Med helande under sina vingar

HUR MAN SKA FÖRSTÅ JESU OCH APOSTLARNAS HELANDETJÄNST

Del 1

En av huvudtrenderna i församlingslivet idag är botandet av kroppsliga åkommor. Bekännande kristna är idag nästan lika anfäktade av behovet att besöka en helare, som New Ageare är att besöka en terapeut! Om man ifrågasätter denna fixering, blir det vanliga svaret att vi ska göra det som Jesus gjorde. Jesus tycktes ägna sin mesta tid åt att hela, och därför ska vi göra det också. Det är så många kristna över hela världen tänker idag. Är detta en riktig förståelse av varför Jesus helade? Ska kristna gå på möten för att få sina ben förlängda (en populär sport i Vineyardförsamlingar)? Bör fysiskt helande vara en avgörande företeelse som föregår förkunnelsen? Finns den andliga ”helandegåvan” fortfarande kvar? Finns fysiskt helande i försoningen? Alla dessa frågor ska vi ta upp i denna avhandling.

Det är av stor betydelse att ”helandegåvorna” och ”underverkskrafterna” omnämns i plural i de grekiska texterna. Så är fallet p.g.a. att förekomster av helanden och underverk var särskilda ”gåvo-händelser”, som ägde rum genom den helige Andes ögonblickliga kraftimpuls. En person fick inte ”helandets gåva” på en permanent basis, så att han blev en professionell ”helare” och kunde hela efter behag så att säga. Varje gång ett helande eller ett underverk ägde rum, tog den genom vilken helandet eller underverket utfördes, emot en speciell förmåga från den helige Ande för att genomföra handlingen. Den personen kanske inte fick en sådan förmåga igen, eller å andra sidan kunde han få ta emot den många gånger.

Vissa speciella anmärkningsvärda exempel på denna händelseutveckling finns återgivna i N.T. För det första, helandet av den lame mannen vid den tempelport som kallades Sköna porten (Apg 3:1-10). Petrus och Paulus måste ha gått upp till templet på denna väg vid nionde timmen vid många tillfällen. Men det var endast vid ett tillfälle som den helige Ande manade dem att utföra detta helande. Det var ett klassiskt exempel på bruket av ett ”tecken” efter vilket förkunnelse skulle följa (Apg 3:11-4:4). För det andra befrielsen av tjänsteflickan som var besatt av en spådomsande (Apg 16:16-19). Hon irriteradePaulus under många dagar, men han brydde sig inte om henne. Plötsligt, vid ett speciellt tillfälle på en speciell dag, vände sig Paulus om och befallde demonen att komma ut. Man måste förutsätta, att detta var den den tid som den helige Ande utvalde för Paulus, för att han skulle få kraft för att göra detta. Utan en sådan ingivelse av den helige Ande och den åtföljande gåvan, försökte inte ens apostlarna att göra ett underverk eller utföra ett helande. Detta är antagligen orsaken till att Petrus, när han fick gåvan att göra ett underverk för att föra Dorkas tillbaka till livet, bad till Herren för att urskilja om det var Andens avsikt att göra detta eller inte (Apg 9:40).

Att förstå allt detta är mycket viktigt idag, eftersom det finns en massa människor som framställer sig själva med vad de kallar ”en helandetjänst”. Men de inte bara försöker att bruka en andlig gåva som inte längre finns kvar (vilket jag snart ska visa), utan de lägger sig till med det som endast är den helige Andes förmånsrätt i utdelandet av ”helandets gåvor” enligt Hans egen vilja (Hebr 2:4). Det fanns inga kristna som framställde sig själva som professionella helbrägdagörare på heltid, beklädda med Andens kraft i Nya Testamentet. Att framställa sig själv på detta sätt skulle vara shamanism.

Helandets gåvor som anges i 1 Kor 12:7 var en förlängning av de apostoliska teckentjänsterna att helbrägdagöra som framställs i Markus 16:18, eftersom dessa tecken-gåvor endast kunde tas emot genom apostlarnas personliga utdelande. Jesu och hans apostlars helanden var aldrig avsedda att vara ett mål i sig själva, bara för att människor skulle må bättre. Inte heller gavs de för att vi skulle ha ett exempel att följa. De utfördes både som uppfyllelsen av profetia i G.T., och som praktiska liknelser på det andliga helande i vilket en människa badas när hon kommer till Kristus. Låt oss utveckla denna uppfattning genom att ställa frågan: ”Varför helade Jesus”? När vi undersöker bibeln snarare än dagens populära undervisning, finner vi att det fanns två principiella orsaker till Jesu helandetjänst.

JESUS HELADE FÖR ATT BEVISA ATT HAN VAR MESSIAS

Den första av dessa orsaker var nödvändigheten att bevisa att han var Messias. Det är viktigt att förstå att alla Jesu underverk primärt hade syftet att framställa liknelser. Fastän de verkligen inträffade, var de också till fullo symboliska och framställde en liknelse om Jesu helandetjänst. Judarna var förvisso mycket vana vid att man använde en historisk händelse som en liknelse. Gamla testamentet är belamrad med sådana händelser. Profeterna t. ex. använde ofta gärningar och händelser som kraftigt verkande symboler, i allmänhet på Herrens befallning. I Jeremia finner vi ett antal sådana tilldragelser ( t. ex. Jer. 1:11-19; 13:1-11, 12-14; 19:1-13; 24:1-10, etc.), och i Hesekiel finns ännu fler (t. ex. Hes. 4:1-17; 5:1-17; 24:14-27; 37:15-28, etc.). Hosea bok är i själva verket grundad på en sådan liknelse, när profeten får befallning av Gud att ta en prostituerad till fru som en symbol för Israels andliga äktenskapsbrott mot deras Herre (t. ex. Hos. 1:1-3; 3:1-5).

Så, i tidens fullbordan, när Guds Son blir uppenbarad i köttet, bibehåller han den rika profetiska traditionen genom sina många underverk och helanden, vilka var liknelser i sig själva och förmedlade väsentliga budskap. Johannes väljer i sitt evangelium sju sådana ”tecken” (som han kallar dem). Kom ihåg vad Paulus sa:

”Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap” (1 Kor. 1:22-23; se också Joh. 2:18).

Trots judarnas klentrogna inställning till tecknen, var vår Herre mycket tålmodig och barmhärtig mot dem – de fick se många under som Jesus utförde och ytterligare trettiofem år av apostolisk tjänst med tecken efter hans korsfästelse, innan det gamla förbundets tidsålder till sist avslutades med Jerusalems förstörelse år 70.

Det är av avgörande betydelse att Herren Jesus, vid inledningen av sin offentliga verkamhet, identifierade karaktären av sin messianska verksamhet genom att citera Jesaja 61:1-2a i synagogan i Nasaret, vilket har återgivits i Lukas 4:16-30: ”Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, och för att ge de betryckta frihet”. Helbrägdagörelseundren och befrielsetjänsten som han sedan genomförde var ett fullbordande av detta och andra profetior i G.T. (t.ex. Jes. 35:5-6; 42:6-7), vilka skulle tjäna till att fastställa för Israel, att Jesus Kristus var den Messias som man länge väntat på. När Johannes Döparen skickade män till Jesus för att fråga om han var den som skulle komma, bestyrkte Jesus då att han var Messias mot denna sistnämnda av profeterna i G.T., genom att framställa en detaljerad uppräkning av sin helbrägdagörelsetjänst (se Matt. 11:2-5). Varför gjorde han detta? Just därför att det var denna som representerade de osvikliga ”tecknen” på att han hade kommit. Dessutom gav dessa helbrägdagörelse”tecken” väsentliga andliga lärdomar om hans återlösande uppdrag som världens Frälsare: Han var det andliga ”ljuset”, som skulle öppna ögonen för sanningen (Joh. 9:39). Han skulle väcka öron till att höra den sanningen (Mark. 7:32-37). Han skulle föra över människor från Satans välde till Kristi rike (Luk. 10:17). Han var MESSIAS!

JESUS HELADE FÖR ATT VISA ATT HAN HADE MAKTEN ATT FÖRLÅTA SYNDER

Den andra orsaken till att Jesus utförde helande, var att visa att hans verkliga uppgift är att förlåta synder. Det kan inte överbetonas att Jesus inte utförde helande, eller gav makt till sina apostlar att göra det, för att ge oss ett gott exempel att efterfölja. Markus avslöjar den verkliga orsaken till att Jesus helade, när han återger att han säger till de skriftlärda och fariseerna: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare” (Mark. 2:17). Här visar oss Herren själv att det verkliga helandet, som finns i centrum av Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, är syndernas förlåtelse. Människans verkliga sjukdom är synd. Alla Jesu helanden är ett exempel på detta. Ingenstans framträder detta mer mäktigt än i helandet av den lame som sänktes ner genom taket:

”Vilket är lättast, att säga till den lame: ’Dina synder är förlåtna’, eller att säga: ’Stig upp, ta din bädd och gŒ? Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder. Och han sade till den lame: ’Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och då hem!’” (Mark. 2:9-11).

De skriftlärda visste mycket väl att bara Gud kan förlåta synder (Mark. 2:7), och att Jesus här tillskrev sig själv gudomlig ställning. Det är just därför som han utförde helanden och underverk: för att ge obestridligt bevis på sin gudomlighet (jmfr. Joh. 20:30-31) – ett faktum som slutligen skulle leda till att han blev avrättad av de religiösa makthavarna (Matt. 26:63- 65; Joh. 19:7). Han bemyndigade bara sina apostlar till att fortsätta den teckentjänsten (Mark. 3:15; 16:17-18). Att efterlikna Kristus genom att försöka att utföra sådana mirakulösa helanden, som många gör idag, är att förneka det unika i hans teckentjänst och den som apostlarna hade, vilka sändes personligen ut av honom för att upprätta den fasta grunden för hans församling (2 Kor. 12:12; Mark. 16:17-18; Hebr. 2:4).

Det verkliga helandet är därför syndernas föråtelse. Juden som levde i det första århundradet förstod betydelsen av likheten mellan helande och syndernas förlåtelse, eftersom den är grundläggande i undervisningen i G.T. Det som verkar ha undgått många bröder, är att orden ”sjukdom” och ”helande” i bibeln på inget sätt alltid syftar på kroppens problem. Faktum är att nästan alla omnämnanden i Gamla testamentet direkt angår andligt helande (t.ex. 2 Krön. 7:14; Ps. 6:2; 41:4; 107:20; Jes. 6:10; 57:17-20; Jer. 6:14; 17:9, 14; 30:17; Klag. 2:13; Hos 6:1; 14:4; Joh. 12:40; Apg. 28:27; Hebr. 12:13; Upp. 22:2). Hela syftet med Guds frälsningsplan är att få till stånd ett återupprättande av världen från synd (laglöshet), och detta omtalas i bibeln med sådana uttryck som ”läkedom åt folken” (Upp. 22:2). Det är samma tanke som uttrycks i Ps. 103:2-3: ”Lova HERREN, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar, han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar”. Vi får inte här störta oss huvudstupa in i uppfattningen, att detta innebär att alla de som ber att Gud ska hela dem, absolut kommer att bli helade. Förlåtelsen av alla våra synder jämförs här med helandet av alla våra sjukdomar. De är bara olika uttryck för samma princip. Människans verkliga sjukdom är hennes synd, från viken hon behöver återlösning och förlåtelse, vilket i sin tur leder till hennes (andliga) helande. Även i det engelska språket är det ingen tillfällighet, att ordet ”salvation” är nära relaterat till ordet ”salve”, smörjelse (jmfr. Upp. 3:18).

När Herren säger: ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat är hjärtat, det är obotligt sjukt. vem kan förstå det?” (Jer.17:9), borde det inte komma som en överraskning för oss när vi läser svaret: ”Hela mig, HERRE, så blir jag helad. Fräls mig, så blir jag frälst. Ty du är min lovsång”. På samma sätt läser vi att psalmisten ber till Herren: ” HERRE, var mig nådig, bota min själ, ty jag har syndat mot dig” (Ps. 41:4). När det gäller Herrens verk i våra liv, är helande, frälsning och syndernas förlåtelse ett och det samma. Det är därför som G.T. är översållat med uttalanden om att folket blir ”helade” från sin avfällighet (t. ex. Jes. 6:10; Klag. 2:13). Sedan har vi det mest underbara uttalandet av alla, som tydligt visar att judarna väntade på den som skulle hela själen:

”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist. Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås” (Mal. 4:1-2).

I det mest belysande exemplet på denna motsvarighet mellan helande och syndernas förlåtelse, lyder Jesajas profetia angående Jesus försoning: ”Genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:5). Detta innebär inte att de som är täckta med Kristi blod aldrig kommer att bli sjuka eller få utstå lidande efter deras omvändelse, som vissa verkar tolka denna text idag. Det faktum att det finns något helande alls – vare sig fysiskt, andligt eller känslomässigt – har förvisso sin grund i Jesu försoning. (1) Men detta innebär inte att de för vilka Kristus har dött, alltid kommer att kommer att bli botade från alla fysiska sjukdomar de kan ha. I hans slutgiltiga kommentar till denna vers i Jesaja, citerar aposteln Petrus denna vers i Jesaja och talar om Kristus som den som:

”bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare” (1 Petr. 2:24-25).

Det botande som här åsyftas är uppenbart andligt – syndernas förlåtelse – snarare än bara botandet av kroppsliga svagheter, och detta är huvudinriktningen i hela bibeln. Inget av de ställen i bibeln som syftar på botande, kan uppfattas innebära att Gud vill att alla ska bli botade. I själva verket vederläggs denna tanke uttryckligen på ett ställe av Herren Jesus Kristus själv (Luk. 4:25-27), och den slutsatsen kan dras av många fler händelser i bibeln. Det faktum att huvuddelen av hänvisningarna till botande i Nya testamentet innefattar mirakulösa kroppsliga helanden, förringar inte denna princip. För genom botandet av fysiska sjukdomar, förebådade Jesus sitt försonande verk i helandet av vår andliga sjukdom och den i grund och botten moraliskt fördärvande följd den har för våra liv (t. ex. Joh. 9:39, 5-7; 11:43, 44, 25-26). Detta är den verkliga orsaken till hans verk av detta slag. Hans botande av kroppen var ett nåderikt tecken till Herrens gamla förbundsfolk, att själens läkare i sanning hade kommit – just som det hade förutsagts genom profeterna (Jes. 29:18; 35:5-7; Matt. 11:1-5; se speciellt Mark. 2:9-10, 17). Precis på samma sätt som det är meningslöst att vara mätt och ha ett tomt hjärta (Joh. 6:26-27), så det har ingen varaktig betydelse att ha kroppslig hälsa och ändå leva i andligt fördärv (jmfr. 1 Tim. 4:8). Vidare ska vi aldrig tänka, att Satan är den omedelbara anledningen bakom all sjukdom. Inte heller är det vår sak att dra slutsatsen, att någon annans sjukdom är följden av personlig synd eller brist på tro. Ändå är dessa former av tänkande allmänt förekommande i församlingen idag – speciellt i den karismatiska rörelsen, där det verkar som ju mer besynnerlig en uppfattning är, desto mer troligt är det att man ohämmat tror på den.
*

OBS! OBS! OBS!

Gå till del 2:

 

Alan Morrison

Noter

1. Eftersom försoningen på korset är den centrala punkten i hela historien, både för framtiden och retroaktivt, kan allt som är återupprättat sägas vara resultatet av Jesu försoning. För den enda orsaken till att livet fortsatte över huvud taget i syndafallets spår, var att Guds avsikt skulle kunna fullbordas i Kristus och genom församlingen!

 

/Maria