foto Maria

Skrämmande läsning i artikeln:

Så fort höften läkt skulle hon få komma
hem igen, tänkte alla – 

utom boendets personal. I deras ögon kom hon dit för att dö. Är det spariver eller en osund form av medlidande som gör att vårdpersonalen så entusiastiskt svälter och drogar de gamla till döds, undrar Anna Ekelund Nachman, i dagens debattartikel.

Det känns aldrig aktuellt att planera sin ålderdom. Gammal blir man ju inte själv, det drabbar bara andra.

För några veckor sedan dog en av mina närmaste vänner. Hon svalts och törstades till döds, medvetslös av överdos på överdos morfin trots att det stod i journalen att hon inte tålde det. Hon dog ensam på ett boende där man gick emot hennes vilja men låtsades verka för hennes eget bästa.

      LÄS MER: Man behandlad som döende på äldreboende. Dottern: ”En ren skräckupplevelse”

Min vän var född 1914 och på boendet kunde ingen se henne som människa, bara den där siffran. 1914 – samma år som första världskriget, två år efter fartyget Titanics förlisning.

Hon kom till boendet efter att ha fallit och brutit höften. På sjukhuset ansåg man att hon var så pass vital att man opererade henne. Sedan ville hon hem, men de anhöriga var oroliga att hemtjänstens insatser inte skulle vara nog. Så fort höften läkt skulle hon få komma hem igen, tänkte alla – utom boendets personal. I deras ögon kom hon dit för att dö.

      LÄS MER: Har du också börjat ”dödsstäda”?

I tre veckor låg min vän med minimal tillsyn. Telefonen ställdes där hon inte nådde den, larmknappen likaså. När man larmade stängdes larmet av. Om någon mot förmodan svarade sa de att de hade mycket att göra och skulle komma så fort de kunde. Men ingen kom.

Min vän avskydde stället men släkt och vänner uppmuntrade henne: ”Snart är det vår, då är du hemma igen”.

Så en dag blev hon sämre. Hon fick mer ont, hade svårt att prata och blev illamående. Kunde det vara en liten stroke, eller kanske en bieffekt av medicinerna? Personalen utredde inte, i stället bestämdes att vännen nu var döende. Mot hennes och anhörigas vilja slutade man att ge mat, och några dagar senare också vätska. Det enda hon fick var morfin var fjärde timme. Man sa att hon inte längre kunde svälja men när jag i chefssjuksköterskans närvaro visade att vännen fortfarande både åt och drack, möttes jag av ilska: ”Du får inte göra så, hon kan sätta i halsen”.

      LÄS MER: Människor har inget bäst-före-datum

En vecka låg min vän så här. Vi som älskade henne försökte vara där från morgon till kväll men besökstiderna tillät inte att hålla hennes hand om natten. Man sa pliktskyldigt: ”Vad fint att ni bryr er om henne”, men agerade som om vi var i vägen.

Hon dog mitt i natten, ensam. Dagen efter sken solen och fåglarna sjöng försiktigt om våren som hon aldrig skulle få uppleva.

Så länge min vän kämpade för att bli bättre hade ingen på boendet visat henne intresse. När det blev bestämt att hon skulle dö var det som ett maskineri gick igång: när hon inte längre var vid medvetande tittade personalen in titt som tätt, plötsligt var de alla intresserade av hennes tillstånd. Efter döden gjorde de henne i ordning och satte blommor i händerna, uppenbart nöjda med sin insats.

      LÄS MER: Personal förväxlade medicin på äldreboende

Under veckorna som gått har jag förstått att min väns sista tid inte alls är något ovanligt sätt att sluta livet på. Över hela Sverige berättar människor att just så här går det till, vårdpersonalen går emot både den boende och anhöriga, och bestämmer när det är dags att dö. Jag vet inte om det är spariver eller en osund form av medlidande som gör att vårdpersonalen så entusiastiskt svälter och drogar de gamla till döds. Jag vet heller inte hur utbrett förfarandet är, men det tycks inte vara ovanligt.

Vem ska stå ansvarig för att det gång på gång blir så här? Kanske finns det en ”kultur” inbyggd i vårt samhälle att se gamla människor som överflödiga och döden som något som ska infalla fortast möjligt. Sedan finns det från stat, kommun och landsting inga riktlinjer för hur man hanterar människors vilja vid livets slut. Den blir upp till personalen att göra lite som de behagar.

      LÄS MER: Morgonpersonal på äldreboendet: ”Möttes av en urinstank”

Tankar om min egen ålderdom smyger sig på. Vad kommer att hända med mig när jag inte längre kan föra min talan? Jag tänker redan nu skriva ett livstestamente på hur jag vill dö, och hur jag absolut inte vill.

Frågan är bara – när den dagen kommer – om någon kommer att ta hänsyn till det.

Anna Ekelund Nachman

Hämtat från: http://www.bakom-kulisserna.biz/news/sa-drogade-och-svalt-aldreboendet-min-van-tills-hon-dog/

Vad säger Jesus om människan? Han har skapat henne och har omsorg om henne och i dagens samhällen har man inte förstått  hur viktigt det är att vara rädd om människorna. De gamla och sjuka, de äldre, vad är de värda. Det är väl att man har en Gud att gå till, ja att gå till Jesus varje dag och be över dagen och kroppen och hälsan!!!