*
Minnen från Smith Wigglesworth och tillståndet i nutidens kyrka
av John Fawett
Min farfar reste med Smith Wigglesworth i Nya Zeeland och vid 68 års ålder kan jag fortfarande tydligt minnas honom berätta om miraklerna. Det bestående minnet var dock inte mirakler utan närvaron. Jag har aldrig kunnat ge tillfredsställande ord för att beskriva detta, men dessa män inte bara vandrade i närvaron av en helig Gud, de utstrålade det, den moderna religiösa dårskapen skulle buga i tysthet om den hade varit där.
Jag minns farfar och farmor som kommer från sina rum en kväll efter en dag av bön, de sa aldrig något, men deras tjänst var kraftfull; den gick rätt in i ens ande med renande kraft och resultatet blev att Jesus fyllde synkretsen så att varje annat intresse bara dog.
Jag minns min indignation när en journalist fått tag i några av Smith Wigglesworth ursprungliga manuskript och presenterade dem i en bok och sedan fortsatte att resa i världen och predika men samtidigt levde han ihop med en annan kvinna.
Minnet av Smith Wigglesworth drar många till att vilja önska sig samma erfarenheter men få är villiga att gå vandringen, det är delen som det inte ofta talas om. Smith Wigglesworth tvekade aldrig till att identifiera tjuven och rånaren, men kunde också gråta med den ångerfulla och leda honom till seger. Att kompromissa var inte hans stil men nu måste huset fyllas och världen har kommit in i helgedomen.
Du kanske har lagt märke till att i Laodicea ägde man sin kyrka – Upp. 3:14 – och Jesus var utanför – vers 20. Alla andra kyrkor beskrivs vara på någon lokal plats, men inte Laodicea, de hade tagit sig rätt till självstyre och kunde inte se sitt sanna tillstånd. De trogna och sanna vittnena var utanför, inte i helgedomen. För många år sedan avsatte jag 3 dagar och nätter för att söka Guds vilja i en viss fråga, jag hade lärt mig att förkrosselse är grunden till sann tacksägelse och överlåtelse grunden för verklig lovprisning. Tid och känsla försvann, himlen öppnade sig och Hans härlighet var så stark och levande, hans kärlek var påtaglig och kraftfull. Jag frågade honom: ”Herre hur upplever du din kyrka?”
44 år senare gråter jag fortfarande, tyngden av Hans sorg ökade tills jag var tvungen att be honom att sluta, jag skulle dö, jag kunde mänskligt inte klara av tyngden av sorg som Jesus hade över sin kyrka. Hans härlighet och hans kärlek var fortfarande där, så verklig. Jag låg på golvet när upplevelsen kom till ett slut, jag var tillbaks i en mycket overklig värld. Under de kommande tre dagarna kunde jag inte prata, min kropp darrade över hela mig. Hans arvedel var avfallen och jag visste det.
Efter den upplevelsen började det verkliga tillståndet i kyrkan uppenbaras, ingen kyrka var undantagen. Tragiskt så har skaror vikit av från att följa Jesus och den smala vägen som leder till livet, vikit av mitt inne i kyrkan därför att vargen har tillåtits att ströva omkring efter behag i huset. Otukt toppar listan – en nära tvåa är homosexualitet. Äktenskapsbrott är statistiskt ingen skillnad från världens standarder. Många argumenterar över vad som är rätt och fel i dessa frågor, men arvedelen har avfallit och Jesus är utanför.
Jag vet att vad jag har skrivit kan verka negativt och utan ett riktigt svar. Jag tror att jag har uttryckt mitt hjärtas rop att Jesus ska älskas och äras över allting. Ropet från Joels hjärta beskriver tillståndet och tillhandahåller svaret mellan förhuset och altaret, någon måste betala priset för Jesu ära.
”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan. Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Herren, er Gud. Han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek, han ångrar det onda han hotat med. Kanske ändrar han sig och låter välsignelsen vara kvar, till matoffer och dryckesoffer åt Herren, er Gud.
Stöt i horn på Sion! Påbjud en fasta! Kungör en högtidssamling! Kalla på folket, påbjud en helig sammankomst! Kalla på de gamla och samla barnen, också dem som ännu får bröstet. Må brudgummen lämna sin kammare och bruden sitt gemak.
Mellan förhuset och altaret skall prästerna gråta, skall Herrens tjänare ropa: ”Herre, skona ditt folk, lämna inte de dina att skymfas så att de blir till en visa bland folken. Varför skall hedningarna få säga: Var är deras Gud?”
Då greps Herren av lidelse för sitt land och av medömkan med sitt folk. Och Herren svarade sitt folk: Jag skall ge er säd och vin och olja, så mycket ni behöver. Aldrig mer skall jag tillåta att ni blir skymfade bland folken.” (Joel 2:12-19).
Översättning: Bertil Lundberg
