Vittnesbörd av Ingegerd Fredriksson

Jag vill läsa ur första Thessaloniker-brevets femte kapitel:
– Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga: ”Allt står väl till, och ingen fara är på färde”, då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan. Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till; låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra. De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten; men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus, som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom, vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade. Trösten därför varandra, och uppbyggen varandra inbördes, såsom I ock redan gören (1917, 1 Tess 5:1-11).

Jag tänker särskilt på den sista versen: ”Trösten därför varandra, och uppbyggen varandra inbördes, såsom I ock redan gören.” Jag har gått och tänkt på orden trösta varandra. Hoppet de hade var att trösta varandra med orden om att Jesus skulle komma. Och då tänker jag: vad är vårt hopp idag? Vad tröstar vi varandra med? Det blir så ytligt, mycket av det vi tröstar varandra med. Det blir inte Jesus, utan vi tröstar varandra med att vi är mätta och bor bra och sover bra – vi har allting bra. Men aposteln säger att vi ska trösta varandra med att Jesus kommer – ett annat perspektiv.
Jag ber: Jesus, hjälp oss, så att vi inte somnar eller blir efter på vägen därför att vi har det för bra, utan att vi lever så med dig Jesus, att vi längtar efter din tillkommelses dag hela tiden!
Sonen lärde lydnad genom sitt lidande, och vi kanske måste mer komma in i det förhållandet till vår frälsare, att vi är beredda att gå ut och säga obehagligheter till människor. Det är ju så idag att man får inte säga något som gör att folk blir rädda. Men det vi har att säga är ju för att rädda dem! Rädda dem genom sanningen, för sanningen ska göra oss fria, står det i Bibeln.
Därför ska vi hjälpa varandra, står det i sista versen jag läste, och uppbygga varandra inbördes. Det innebär att vi ska dra i varandra – kom nu syster och broder, så hjälps vi åt! Man kanske kan ringa till någon och säga kom och hjälp till! Kom och var med! Det handlar om att komma ut i det som Gud har tänkt att vi ska göra.
Jag har också en sångvers, som lever så starkt inom mig:
– Jag har valt att göra sällskap med Guds enkla vandringsmän. Det må kosta vad det vill, men jag vill hem till himmelen.
Det är längtan hem som driver mig, jag vill ej stanna här ty en främling här på jorden jag ju är.

Det är så fantastiska ord. Och jag vill verkligen att det ska bli levande för mitt hjärta och önskar att det blir levande för oss alla; att vi har valt att göra sällskap med Guds enkla vandringsmän. Tänk, så underbart!
Tack Jesus, att du vill ta ut oss till ett folk som är på vandring och som inte sitter fast i tiden; att vi kan peka på dig, Herre, och säga att du är vägen, sanningen och livet. Tack för att du hjälper oss att komma loss från allt det jordiska, och få vår blick vänd mot dig. Jag prisar och tackar dig för din underbara frälsning som du har gett oss. Tack för att vi får vara dina barn Herre. Tack att vi får vinna människor denna sena tid för ditt rike. Amen.