Att ha litet eller att ha i Överflöd.
Måste vi inte hjälpa dem som har det sämre än vi?
Jodå, men det sker inte alltid så som Gud tänkt, eller hur.
Man kan ha mycket och man kan ha litet, men man kan alltid vara beredd att ge något
till en annan människa.
Man kan ha haft en ’karriär’, och haft det bra men plötsligt sker något som gör att allt
man hade är borta.
Jag har sett en del sådana människor som haft mycket, men förlorat det.
Var de troende? Både ja och nej.
Några ord om på vilket sätt man, och inte bör leva. Jag har fått vara välsignad av Gud att MÅNGA, MÅNGA gånger fått hjälp av honom i precis RÄTT STUND!!!
____________
Ordspr 10:
20
Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, men de ogudaktigas förstånd är föga värt.
21Den rättfärdiges läppar vederkvicka många, men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd.
22
Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill
Ordspr 3
5
Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt förstånd.
6På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.
7Håll dig icke själv för vis; frukta HERREN, och fly det onda.
Ps 34:7
Här är en plågad som ropade, och Herren hörde honom och frälste honom ur all hans nöd.
| Nåd och nöd.
När man ligger på sjukbädden, säger man lätt till Herren: ”Varför måste just jag lida så mycket, när andra kommer undan så mycket lättare?” Säg inte på det sättet. Det är dumt sagt, för du kan inte mäta andras lidanden. Otvivelaktigt får en del människor lida mer än andra. Men då måste man alltid komma ihåg, att Gud också ger mera nåd och kraft åt dem som lider mycket än åt dem som lider föga. Och lidandets plåga är inte beroende av smärtornas omfattning utan av varje människas förmåga att bära lidande. Det finns människor, som blir nedtryckta till jorden redan av obetydliga lidanden. Och det finns andra, som rentav hjältemodigt kan bära också mycket stora lidanden. Vi kan alltså inte bedöma, för vem lidandes-vägen är tyngst. Om någon av oss nödgades gå exempelvis aposteln Paulus väg, skulle den vägen bli så tung, att vi säkert skulle gå under. Men Herren styrkte sin tjänare med en sådan underbar nåd, att hans förmåga att uthärda verkar rentav onaturlig. Då du läser, vad han skriver, t.ex. i 2 Kor 6 och 11, och försöker leva dig in i varje form av lidande, som han fick genomgå, så verkar det nästan onaturligt, att någon människa fått gå igenom så fruktansvärt mycket svårt och dock kunnat bevara en sådan frimodighet och tro på Guds kärlek, som vi möter hos Paulus. Vi skall alltså inte jämföra vår egen lidandes väg med andras utan tro, att just denna väg är anpassad efter vår förmåga att bära. Genom många bedrövelser skall vi alla gå in i Guds rike, men bedrövelserna kan vara olikartade. Värst är det, om vi förlorar vår tro på Guds kärlek. Då minskas vår förmåga att bära anmärkningsvärt. Men om vi också under de mörkaste timmarna orkar tro, att den Herre som till fullo känner vår svaghet, ger oss vår del av lidandena i samma mån som han ger oss förmåga att bära dem, då anförtror vi tillitsfullt oss själva i hans händer. I stället för att själva mäta och väga egna och andras mått av lidande, bör vi be, att Herren skall styrka oss till vår invärtes människa, så att vi med glädje kan bära, vad han i sin stora visdom låter falla på vår lott. Allt beror sist och slutligen på förmågan att bära. Och vår förmåga att bära är direkt proportionell mot det mått av nåd, som vi varje ögonblick får. Därför bör vi, då vi ligger på smärtans läger, endast be till Gud, att han skulle låta oss på ett ännu mera levande sätt få erfara hans nåd. Då klarar vi oss säkert igen ut ur dessa ögonblick av nöd.
Bibelord: Jes 55:8-9, Luk 11:13 |
|
Från ”Tröstens Gud” av Urho Muromaa.
|