Teologerna brukar anspela på två ord i NT när ämnet förvandling skall avhandlas. Därvid kommer då i de flesta fall det ena ordet att stå för en yttre förvandling eller omgestaltning, nämligen ordet “schéma”- som bland annat används flitigt i skolans värld. Det andra ordet som då står för inre förvandling är “metarmorphósis”, eller rätt och slätt “morphé”. Tankegången skulle då vara den att ordet “schéma” står för en yttre gestaltning, medan ordet “metamorphósis” enbart står för en varelses innersta form och gestalt.
MEN; Begreppet “metamorphósis” betyder egentligen “byta ansikte” och det står för både inre och yttre förvandling av ansiktet (jmfr Matt 17; 2 Kor 3:18). I båda dessa bibelcitat förekommer just ordet “metamorpósis” om både yttre och inre förvandling. På förklaringsberget gällde det Jesu yttre förvandling: hos Paulus betyder ordet däremot en inre förvandling.
Moderngrekiskan använder ordet “metamorphó” om att ändra ansikte, och i metaforisk betydelse omforma, förvandla. Herren både kan och vill således förvandla hela vår innersta människa, vår karaktär. På ett motsvarande sätt använder moderngrekiskan “symmorphonó” eller ” symmorphonestai” om yttre efterlevnad. Alltså, jag gör precis som du gör, eftersom du är min “prototyp”. Det handlar om hela livets helhet dvs mitt sätt att tänka och leva. Det heter om Guds sons människoblivande (Fil 2:6,7) att “han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” Som evig varelse var Jesus “Gud-morphé” d v s ägde gudsform till sin allra innersta varelse.
Guds sons innersta existensform eller substans var Gud av evighet. “I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1). Jesus var således inte en karikatyr av Gud eller en imitation av Gud, utan Guds son var Gud av evighet.
“Morphé” står alltså för en varelses innersta väsende. Men Jesus antog vid sitt människoblivande en “slavgestalt” (grek: “morphé doulou”), d v s sann mandom och när han kom till jorden kom han till sitt yttre “schéma” såsom en människa.
Jesus var alltså både sann Gud och sann människa. Hade Jesus endast haft de yttre mänskliga attributen men saknat Guds sanna väsen så hade han inte kunnat frälsa.
Många kyrkomöten behandlade just denna fråga. “Född men inte skapad” är en del av kyrkans bekännelseformel. Jesus var således sann Gud men han hade även inre existensform som människa. I Markus (16:12) kan vi läsa att Jesus efter sin uppståndelse visade sig eller uppenbarade sig i en “annan skepnad” d v s i en ny gestaltning eller existensform som var hans uppståndelsekropp, vilken i sin tur förebildar våra uppståndelsekroppar vid den första uppståndelsen.
Om vi nu återvänder till utgångsordet (Rom 12:2) “metamorphósis”, lägger vi märke till att detta verb tillhör egentligen den nya tidsåldern. Uttrycket “anpassa er inte efter denna världen” tillhör å andra sidan den gamla tidsåldern med allt vad det innebär. När Paulus vill uttrycka kontrasten mellan dessa två världar använder han sig av grekiskans “tó ainói” som har många skiftande betydleser efter sitt sammanhang. “Denna världen” (tó aióni) kan också översättas “detta sekel” det vill säga detta århundrade. Ordet kan också översättas “denna generation” det vill säga anpassa er inte efter denna genarations beteenden. Ordet “denna världen” kan även översättas “den värld vi lever i runt omkring oss”. När ordet “aióni” står i obestämd form kan det betyda både att inte anpassa sig efter denna tid eller det system i vilket vi lever.
Det handlar rätt och slätt om varje aktuellt levnadssätt i den tid vi lever i. För judarna gällde det att inte glida tillbaka i judiska tankemönster och traditioner, då det för den hedakristne gällde att ta avstånd från sin samtids eller generations hedniska levnadsmönster. Metamorphósis står då som den fullaste kontrast till den gamla världen. Ordet står för ett nyskapande verk: “låt förvandla er” genom frälsningens andeuppfyllelse, helanden i alla dess former osv.
Andens överflödande liv och gåvor tillhör denna nya tidsålder som brutit in i och med Jesus uppståndlese från de döda. “Om någon är i Kristus- där är skapelsen ny” (2 Kor 5:17) .
En friare översättning säger “där är en helt ny värld” John Howard Yoder (Jesu politik, Verbums förlag) hänför ordet metamorphósis till begreppet avbild och förstfödd (Kol 1: 15, 18). Han hänför ordet främst till Jesus och påpekar att det endast handlar om nyanser i fråpga om ordets innebörd. Däremot anser samme författare att det närbesläktade ordet ktisis (nyskapelse) inte bör hänföras till förvandling av enskilda individer, d v s undret att få bli en ny människa, utan bör förstås som en hänsyftning på den kristna församlingen som en “ny människa” (jmf Ef 2:15).
Ordet förvandling är mycket närbesläktat med ordet nyskapelse och inbegriper då mer än att enbart födas på nytt (Joh 3:3) Ordet står för hela den kontinuerliga skapelseprocessen som instrumentalt medverkar till ett religiöst mål- vår slutfrälsning. Denna kontinuerliga skaplseprocess har minst tre nyanser vad beträffar innnebörden: 1. Förvandlas till Efterföljelse. 2. Förvandlas till Ny ordning. 3. Förvandlas till delaktighet. Detta kommer jag att ta upp vid ett senare tillfälle. Detta inlägg är taget ur en bok som heter Förnyelse, av Egon Sandström.