Följande artikel känner man säkerligen igen sig i då det gäller lidande. Lidandet är…..arbetsamt.
Nåd och nöd.
När man ligger på sjukbädden, säger man lätt till Herren: ”Varför måste just jag lida så mycket, när andra kommer undan så mycket lättare?”
Säg inte på det sättet. Det är dumt sagt, för du kan inte mäta andras lidanden.
Otvivelaktigt får en del människor lida mer än andra. Men då måste man alltid komma ihåg, att Gud också ger mera nåd och kraft åt dem som lider mycket än åt dem som lider föga. Och lidandets plåga är inte beroende av smärtornas omfattning utan av varje människas förmåga att bära lidande.
Det finns människor, som blir nedtryckta till jorden redan av obetydliga lidanden. Och det finns andra, som rentav hjältemodigt kan bära också mycket stora lidanden. Vi kan alltså inte bedöma, för vem lidandesvägen är tyngst.
Om någon av oss nödgades gå exempelvis aposteln Paulus väg, skulle den vägen bli så tung, att vi säkert skulle gå under. Men Herren styrkte sin tjänare med en sådan underbar nåd, att hans förmåga att uthärda verkar rentav onaturlig.
Då du läser, vad han skriver, t.ex. i 2 Kor 6 och 11, och försöker leva dig in i varje form av lidande, som han fick genomgå, så verkar det nästan onaturligt, att någon människa fått gå igenom så fruktansvärt mycket svårt och dock kunnat bevara en sådan frimodighet och tro på Guds kärlek, som vi möter hos Paulus.
Vi skall alltså inte jämföra vår egen lidandesväg med andras utan tro, att just denna väg är anpassad efter vår förmåga att bära. Genom många bedrövelser skall vi alla gå in i Guds rike, men bedrövelserna kan vara olikartade.
Värst är det, om vi förlorar vår tro på Guds kärlek. Då minskas vår förmåga att bära anmärkningsvärt. Men om vi också under de mörkaste timmarna orkar tro, att den Herre som till fullo känner vår svaghet, ger oss vår del av lidandena i samma mån som han ger oss förmåga att bära dem, då anförtror vi tillitsfullt oss själva i hans händer.
I stället för att själva mäta och väga egna och andras mått av lidande, bör vi be, att Herren skall styrka oss till vår invärtes människa, så att vi med glädje kan bära, vad han i sin stora visdom låter falla på vår lott.
Allt beror sist och slutligen på förmågan att bära. Och vår förmåga att bära är direkt proportionell mot det mått av nåd, som vi varje ögonblick får. Därför bör vi, då vi ligger på smärtans läger, endast be till Gud, att han skulle låta oss på ett ännu mera levande sätt få erfara hans nåd. Då klarar vi oss säkert igen ut ur dessa ögonblick av nöd.
*
Herre, jag tackar dig, att den helige
Andes nåd och kraft är en verklighet.
Det ser jag alldeles tydligt av
aposteln Paulus liv. Om du inte hade
fyllt honom med din Ande, som du
gjorde, hade han inte klarat sig ur
alla sina svårigheter i livet och utgått
som segrare, som han gjorde. Tack,
att löftet om den helige Ande tillhör
också mig. Tack, att din helige Ande
kan fylla också mig, och så växer min
förmåga att bära, så att det som ännu
i dag verkar stort och svårt redan
i morgon är litet och lätt.
Bibelord: Jes 55: 8-9. Luk 11: 13.
*
Från ”Tröstens Gud” av Urho Muromaa.
——————————————————————————–
