen, jag tänkte nästan ta livet av mig. Jag undrade vad som fattades. Jag jobbade med maskiner och tänkte arrangera en olycka.
Till slut gick det så att min bil strejkade. Då fick jag åka buss och pendeltåg. Busshållplatsen låg vid Gamla Bro, där Maranata hade sitt missionscenter. Det blev min räddning, för då ville jag gå in en kväll på maranatamöte i alla fall. Bara för att få ett datum. Det var den tredje november, tror jag, 1978. Imsen var där framme, och han bad för mig. Jag lämnade mig åt Gud. Jag ville ha ett datum! Det kanske inte hände så väldigt mycket. Men så mycket vet jag, att det var som att vända handen upp och ned. På morgonen vaknade jag faktiskt med en sång i hjärtat! Och på den vägen har det blivit.
Tiden har rullat på. Vi kämpar och är med på alla sätt och vis, och försöker vinna människor. Maranata gick mig liksom förbi då när jag kom bort. Då var Maranata i Luleå. Mina bröder och systrar var där och hälsade på. Jag kom inte i kontakt med Maranata då, men sedan har jag gjort det. Och det tycker jag är härligt. Det är väldigt fin gemenskap här och på det sättet som man inte upplever någon annanstans. Går man och lyssnar på en gudstjänst – ja, vad får man ut? Man vet nästan inte vad de har predikat om. Men här är det ett klart, rakt budskap. Jag tänkte, det är ju bra att jag kan vittna och säga att Maranata mötte jag på Gamla Bro. Där fick jag böja mina knän. På den vägen är det nu. Och jag har fyllt 85 år. Det håller än! Amen.
Jesus, jag vill proklamera din seger på Golgata. Tack att det är korsets budskap som gäller här, Herre. Tack för blodet, och tack Fader i himmelen att du såg mig, att du frälste min själ. Tack att korset är en Guds kraft till frälsning. Jag beder dig Herre, led oss vidare. I Jesu namn. Amen
Under en längre tid har jag upplevt motgångar på olika plan och mycket oro och bekymmer har präglat min vardag. Jag har inte förstått varför det ska vara så, och har inte kunnat se meningen med det. Som en kristen är det mycket som bekymrar i den här tiden vi lever. Och som människa är det mycket förtryck och smärta man möter, sin egen men också andras.
En kväll slog jag på måfå upp min bibel och fick upp den 37 psalmen, en psalm skriven av konung David.
Vilka tröstande ord! Jag läste om och om igen och kände hur min oro försvann. Gud har omsorg om oss! Det står i psalmen ”den ogudaktige”, men i vårt liv är det kanske inte alltid människor utan omständigheter som plågar oss. Eller den här onda världen där vi lever.
När jag läser texten så ser jag att vi får praktiska råd om hur vi ska hantera motgångarna.
Några nyckelord som står fram i texten: Bli inte upprörd, Förtrösta på Herren, Ha din glädje i Herren, Överlämna din väg åt Herren, Var stilla inför Herren, Gräm dig inte, Avstå från vrede, Vänta på Herren.
Jag ser det som goda råd och tips för att orka med motgångarna. Ett sätt att förhålla sig till det som möter oss och också ännu mer och viljestyrt lägga vårt liv i Guds händer.
Många av ”råden” följs också av ett löfte. Som tex vers 4.
– Ha din glädje i Herren, han ska ge dig vad ditt hjärta begär.
Psalmen fortsätter med underbara bilder och löften om att Gud har omsorg om oss.
– Jag har varit ung och är nu gammal,
men jag har inte sett den rättfärdige övergiven eller hans barn tigga om bröd. Han är alltid barmhärtig och villig att ge lån, och hans barn är till välsignelse.
Vänd dig bort från det onda och gör det goda, så får du bo i landet för evigt. Ty HERREN älskar det rätta, han överger inte sina fromma. (vv. 25-28)
Jag läser även tröstande ord om att det lilla vi orkar och kan ge till Gud, till hans verk, är mycket värt i Herrens ögon.
– Det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas stora rikedom. (v. 16)
Men hur ska man då kunna följa alla dessa goda råd? Hur ska man undvika att gräma sig, undvika att brusa upp mot orättvisorna, undvika att bli missmodig?
När jag brottats med de frågorna ett tag fick jag syn på vers 37:
– Ge akt på den oklanderlige, se på den rättrådige, det finns en framtid för fridens man.
Ge akt på den oklanderlige! Den som man inte kan klandra för något, han som är utan skuld och synd. Han som tog all vår synd på sig och dog för oss på korset. Trots att han själv var utan synd. Den oklanderlige, den rättrådige! Jesus Kristus!
Det finns en framtid för fridens man. Det finns en framtid för oss tillsammans med fridens man, tillsammans med Jesus.
Den sista versen i psalmen sammanfattar detta tycker jag:
– De rättfärdigas frälsning kommer från HERREN, han är deras värn i nödens tid. HERREN hjälper dem och befriar dem, han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de tar sin tillflykt till honom. (vv. 39-40)
När vi tar vår tillflykt till Herren så blir vi räddade och befriade. När vi ser på den oklanderlige, Jesus, så orkar vi också härda ut det som möter.
Vittnesbörd av Laila Sundström
Mats blev frälst före mig, och jag tyckte det var litet jobbigt. Hans mor var troende, men mina föräldrar var det inte. Så när han kom hem från ett möte och sa att han hade blivit frälst, så tyckte jag att han hade blivit litet konstig. Jag var inte van vid det, även om jag hade gått i söndagsskolan. Men Mats hade nu tagit emot Jesus. Några bekanta kom och hälsade på, och vi följde med dem till Västerås på ett möte, och deras barn tog hand om våra två små barn under mötet. Han som ledde mötet sa till mig att jag kunde stanna kvar ute i vestibulen under mötet om jag ville, för det skulle vara bönemöte. ”Och vi kanske talar i tungor”, sa han. Det där med att tala i tungor tyckte jag var litet konstigt, men jag var nyfiken, så jag tänkte att jag skulle nog följa med in och se vad som försiggick! Jag satt och skruvade på mig och tyckte det var jobbigt. Men så började jag lyssna på honom som predikade och de andra som vittnade. De sjöng, och då gick de också och ”fiskade” i bänkarna. Jag blev mer och mer gripen, och jag längtade mer och mer. Budskapet tog tag i mig så oerhört, och jag tänkte: – Om den här mannen som predikat kommer först till mig, då vet jag att Jesus finns! Han ska inte gå till någon annan i någon av bänkarna, utan han ska komma just till mig! Jag höll koll på det där. Och han kom till mig!
Det här går inte berätta, man måste uppleva det. Jag gick fram till förbön, och det var som att gå på moln! Jag lämnade mig åt Jesus, och jag kan säga att den frälsningen håller än. Och det kornet som lades i mig har grott i mig. Visst har vi haft motgångar under livet, men Jesus har alltid kommit till hjälp. Han har gått på djupet inom mig. Inte på ytan, utan Guds Ord måste sjunka ner i våra liv för att vi ska få uppleva Jesus.
Och en sak till – måtte vi alla ha olja i våra lampor, för nu är striden hård. Jag tänker på de tio jungfrurna. Vi måste ha olja i våra lampor. Och inte vilken olja som helst, syskon, vi måste kämpa. Tack Jesus, för att du är vägen, sanningen och livet!
Vittnesbörd av Sonja Granberg
Jag ska berätta litet om hur det gick till när jag blev frälst. Det kanske finns många som är som jag. Min mamma blev frälst när det gick väckelse i trakten. Jag kommer från en ort utanför Luleå. Och mina föräldrar sa att de barn dom fick, skulle missionen ha. Jag älskade att gå i söndagsskolan och vara med, även stå på knä och bedja. När jag var sju år blev jag opererad för hjärtfel. Men jag hade min barnatro, och den har burit mig igenom allt. Sedan kom jag upp i tonåren, som är en period då fienden gärna vill attackera ungdomen. Jag hade en Jesustavla på väggen i mitt rum. Då var det en röst som sa inom mig: Inte kan du ha den där tavlan på väggen. När kompisarna kommer, vad ska de säga när du har den där tavlan. Ta bort den där tavlan! Så började jag lyssna till den där rösten, och tog bort den och tog bort lite eftersom. När man ger fienden lillfingret, så har han snart tagit hela handen.
Jag kom ut i världen och levde där och fick gå igenom mycket svårigheter på grund av att jag lämnade barnatron. Men den bön jag var van att bedja sedan jag var liten och förbönerna från mormor följde mig.
Vi kan gå fram till år 1980 då jag blev frälst. Då hade jag haft mycket problem med min mage, jag hade magkatarr och väldigt ont. Jag hade en väninna som var sjuk, med förvärkta, förvridna händer. Jag hade hört talas om att det skulle komma en predikant som hette Rolf Karlsson till pingstkyrkan i Luleå. Han brukade be för sjuka. Jag sa då till mamma: – Kanske vi skulle ta och fara dit och se om det händer något, om hon blir frisk! Jag var nyfiken. Innan jag for till det där mötet, så var vi lördagskvällen i en liten by utanför Luleå och dansade. Jag var berusad och stod där och tryckte mig mot väggen och tänkte: -Bara dom inte ser mig här. Då började den helige Ande att tala till mig. – Nå Sonja, tycker du det är roligt att stå här? Jag kände liksom ett styng, som ville få mig att tänka till litet. Det där hände alltså på lördagen, men onsdagen efter kom jag i alla fall till det där mötet. Vi kom in till lokalen. Jag tänkte att här ska det väl gå bra att sitta. Mycket folk var det, och vi satte oss uppe på läktaren. Men så började predikanten med att säga: – Det sitter en kvinna på högra sidan av läktaren. Du har haft mycket problem med värk i din mage. Och nu ska du ge dig till känna och räcka upp din hand som tecken på att du vill bli helad. Jag tänkte: – Men här är det mycket folk. Ska jag verkligen sitta här och räcka upp handen i kyrkan? Jag blev litet rädd och började klia mig litet försiktigt uppe på huvudet och hoppades att Herren skulle se det. När jag gjorde det, var det precis som om en hand kom in i min mage och bara strök bort värken! Den bara försvann!
Rolf Karlsson var totalt blind. Men han fick profetiska budskap till flera andra, och så kommer han igen:
– Du kvinna, du har rest till många platser i världen, du har varit en sökare och sökt efter mening med livet. Gud vill att du nu ska bekänna att du tror på honom, för när du gör så, kommer det att ske stora saker med dig! Då kände jag precis att det var någonting, som det står i Guds Ord: – Om någon tror på mig, av hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram. Det började rinna; helt oförklarligt. Och jag tror att människor som söker i sprit och droger, dom söker efter att få någonting för sin invärtes människa, få uppleva något, när det egentligen är kärleken och Gud de söker. Jag tänkte: -Jag måste räcka upp handen igen, ja, jag gör det nu! Och då var det precis som om Jesus kom bakom mig och jag for in i hans famn, och där var bara Jesus och jag!
Från det där mötet gick jag ut totalt förvandlad, fylld med den helige Andes kraft. Jag tänkte: -Det här var så fantastiskt, det här ska jag berätta för alla! Klockan var tio på kvällen, jag rusade hem till min bror, han var den förste jag tänkte på: -Vet du vad som har hänt, jag har blivit frälst!
– Du! sa han, nej, vad säger du! – Ja, jag har blivit frälst, jag har fått möta Jesus!
Det var så när jag kom och hade blivit frälst. Jag har tänkt på det ordet idag. Vad ska vi säga? Och det här bibelordet har kommit till mig: – Gör åter sådana gärningar som du gjorde den första tiden. Och när vi sjöng den här sången igår, ”Tänd din eld i mitt hjärta”, då kände jag: Gud, jag måste gripas av den elden på nytt! Bli uppfylld av den helige Andes kraft! För då jag var nyfrälst ringde jag runt: – Har du hört att det är möten i Luleå? Jag fick ingivelse att ringa till någon människa, och jag ringde och sa: -Ska du följa med på tältmöte? Jag gjorde konstiga saker och handlade på de ingivelser Herren gav mig. Och människorna undrade: – Den där Sonja, är hon med i Maranata? Jag visste inte ens vad Maranata var! Och jag läste i bibeln om att på de sjuka ska ni lägga händerna och de ska bli friska. Jamen, då ska vi göra så, givetvis, sa jag, och började praktisera. Och Herren stadfäste sitt ord med under och tecken.
Det är nu min bön: Tänd din eld i mitt hjärta så att världen kan se att jag har någonting. Jag har fått ett uppdrag nu som jag tycker är fantastiskt. Det är på Råslätt där jag bor. Där har vi ett badhus, och jag har tagit som min uppgift att vittna och evangelisera på badhuset. Där möter jag somalier och människor från många olika länder. Vi kan nå dem med budskapet.
Jesus, tänd den här elden, så vi kan brinna! Jag tänkte också på ordet i Habackuk: – Förnya i dessa år dina gärningar, så att vi allesammans kommer ut ifrån den här konferensen förändrade till ande, själ och kropp! Jag tror att många av oss behöver uppleva ett helande även till kroppen, så att vi nu orkar kämpa den goda striden intill slutet. Gud välsigne er att gå vidare i Jesu namn!
Det är så underbart att tala om Jesus. Fröjd i Herren är vår starkhet. Tack Jesus att vi åter ska få göra sådana gärningar som vi gjorde den första tiden. Det står i Guds Ord att om jag alltjämt vill vara människor till behag så är jag inte en Kristi tjänare. Men jag vill vara Honom till behag, honom som har tagit mig i sin sold. Kosta vad det kosta vill, jag ska framåt i den helige Andes kraft! Tiden är kort att verka, snart kommer Jesus tillbaka! Och midnattsropets budskap ljuder: Kom, Herre Jesus! Amen! Vi får säga: Maranata – come quickly, Jesus!
