Det existerar ett slags dualism, en kluvenhet, i vår fallna värld vilken har varit orsak till många av de förföljelser som de kristna har tvingats uthärda ända sedan Kains och Abels dagar. Två slags ande verkar på vår jord, Guds Ande och Satans ande, och dessa två står som eviga fiender. De yttre, skenbara anledningarna till religiöst motiverat hat kan finna rot i nästan vad som helst.

Den verkliga anledningen är alltid densamma: den urgamla förbittring som Satan allt sedan sitt nesliga fall burit på mot Gud och hans rike. Denne fiende brinner av begär efter obegränsad makt över människosläktet. Och varhelst denna ondskefulla ambition utmanas av Guds Ande slår fienden tillbaka i grymmaste ursinne. Världen formulerade sitt hat mot Jesus utan att ange orsak.

Trots de fantastiska anklagelser som man riktade mot Kristus kunde man inte finna något, varken i hans lära eller i hans handlande vilket tvingade fram den oresonliga vrede som man utan uppehåll riktade mot honom. De hatade honom, inte för något som han sa eller gjorde, men för vad han var. Det är fullt möjligt att inom ramen för nåd och återlösning föras till en sådan fullödig samhörighet med Kristus att världen instinktivt reagerar på precis samma sätt mot oss som man gjorde då när han vandrade på Israels dammiga vägar. Det är oss kristna till stor vanära att vi inte förmår verka fram mycket annat än uttråkade gäspningar bland de många som inte tror.

De struntar i oss eller möter oss med ett tolererande litet leende och deras tystnad är ett förebrående och förebådande tecken. Om det vore så väl att detta orsakade sömnlösa nätter i tårar och långa timmar i bön och självprövning bland oss. Det är Kristi Ande i oss som drar på sig fiendens eld. Världens människor bryr sig inte särskilt om vad vi tror på och de stirrar tomt på våra religiösa former. Men det finns en sak de inte kommer att ta lätt på ? närvaron av Guds Ande i våra hjärtan. De förstår kanske inte orsaken till den känsla av antagonism som stiger upp i deras inre, men den är högst påtaglig och farlig. Satan kommer aldrig att upphöra att strida mot gudsfolket och den själ i vilken Guds Ande bor kommer att fortsätta att vara mål för hans attacker.      – Ur Guds Andes kontrovers Att mogna andligen

A. W. Tozer The Warfare of the Spirit Developing Spiritual Maturity A. W. Tozer

 http://www.predikoindex.com/

Syndens dubbla botemedel

Rättfärdiggörelse och helgelse

“Amazing grace, how sweet the sound, that saved a wretch like me ” (“Förundrad jag hör ett glädjens bud, att syndare nåd han ger “). För över tvåhundra år sedan blev den f.d. slavhandlaren John Newton kristen och skrev dessa ord, som sedan dess har nått in i många uppriktiga kristnas hjärtan. Varje troende som har smakat ljuvligheten i Guds oändliga nåd kan av hela hjärtat sjunga denna sång från djupet av sin själ. Men hur många av oss har faktiskt stannat upp för att tänka igenom frågorna: Vad är frälsning? Vad är vi frälsta ifrån? Och varför behöver vi ens frälsning över huvud taget?

Frälsning från syndens straff och makt

Enligt Webster´s New World Dictionary beskrivs frälsningen som ” en räddning eller att bli räddad från fara, ondska, trångmål, undergång, etc.; befrielse”. Ordet “frälsning” antyder klart i sig själv fara, antingen verklig eller inbillad – en fara som förstör tillräckligt för att berättiga en räddning eller befrielse från någon utomliggande källa. Guds storslagna frälsning ordnar med befrielse från mänsklighetens största fara, ondska, trångmål och undergång. Med ett uttryck, dess största problem – syndens omedelbara följder.

Syndens följder (eller lön) har påverkat oss både invärtes och utvärtes. Invärtes har den syndiga människan blivit besudlad av syndens närvaro och överväldigad av syndens makt. Till det yttre har orenheten i människans synd lämnat henne i skuld inför en helig och rättfärdig Gud som måste, i sin fullkomliga rättvisa, bestraffa synden. Syndens följder är så stora och allomfattande att mänskligheten är utlämnad till dom som ett resultat av syndens straff, och är oförmögen att ordna upp sin situation som ett resultat av syndens makt. Den är därför i behov av frälsning – d.v.s. befrielse – från något eller någon utanför den själv.

Följd ett: Guds vrede, syndens straff

På grund av syndens straff levde vi alla tidigare under Guds rättvisa vrede (Ef 2:1-3). Som överträdare av hans heliga lag och upprorsmän mot hans konungadöme, förtjänade vi alla med rätta det rättfärdiga straffet från en rättfärdig och helig Gud. Hans fullkomliga lag kan inte kräva något mindre än vår fullständiga lydnad. Därför kan inte hans fullkomliga rättvisa kräva något mindre än att vi blir dömda, eftersom vi inte har nått upp till detta mål. Skulden för våra synder har lämnat oss hjälplösa, utan hopp, förbannade och fördömda, eftersom vi så olyckligt har befunnits väga för lätt i Guds rättfärdiga vågskål.

Ändå lämnade Gud oss inte i detta hopplösa tillstånd. Han sände sin Son, Jesus Kristus, för att han skulle bära straffet i hans lag och alltså själv ta på sig förbannelsen och domen som vi rättvist förtjänade. Dessutom lydde Jesus Kristus fullkomligt Guds lag intill döden och Gud har av nåd tillräknat oss Kristi fullkomliga rättfärdighet. Sanna troende har därför blivit frälsta från syndens främsta följd genom Jesu Kristi offerdöd. Guds heliga och rättfärdiga vrede mot skyldiga syndare har blidkats genom Jesu Kristi, vår Frälsares fullkomliga lydnad och ställföreträdande död. Alltså kan vi läsa i bibeln att “Jesus…frälsar oss undan den kommande vredesdomen” (1 Tess 1:10) och att vi “sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen” (Rom 5:9).

Denna Guds handling en gång för alla, när han förklarar den troende rättsligt icke skyldig, och följaktligen anser att han är fullständigt i rätt förhållande till honom själv, utan någon möjlighet till att bli fördömd, kallas rättfärdiggörelse . Denna handling tar bort den yttre följden av synden, men i sig själv gör den inget för att utrota människans inre problem med synden – hennes orenhet p.g.a. syndens makt och närvaro i hennes innersta väsen.

Följd två: Vår eget syndafördärv, syndens besmittelse

Straffet i den dom som synden medför är inte det enda problemet som vi behöver frälsning från. Detta problem är faktiskt bara följden av ett ännu större problem, nämligen att synden har sina rötter i vårt innersta väsen.

Guds vrede som uppenbarar sig över vår syndaskuld var ett helt yttre problem. Vårt bekymmer är inte bara att vi är skyldiga och dömda utanför Guds rättfärdiggörelse. Vårt problem är att vi är fördärvade i vår natur och alltså besudlade av syndens vidrighet och orenhet. Vårt eget fördärv har lämnat oss i ett eländigt tillstånd. Vi har behov av en grundlig, genomgripande rening och denna rening måste göras från utsidan av oss själva, eftersom allt som är inom oss har blivit fördärvat av syndens makt och besmittelse.

Det är också här som Guds frälsning visar att den räcker till för denna uppgift på ett underbart sätt! Jesus Kristus har inte bara frälst oss från straffet för våra synder. Han har också bistått med allt som vi behöver för att bli frälsta från syndens besmittelse och makt. Som en följd av vår förening med Kristus – som är källan till all andlig välsignelse – har Gud avskilt oss för honom själv och givit oss andligt liv, och utrustat oss med allt vi behöver för ett sant rättfärdigt liv. Föreningen med den uppståndne Kristus påbörjar en process, genom vilken den helgade troende efter hand blir renad från syndens makt. Han blir alltså mer och mer förvandlad till Kristi avbild. Sålunda läser vi i bibeln att “Jesus…skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt 1:21). “Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv” (Rom 5:10).

De goda nyheterna är att Guds storslagna frälsning är tillräcklig för att frälsa oss från syndens omedelbara följder, både till det yttre och det inre. Guds frälsning åtgärdar inte bara skulden för vår synd, utan också det fördärv som synden har åstadkommit i vårt liv.

Guds storslagna frälsning

En frälsning som är så stor och allomfattande i sitt tillintetgörande av syndens följder, är svår att beskriva i bara ett uttryck. Bibeln brukar faktiskt många ord för att uttrycka de mångfacetterade resultaten av Guds frälsning. Omvändelse, pånyttfödelse. återlösning, försoning och adoption är bara några av de ord som används för att beskriva Guds storslagna verk. Men få ord är så viktiga som följande tre, för att förstå frälsningens fulla omfattning.

Guds storslagna och helt tillräckliga frälsning från syndens lön består av tre speciella, men oskiljaktiga sidor: Rättfärdiggörelse , helgelse och förhärligande .

Rättfärdiggörelse är ett rättsligt uttryck och betyder att förklara juridiskt ‘icke skyldig’ och efteråt räkna som rättfärdig . I denna rättfärdiggörelse som sker en gång för alla, förklarar Gud syndaren “icke skyldig”, och förkunnar vid samma tidpunkt att syndaren är rättfärdig. Med andra ord är syndaren inte bara fri från skuld, universums domare anser också att han “har det rätt ställt”. Han anses vara 100% rättfärdig i den sak i vilken han tidigare ansågs vara 100% skyldig!

Denna rättfärdighetsförklaring är en något som sker en gång för alla. När alla människors domare en gång har förklarat att syndaren är fri från alla anklagelser mot honom, finns ingen plats för dom. Och för att försäkra sig om oföränderligheten i denna förklaring, kan man betänka hans väsen, som har utfärdat förklaringen. Den Allsmäktige slösar inte med ord. Han kan inte ljuga och kommer inte att ändra sig! Alltså kan vi vara förvissade om att hans uttalande är säkert och inte kommer att återkallas.

Eftersom rättfärdiggörelsen sker en gång för alla, växer vi inte eller gör framsteg i den. Vi kan inte bli delvis rättfärdiggjorda, rättfärdiggjorda till hälften eller ens bli tre fjärdedels rättfärdiggjorda. Vi är antingen rättfärdiggjorda av Gud eller inte. Vi är antingen skyldiga eller icke skyldiga. Det finns inget mitt emellan! Den gudomliga förlikningen mellan Gud och syndaren är en förlikning som härrör endast från Guds nåd och som tas emot endast genom tro utan någon som helst egen strävan.

Rättfärdiggörelsen utrotar fullständigt syndens första följd. Rättfärdiggörelsen tar fullständigt och slutgiltigt hand om Guds vrede och syndarens dom för alltid. “Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus….Så finnes nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 5:1; 8:1).

Rättfärdiggörelsen har fört oss in i ett permanent fredsförhållande med den helige och rättfärdige Guden. Han kommer inte att fördöma oss, eftersom vår skuld har lagts på Kristus, och han kan inte fördöma oss eftersom Kristi rättfärdighet har tillräknats oss. Men detta är inte slutet på berättelsen.

Helgelse följer sedan omedelbart och är inte skild från Guds fredsförklaring. Gud tar inte bort vår skuld och lämnar oss sedan för att vi ska vältra oss i vår orenhet och vårt fördärv. Hans frälsning tar itu med syndens andra följd – syndens besmittelse, makt och närvaro i vårt liv. Allt som vi upplever i det kristna livet, som är en del av fullbordandet av detta storslagna verk, hamnar under rubriken helgelse. Det är detta uttryck som alla kristna borde vara intimt förtrogna med, eftersom det är deras verkliga liv! Hela det kristna livet utspelar sig på helgelsens arena. Den kristne kommer inte att avsluta denna del av frälsningen förrän vid döden. När förhärligandet inträffar, kommer syndens makt och närvaro som hindrar oss att tas bort för evigt.

Det är alltså uppenbart, att om frälsning är befrielse från syndens följder (både dess skuld och besmittelse), så är alla tre sidorna av den (rättfärdiggörelse, helgelse och förhärligande) inbördes väsentliga faktorer i Guds storslagna frälsningsverk. Den återlöste syndaren kan alltså anses som “frälst” (Ef. 2:8-9), som en som “håller på att bli frälst” (1 Kor 1:18), och som en som “kommer att bli frälst” (Hebr 9:28). Därför kan den troende som för närvarande erfar helgelsens process i någon grad (“håller på att bli frälst”) nu se tillbaka på sin rättfärdiggörelse (“har blivit frälst”), och se fram emot sitt förhärligande (“han kommer att bli frälst”) och veta att hans kallelse, hans utkorelse och hans frälsning är säker! Gud helgar endast dem som han har rättfärdiggjort och Gud kommer med säkerhet att förhärliga dem som han helgar! Erfarenheten av helgelse är rättfärdighetens pansar som skyddar den kristne mot djävulens attacker och ger den kristne ett säkert hopp om det framtida förhärligandet!

Guds frälsning har på ett omfattande sätt tagit itu med vårt fullständigt hopplösa tillstånd! Vårt problem är att vi är alltför benägna för frälsning med otillräcklig förändring och att göra den mycket mindre än vad bibeln säger att den är. Alltför många av oss tror att nåden har verkat mycket litet i oss. Vi har förlorat “förunderligheten” i nåden. Vi försummar att inse att nåden förser med vår fullständiga frälsning, inte bara från syndens skuld utan också från dess makt. Guds nåd är orsaken till att vi kan, bör, och måste leva det kristna livet. Nåden som rättfärdiggjorde oss (rättfärdiggörelse) är samma nåd som kommer att forma oss mer och mer till Kristi avbild (helgelse), på vilken följer den framtida eviga härligheten (förhärligande).

Den store sångförfattaren, Augustus Toplady, förstod helt säkert behovet av frälsning från syndens båda följder – dess straff och besmittelse – när han skrev orden: “Be of sin the double cure; Save from wrath and make me pure ” (“Låt synden få det dubbla botemedlet; fräls mig från vreden och gör mig ren”).

Skillnaden mellan rättfärdiggörelse och helgelse

Förvirring uppstår i den kristna vandringen när antingen (1) rättfärdiggörelse skiljs från helgelse, vilket leder till att jag lyder min egen lag i.st.f. Guds lag, eller att (2) rättfärdiggörelse förväxlas med helgelse, vilket leder till lagiskhet. Det är därför viktigt att klart skilja mellan rättfärdiggörelse och helgelse, medan vi på samma gång betonar deras oskiljaktiga samband.

Rättfärdiggörelse och helgelse är två sidor av Guds storslagna frälsning som är ofrånkomligt förenade, men som ändå förblir två särskilda Guds verk. Den huvudsakliga skillnaden mellan de två är detta: Rättfärdiggörelse är en händelse, som har fullbordats en gång för alla och som äger rum utanför syndaren. Helgelse är en process i tiden som äger rum i syndarens inre. Rättfärdiggörelse är en ögonblicklig förklaring från Gud som inte upprepas, genom vilken Kristi rättfärdighet tillräknas oss. Helgelse är ett gradvis tilltagande Guds verk, genom vilket vi blir rättfärdiga invärtes.

Helgelse sker endast p.g.a. rättfärdiggörelse. Med andra ord, den bygger på rättfärdiggörelse. Det kan uttryckligen slås fast att ingen helgelse finns utan rättfärdiggörelse. Guds förlåtelse och tillräknade rättfärdighet (rättfärdiggörelse) är faktiskt det enda som gör tillväxt i helighet (helgelse) möjlig för den kristne. Om Gud inte hade förlåtit syndarens förflutna, skulle det vara fruktlöst för syndaren att kämpa i nuet.

Helgelse är därför inte huvudsakligen moralism. Kristna lever inte sina liv i helighet för att bli heliga. Snarare måste de leva sina liv i helighet, eftersom de är heliga! Om man uttrycker det på ett annat sätt: kristna arbetar på sin frälsning, p.g.a att de har tagit emot rättfärdiggörande nåd. Kristna arbetar inte på sin frälsning för att de ska kunna ta emot rättfärdiggörande nåd.

Rättfärdiggörelse är den absolut väsentliga grunden för helgelse. Varje köttsligt försök att frambringa helighet i ens liv utan den grundläggande rättfärdiggörelsen, är bara formalism, moralism och lagiskhet, och är alltså en styggelse för Gud.

Vad helgelse innebär

I gamla testamentet innebar ordet helgelse två huvudsakliga begrepp – invigning och rening .

Invigning innebär att hänge sig åt tjänst för Gud , att avskilja något från det vardagliga och världsliga och att tillägna det enbart för ett speciellt syfte och användning . Att inviga något är att avskilja det eller att ställa det åt sidan för Guds syften och ära. Denna handling som sker en gång för alla avskiljer något för heligt bruk.

De ting som avskiljs är inte nödvändigtvis speciella till att börja med. Bland israeliterna blev allt från spädbarn till matkärl till kläder till hela dagar invigda till tjänst för Gud. Familjens förstfödde (2 Mos 13:2), de verktyg som användes i tabernaklet, prästernas kläder (2 Mos 28:2,6), och sabbatsdagen (1 Mos 2:3) var bland de världsliga ting som tillägnades ett speciellt syfte och bruk. Den nytestamentliga församlingen praktiserar samma sak, när man avskiljer det vanliga brödet och vinet för Herrens måltid. Lägg märke till att i inget av dessa fall görs de föremål som avskiljs till något bättre än deras vardagliga motsvarigheter genom deras invigning. De bara avskiljs för ett speciellt syfte.

Rening är följden av invigning. När en sak avskiljdes från andra föremål och bruk, blev det renat från all förorening som en förberedelse för att möta Guds närvaro och helighet. Därför är rening i motsats till invigning en behandling som utförs på det som tidigare har blivit invigt.

I nya testamentet blir dessa två begrepp vidareutvecklade och förklarade. I rättfärdiggörelsen blir syndaren fullständigt invigd till Gud för heliga syften. Syndaren blir Guds, den allmäktige, dyrbara ägodel. Gud fortsätter sedan att rena den nyinvigde helige. Denna rening är en livslång process, som inte fullbordas förrän vid döden. Det slutliga målet i detta helgelseverk är att likformas till Kristi Jesu avbild.

Ett antal goda beskrivningar har givits för att hjälpa oss att förstå detta Guds verk, som vi kallar helgelse. J.I. Packer beskriver det som “en gudomligt utformad karaktärsförändring , som befriar oss från syndiga vanor och formar i oss kristuslika känslor, sinnelag och dygder”. Westminster Shorter Catechism, fråga 35 förklarar detta genom att beskriva helgelse som “verket i Guds fria nåd, genom vilket vi förnyas i hela vår varelse till Guds avbild, och som gör att vi mer och mer dör från synden och lever för rättfärdigheten”. Slutligen ger oss Anthony Hoekema sin definition av helgelse: “den helige Andes nåderika verk, som innebär vår ansvariga medverkan, genom vilket han befriar oss som rättfärdiggjorda syndare från syndens besmittelse, förnyar hela vår natur i enlighet med Guds avbild, och ger oss kraft att leva våra liv till hans behag”. Helgelse kan alltså beskrivas som “den process genom vilken den invigde troende gradvis bli renad från syndens besmittelse och alltså mer och mer blir förvandlad till Guds avbild”.

Förgångna, nuvarande och framtida aspekter av helgelse

Uppenbart har helgelse en förgången, nuvarande och en framtida aspekt. Vi har blivit helgade (Hebr 10:29; 1 Kor 1:2; 6:11), vi blir helgade för närvarande (1 Petr 1:2), och vi kommer en dag i framtiden att bli fullständigt helgade (1 Tess 5:23-24). En dag i himmelen kommer alla förhärligade heliga att kunna se tillbaka på sin frälsning, när de tänker på den överflödande rikedomen i Guds nåds härlighet och säga med oblandad och oavbruten glädje: “Jag har blivit fullkomligt helgad! ”

P.g.a. denna trefaldiga aspekt av helgelse, är vi i ett avseende för närvarande både fullkomligt helgade ochdelvis helgade . Vi är fullkomligt och fullständigt helgade i det att vi har blivit invigda till Gud. Vi har varit med om det som inträffade när Gud en gång för alla avskiljde oss för hans syften, och vi är alltså hans unika egendom och rikedom. Vi kommer aldrig att bli mer invigda än vad vi är nu. I detta avseende kan kristna för närvarande se sig själva som heliga – avskilda heliga.

Vi är delvis och ofullständigt helgade med hänsyn till den renande sidan av helgelsen. Denna är inte något som sker en gång för alla som vår invigning. Vi kommer att leva i en reningsprocess från vårt inre fördärv under återstoden av vår jordiska tillvaro. Det är i denna pågående sidan av helgelsen, som vi i vaksamhet lever våra kristna liv. Det kristna livet består i inget annat än att vi personligen tar del av Guds helgelse, som är en pågående reningsprocess. Den goda striden som kristna dagligen kämpar, utspelar sig på det område där helgelsens pågående reningsprocess äger rum. Det enda sättet att komma ut från det området är genom döden.

Positiva och negativa aspekter av helgelse

Denna pågående reningsaspekt av helgelsen kräver också både positiva och negativa åtgärder från dem som tar emot denna stora välsignelse. För att uttrycka det positivt – det finns saker som måste föras in i den kristnes liv, vilket medför att han fortsätter att växa till i helighet, lydnad, tillit, hopp, kärlek och andra kristna dygder. För att uttrycka det negativt – det finns saker från den gamla livsstilen som måste tas bort ur den kristnes liv och därför måste han döda köttet, förneka sig själv, fly undan begär och avgudadyrkan och motstå frestelser. Det är helt enkelt så.

Ändå har många fallit i sin kristna vandring, genom att underlåta att vidta den ena eller den andra av dessa åtgärder. Att bara eftersträva helighet utan att döda köttet är att inbjuda till förödelse. Förr eller senare kommer den inneboende synden att höja upp sitt fördärvade huvud i fullt raseri och ursinne och övermanna den troende som försöker glömma dess ständiga och mäktiga närvaro. Detta plötsliga och oförutsedda fientliga anfall kommer helt säkert att medföra förödande konsekvenser för dem, som inte är förberedda för en motattack med köttets dödande och förnekande av jaget. På samma sätt kommer de som bara försöker döda synden utan att eftersträva kristuslik karaktär, att bli dystra, osunda, introspektiva och en glädjelös börda för sin omgivning.

P.g.a. denna risk, måste vi bestämma oss för att vidta både positiva och negativa åtgärder i denna helgelseprocess. Vi måste både utöva rättfärdighet och förneka jaget, om inte striden ska sluta i förtid. Denna viktiga princip får vi aldrig glömma!

Helgelsens samverkande väsen

Hur sker detta helgelseverk i den troendes liv? Vad är hans uppgift? Hur medverkar han (eller gör han det?) i detta storslagna verk?

De positiva och negativa åtgärderna i helgelsen – att eftersträva helighet och att förneka jaget – är åtgärder som den troende måste aktivt ta del i genom den helige Andes kraft.

Helgelse är ett verk av den helige Ande och ett verk av den troende. Den troende uppmanas ofte i bibeln att uthålligt sträva efter helighet och helgelse (Rom 12:1-2; 8:13; Fil 2:12-13, etc.).

Det är här som många troende tar miste. De gör misstaget att tro att eftersom rättfärdiggörelsen helt och fullständigt är av nåd genom tro, utan någon som helst egen strävan, måste helgelsen ske på samma sätt. Men så är det inte. Rättfärdiggörelse är verkligen fullständigt ett Guds verk, som tas emot endast genom tro utan gärningar. Men helgelse tas inte emot på samma sätt. Snarare är den en process som förstärks genom den troendes strävan. Fastän denna strävan helt och fullt är en följd av Guds nåd, bibehålls den genom tydliga och speciella åtgärder från den troendes sida. Med andra ord är rättfärdiggörelse av nåd genom tro utan gärningar. Helgelse sker av nåd genom tro och gärningar.

Den troende medverkar aktivt i den helige Andes helgande verk. Den troende samarbetar på ett ansvarsfullt sätt med den helige Ande för att frambringa helighet. Alltså är helgelse ett verk i den troende i vilket två eller flera verkar tillsammans. Detta är helt annorlunda än rättfärdiggörelsen, som helt är ett monergistisk verk av Gud – ett verk i vilket den troende inte bidrar med någonting alls och är fullständigt oförmögen att göra det, pg.a. sitt tillstånd som slav under syndens makt om inte Gud griper in!

Den helige Andes verk är att göra oss heliga. Bibeln förklarar om och om igen att om en människa ska bli helig, måste hon ta emot den heligheten från någon annan källa än henne själv. Den helige Ande är den som ordnar och befrämjar denna helighet. Ändå medverkar den troende aktivt och med ansvar (och våndas ibland) i denna process.

Fil 2:12b-13 framställer tydligt sambandet mellan Guds verk och vårt verk: “Så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning; Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske”. Detta innebär inte att Gud har gjort sin del och att vi nu måste göra vår del. Inte heller innebär det att eftersom Gud verkar i oss, ska vi därför vara helt passiva och bara låta honom ta över. Inte heller verkar vi allt bara i egen kraft och styrka. Snarare är relationen så här: Gud verkar i oss och vi verkar också. Med andra ord, eftersom vi litar helt på att Gud verkar i våra liv, manas vi att samarbeta med honom. Vi litar inte på oss själva, inte heller är vi helt passiva. Vi inriktar oss på att uppnå helighet och gör det med ansvar, i förtröstan och i beroende, eftersom Gud helt säkert verkar i våra liv för att helga oss. Kom ihåg att versen inte betyder att Gud möjligtvis verkar i våra liv eller att han önskar att verka i våra liv. Versen redogör för ett faktum: Gud håller på att verka i våra liv! Det är ett löfte att leva i!

Aposteln Paulus avslöjade tydligt hur detta gick till i hans eget liv. Han skrev: “Men genom Guds nåd är jag, vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla – dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig” (1 Kor 15:10). Paulus insåg att allt han var och någonsin skulle bli, hade han nåden och endast nåden att tacka för – “genom Guds nåd är jag vad jag är”. Han visste också att denna nåd inte var overksam i en sann troende (“Hans nåd mot mig har icke varit fåfäng”), utan manar en sann troende att sträva efter, att fullkomna och att utöva helighet – “jag har arbetat mer än de alla”. Varför arbetade Paulus så uthålligt i sin strävan efter kristuslikhet? P.g.a. några egna förtjänster? Nej. Han medgav att allt var p.g.a. Guds nåd – “Guds nåd som har varit med mig”. Men han medgav gärna att denna nåd medförde att han blev uthållig i sin strävan efter helighet.

Vi finner alltså detta i Paulus undervisning: Paulus hade inga problem med att tillräkna sin rättfärdiggörelse och helgelse fullständigt till Guds nåd. Samtidigt undervisade han att denna rättfärdiggörelse inte uppnåddes alls genom egna ansträngningar och att hans helgelse befrämjas och upprätthålls av egen strävan med hjälp av nåden. Dessa två tankar utesluter inte varandra på något sätt. Så här skriver J. Knox Chamblin: “Beroende av Gud är fullt förenligt med mänsklig ansträngning…Andlig strävan är inte på något sätt i motsats till tro. Den är snarare resultatet och uttrycket för tro”.

Det är därför uppenbart, att en kristen kan få uppleva mycket förvirring och osäkerhet till följd av att han missförstår skillnaden mellan rättfärdiggörelse och helgelse, eller genom att han missförstår deras inbördes förhållande och beroende av varandra.

Att leva fullkomligt i vår ofullkomlighet

Den kristne kan också få uppleva svårigheter genom att han inte inser, att helgelsens reningsprocess är en livslång process som gradvis går framåt. Eftersom den kristne aldrig kommer att uppnå fullkomlighet i detta livet, måste han ha realistiska förväntningar och inse att fullständig framgång eller total seger inte är möjlig förrän vid förhärligandet.

Eftersom helgelse är en process som inte blir fullständig förrän vid det slutliga förhärligandet, kan vi säkert veta att vår strävan efter helighet alltid kommer att förbli just det i detta livet – en strävan. Vi kommer aldrig att uppnå den till fullo. Det får oss att längta efter vårt eviga hem i himmelen, och ändå på samma gång mana oss att sträva efter och fullkomna vår helighet medan vi väntar på den stora dagen.

Aposteln Paulus skrev gång på gång om sin oförmåga att uppnå andlig fullkomlighet i detta livet (Fil 3:12-13). Han sörjde över sin egen personliga kamp mot synden (Rom 7:14-15; Gal 5:17). Han vittnade om sitt behov av att tukta sin kropp och göra den till sin slav p.g.a. det syndafördärv som fanns kvar i hans inre (1 Kor 9:27). Han skrev om sin kamp mot högmod och Guds tuktan i hans liv p.g.a. denna synd (2 Kor 12:7-9). På samma sätt kan ofullkomlighet i helgelse multipliceras med vittnesbördet från varje helig i bibeln. Det är helt klart, att om inte den store aposteln Paulus kunde uppnå fullkomlighet i detta livet, så kan inte du det heller. Vad vi kan förvänta oss är framsteg i vår kristna vandring, inte fullkomlighet . Diogenes Allen skriver: “Vi ska försöka ‘att leva fullkomligt i vår ofullkomlighet'”.

Realistiska förväntningar kan förhindra att vi får uppleva att våra drömmar krossas och att vårt hopp inte blir uppfyllt. J. Knox Chamblin skriver: “(Paulus) intygar att (kampen) kommer att fortgå, och faktiskt intensifieras, till dess att Kristus kommer tillbaka. En sådan realism är i sig själv ett skydd mot falska förhoppningar och berövade illusioner”.

Eftersom vi inser att andlig fullkomlighet är omöjlig och inte går att uppnå i detta livet, har Gud i sin nåd vidtagit åtgärder för synden i varje troendes liv (1 Joh 1:7; 2:1). Betyder detta att den troendes synd på något sätt är mindre värd Guds dom och vrede när han eller hon frivilligt är olydig? Naturligtvis inte. Den förtjänar fortfarande Guds vrede och nedkallar hans faderliga ogillande, men den förändrar inte hans förening med Kristus eller upphäver Guds rättfärdiggörelseförklaring mot honom.

Betydelsen av helgelse

Med allt som har sagts så här långt, tycks det som en upprepning att framställa denna fråga. Ändå måste vi göra det, eftersom vissa har kommit till den slutsatsen att helgelse är ett fritt val för den superandlige eller för dem som verkligen är religiösa, snarare än en förpliktelse för den genomsnittlige kristne. Frågan är: “Hur betydelsefull är helgelsen? Är den absolut nödvändig, eller är den en fritt val”?

Bibeln är särskilt tydlig på denna punkt. Bara de som kommer till bibeln med självpålagda fördomar kan möjligtvis undgå detta faktum.

Helgelse är Guds vilja för alla kristna och inte bara för superkristna (1 Tess 4:3). Det är vår höga kallelse som kristna (1 Tess 4:7). Jesus Kristus själv bad att vi skulle bli delaktiga av den (Joh 17:17). Helgelse är en så viktig del av Guds frälsningsplan, att ingen kommer att få se Herren utan ta del av den (Hebr 12:14). Det är en absolut sanning att om man tar avstånd från helgelse, så är det samma sak som att förkasta Gud (1 Tess 4:8).

Vår helgelse fanns i Guds tanke från begynnelsen. Den är syftet med vår utkorelse (Ef 1:4), syftet och målet med Kristi återlösande verk (Tit 2:14), och orsaken till att han offrade sig själv för oss (Ef 5:25-27).

Syftet med Guds tuktan, vilken vi alla får del av om vi är troende, är “att vi skola få del av hans helighet” (Hebr 12:10).

Vårt slutliga mål (Rom 8:29) och vårt framtida hopp (1 Joh 3:2) är att vi till sist ska bli fullständigt förvandlade till Kristi avbild i fullkomlig helgelse (1 Tess 5:23).

Eftersom helgelse är av yttersta betydelse, måste vi som troende därför sträva efter den (Hebr 12:14), fullkomna den (2 Kor 6:1), och arbeta på den (Fil 2:12-13) med fruktan och bävan. Vi bör inrikta vårt sinne, vår vilja och vårt hjärta för att lyda Gud i denna sak. Om vi vill försöka förstå Guds vilja för oss, behöver vi inte sträcka oss längre. Gud har befallt och vill att vi strävar efter, fullkomnar och arbetar på helgelsen med all uthållighet.

 Att underlåta att göra detta är att avvisa hans vilja, att förakta hans befallning och att förkasta honom som person.

Richard J. Vincent http://www.kts.just.nu