I förra inlägget talade jag om glädjen i Gud och att kasta bekymren på Herren.  Och det är rätt och det är bra. Det är väl märkligt att storheter och väldigheter rasar så emot Gud. Tänk vilka maktkamper det pågår i världen. Och världen börjar att svälta och världen går igenom så mycket svårt.

Och då undrar den som tror det gamla vanliga klassiska: varför gör inte Gud något åt det? Ja detta har jag tagit upp tidigare, det finns här på sidan. Jag vill bara säga att skulle världens människor vända sig till honom som skapat allt, vända sig till honom i ödmjukhet, då skulle det bli så kollosalt annorlunda.

Men vi tjatar om ekumenik, vi tjatar om att samlas i hans namn, alla religioner, alla samfund, alla skall gå samman. Men vet du, det kommer inte att funka att Islams Gud  och den kristnes Gud går samman, alltså deras folk…. Det är så helt skilt från varandra. Inte heller Buddha eller någon annan Gud kan mäta sig med den Gud som skapat himmel och jord.

Gud vet vad nationerna förmår, han vet redan svaren. Han visar oss att vi ska lita mer på honom än på vad mänskliga riken förmår. Ingenting undgår Gud, hna läser våra tankar och vet om våra motiv. Det är därför som nationer kommer att få lida och få sina motiv o handlingar dömda en dag.

Varför kan inte världens ledare försöka förstå att det kommer att finnas ett slut? Jag har inget svar på det som händer nuförtiden, jag vet bara att Gud vet om allt, och han är INTE nöjd. Han är så förfärligt sorgsen.

”Man kan bara komma in i himlen genom den trånga porten. Vägen till helvetet däremot är bred, och dess port är vid nog för de stora skaror som väljer denna bekväma väg. Men porten till livet är trång, och vägen är smal. Det är därför bara några få finner den.” / Matt 7:13-14