Mycket har skrivits på denna sidan och det kommer att komma mer… Jesus är ju vägen och sanningen och livet och genom honom får man reda på den sanning han tillåter och vill att man ska ha. Jag anser (och många med mig) att det bör tas upp saker som även kan vara obehagliga eller inte verkar att vara sanning.
Därför kommer jag att ta upp saker som berör Israel, judendomen m m, och detta gör jag efter att ha rådfrågat Gud i bön en tid. Gud visar vägen och vi skall ju som troende vara villiga att gå med honom, och det vill jag naturligtvis göra. Det kommer därför inlägg som kan vara störande för läsaren men jag har tagit min ståndpunkt i många frågor. Jag vill tjäna Gud.
”ABRAHAM VÅR FADER, JERUSALEM VÅR MODER”
/ Detta av Allan Morrison ( http://www.kts.just.nu/)
En biblisk analys av judendom och den nutida staten Israel i relation till Jesu Kristi församling
Det finns vissa uttryck i bibeln som lätt orsakar stridigheter och oenighet. T. ex. har …”med hela sin familj ” (Apg. 16:34; 18:8) orsakat oenighet i dopfrågan. Uttrycket ”och band honom för tusen år ” (Upp. 20:2) har medfört splittring om synsättet på den yttersta tiden. Orden ”Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta ” (1 Tim. 2:3-4) har skapat stridigheter om principen om universell nåd, och en krasst bokstavlig tolkning av Herren Jesu ord ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod ” (Joh. 6:54), har gett upphov till transsubstantiationsläran. Uttryck som dessa har delat den bekännande församlingen genom hela historien – inte p.g.a. någon brist på klarhet från den helige Andes sida, utan p.g.a. felaktig hermeneutik (tolkning av Skriften) hos fallna män och kvinnor.
Ett annat uttryck som kan läggas till de ovanstående är ”Och det är så hela Israel skall bli frälst ” (Rom. 11:25). Bland dagens evangelikaler är en vanlig tolkning av denna vers, att strax före denna tidsålders slut kommer det att bli en global massomvändelse av alla genom naturlig härkomst levande judar. Existensen av den jordiska nationen Israel i Mellersta Östern sedan 1948 uppfattas därför av många som en del av förspelet till denna företeelse.
På motsvarande sätt finns det ett enormt intresse överallt i församlingen för den nutida staten Israel och av judendom i allmänhet. Man kan t.o.m. kalla det en fixering. Det finns idag en omfattande kampanj för judaisering, som åtminstone är lika fördärvlig som den vilken aposteln Paulus så kraftfullt bekämpade i sin verksamhet. I denna artikel är vårt syfte att granska dessa tankar i ljuset av Skriftens tydliga undervisning. Det är vår bestämda uppfattning, att misslyckandet att på ett rätt sätt dela Guds ord har medfört en orättfärdig splittring av Guds folk i evangeliets tidsålder. Vi är ju är kallade till att vara en hjord under en Herde. Vi vädjar till våra läsare att anta samma inställning som judarna i Berea hade (Apg. 17:10-11), genom att undersöka alla våra bibelhänvisningar och noggrant bedöma vår undervisning mot bibeln.
”Därför heter det ’av tro’ , för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader ” (Rom. 4:16)
”De två kvinnorna betecknar två förbund. Det ene kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar. Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder ” (Gal 4:24-26)
INLEDNING
Strax för 25 december 1997 kunde man med stora bokstäver läsa i en av Englands stora nationella dagstidningar: ”Det har aldrig hänt ”. Ovanför denna rubrik fanns en bild av krubban vid Kristi födelse. Artikeln av kristusmotståndaren A.N. Wilson framställdes för att vederlägga den historiska existensen av inkarnationen. Det fanns inga präster som protesterade, inga biskopar som röt till, inte ett knyst från proletariatet. Det var ett hädiskt uttalande, men det var ”politiskt korrekt”.
Föreställ er nu om vad som skulle ha hänt, om ovanför denna rubrik, ”Det har aldrig hänt ”, hade funnits en bild av Muhammeds hijdra (flykt) till Medina, eller av Gautama Siddharta Buddha sittande under ett banjanträd i Bihar, eller av Arjuna och Krishna glatt samtalande i sin galavagn, eller av guru Nanak som kastar sig i floden Bain, eller av Mose som tar emot de tio budorden på Sinai. Föreställ er den enorma indignation som skulle ha uppstått från den samlade massan – för att inte nämna ramaskriet från det oförsonligt förolämpade prästerskapet inom kyrkan och deras biskopar med sin mångskiftande trosbekännelse.
I det nuvarande klimatet är det modernt att göra allt möjligt för att underminera kristendomens påståenden. Vi lever nu i en tid, i vilken man kan uttala de mest avskyvärda hädelser mot Jesus Kristus, men man får inte rikta minsta beskyllning mot någon av världens religiösa rörelser. Detta är den globala agendan för politisk korrekthet på det religiösa området. Det har nu också blivit agendan för den ekumeniska rörelsen, under den hundraåriga vägledningen av denna socialpolitiska organisation och dess många sidoskott.
Men just denna tystnad när det gäller att avslöja falsk religion har även spridit sig till centrum av evangelikalismen. En gång i tiden uppfattade kristna, som grundade sin tro på bibeln, både romersk katolicism och judendom efter Golgata som falska religioner, från vilka människor behövde befrias genom Jesu Kristi evangelium. Men på senare tid har många evangelikaler kommit att uppfatta romersk katolicism som bara ett samfund i den sanna kyrkan och beskyddar även nutidens judendomsreligion. Man hävdar t.o.m. att den nutida antikristliga staten Israel i Mellersta östern är en fullbordan av den bibliska profetian.
Därför att så många bekännande kristna har gått på lögnen om så kallad ”politisk korrekthet” – vilket bara är ett organiserat undertryckande av sanningen – är lugna och öppna samtal om dessa saker allmänt förbjudna, medan känsloladdade anklagelser om ”antisemitism” och ”rasism” slungas mot alla, som vågar analysera dessa hemska förhållanden. Denna absurda, ”politiskt korrekta”, anda som skapats i den kristna världen idag är, helt bortsett från att den är oärlig, i högsta grad negativt inställd till korrekt analys och samtal om en rad frågor.
Ännu mer störande än detta är det faktum, att det i många bekännande kristna sammanhang verkar som att det man tror om ”Israel” och ”judiskhet”, har kommit att vara utmärkande för ens kristendom. De som inte följer partilinjen om Israel – d.v.s. som inte accepterar att den nutida staten Israel är ett återupprättat bibliskt Israel – får troligen känna att de blir behandlade med mycket förakt och t.o.m. utfrusna ur gemenskapen av bekännande kristna. Det är p.g.a. detta som författaren tror att det är nödvändigt med denna artikel.
Ett chockerande faktum som de flesta kristna är fullständigt omedvetna om, är att det fanns en judisk motsvarighet till när den romerska kejsaren Konstantin förklarade sitt rike och sina undersåtar ”kristna” efter hans egen omvändelse. Följden blev en omfattande tillströmning av hedningar in i församlingen, som besmittade den och dess trossatser.
740 e.Kr. förklarade kejsaren av Chazarien, i närheten av Ryssland, sina undersåtar ”judiska” efter hans egen omvändelse till judendomen. Äkta rabbiner tillkallades från Babylonien för att undervisa hans undersåtar om fariseisk judendom i det chazariska riket, som blomstrade från femhundra- till niohundratalet. Om man undrar varför gettona i Warszawa, Budapest och Prag är så långt från Palestina, är det p.g.a att deras judiska invånare aldrig kom från Palestina, utan var en del av massomvändelsen i det chazariska riket.
Vad innebär detta? Att de flesta av judarna ”som återvände” till Palestina aldrig kom från Palestina för det första, och att de inte ens är ättlingar till Sem. De är omvända hedningar. Från en eskatologisk ståndpunkt omkullkastar detta tanken på judarnas återvändande till den nutida staten Israel under gudomlig sanktion.
I verkligheten härstammar mer än 85% av dagens judar från chazarerna, enligt de väl ansedda Encyclopaedia Judaica , Princetonprofessorn D.M. Dunlops The History of the Jewish Khazars och Arthur Koestlers The Thirteenth Tribe (Random House, N.Y., 1967). The Thirteenth Tribe var Koestlers sista bok, innan han och hans fru hittades döda i ett skenbart självmord i deras våning i London. Koestler, en av de mest upphöjda och briljanta judiska författarna på 1900-talet, och som själv starkt trodde på en judisk stat i Israel, beklagar i sin inledning att ”historien om det chazariska riket , som den sakta framträder från det förflutna, börjar se ut som den mest gräsliga bluff som historien någonsin har gjort sig skyldig till ”.
Följderna av allt detta är svindlande för dem som vill hävda, att det nutida Israel är ett återupprättande av det israeliska riket i bibeln. Ändå hävdas detta med stor kraft idag av ett stort antal bekännande kristna som också är sionister. Det kan inte finnas någon som helst tvekan om, att en nutida form av judaisering har gjort starkt intryck på många delar av den bekännande församlingen och att andemeningen i Paulus brev till till galaterna behöver väckas till liv.
Det verkar som att en ovillkorlig kärlek till den nutida jordiska nationen Israel i själva verket har blivit en ”trosartikel” bland evangelikalerna idag. Som en följd av detta görs alla möjliga konstiga och okontrollerade påståenden av många okunniga och ofta arroganta människor om judendom och Israel. Här är en del av de olika påståenden som görs idag:
1. Att judarna som en jordisk nation fortfarande är Guds utvalda folk idag och att det nutida Israel är deras rättmätiga hem.
2. Att hedningar som omvänder sig till Kristus är av lägre status än de som har omvänt sig från judendomen.
3. Att folket-staten som kallas Israel i Mellersta Östern idag är uppfyllelsen av den bibliska profetian och ett tecken på att Jesu Kristi ankomst närmar sig – antingen för uppryckandet eller Kristi återkomst, beroende på den trosuppfattning som människor håller sig till.
4. Att om vi uppmuntrar judarna i världen att emigrera till Israel, kommer Kristi återkomst att påskyndas.
5. Att hednakristna har fått ett uppdrag av Gud, att hjälpa den nutida staten Israel på alla sätt de kan – däribland ekonomiskt.
6. Att judarna är kristendomens verkliga rot och därför bör hållas i stor vördnad.
7. Att det bara är p.g.a. den ”tillfälliga” förkastelsen av judarna som hedningarna kan bli frälsta överhuvudtaget.
8. Att judarna inte behöver bli födda på nytt, eftersom de redan är Guds utvalda folk.
9. Att judarna som kommer till tro på Messias inte behöver bli en del av den kristna församlingen, som är avsedd för hedningar som omvänt sig, utan istället bör samlas i så kallade messianska församlingar.
10. Att judar som har ”tagit emot Messias” bör fortsätta med den mosaiska lagens alla ritualer och högtider – däribland en lördagssabbat – och t.o.m. sådana icke-bibliska högtider som Chanukkah.
11. Att de som säger (vilket bibeln tydligt lär) att det Gamla testamentets löften till Israel nu har blivit uppfyllda i Kristus och hans troende folk, därigenom är skyldiga till en villfarelse som har fått namnet ”ersättningsteologi”.
12. Att när Herren sa till Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig ”, avsåg det också att tillämpas på dem som vågar säga något kritiskt om den moderna staten Israel.
13. Att skriva en artikel som denna representerar hädelse i högsta grad, är rasistiskt, antisemitiskt och kommer att medföra en förbannelse över författarens huvud.
Uppenbarligen kommer ingen enskild individ att hålla fast vid alla dessa påståenden – av vilka en del är motstridiga – men de representerar inte en fingerad motståndare, eftersom denna författare har hört dem förkunnas av kristna ”sionister” från olika håll under senare år.
Det bör sägas här, att syftet med denna analys inte alls är ämnad att väcka något slag av fientlighet mot judar i allmänhet. Tvärtom, vi strävar efter att röja undan oenighet mellan kristna och verka för judars frälsning, genom att befrämja den slags förkunnelse som är grundad på bibeln, snarare än en falsk agenda som är dikterad av judarna själva och de många teologiskt okunniga kristna, som dikterar agendan för församlingen idag.
Det kanske också kan vara av vikt att förklara här, att denna författare själv har en sefardisk judisk bakgrund och därför är väl insatt i frågan – jag har en far, systrar och andra släktingar i livet, som jag innerligt önskar ska komma till tro på Kristus.
Vi är medvetna om att vi kan anklagas för ”antisemitism” eller ”rasism” från vissa judiska och även kristna håll. Men att ta till sådana anklagelser är ytterst oärligt, manupulativt och uttryckligen avsett att kväva fruktbara och uppriktiga samtal. Ett exempel på sådant sätt att reagera inträffade, när de som organiserade ett kristet evenemang som var avsett att evangelisera bland judar, blev anklagade för att utöva ”andlig nazism ” av en judisk rabbin (se artikeln ”Jag tror på Jesus – inte Hitler” av Nick Howard, Daily Telegraph, 20 febr. 1998). Vi ser ständigt detta slag av känslomässig manipulation från judar. De gömmer sig bakom förföljelsen av judar i nazi-Tyskland och försöker genom subjektiva känslor att hindra människor – däribland kristna – från att föra någon som helst diskussion som rör judarna eller Israel utifrån bibeln.
Ett typiskt exempel på detta hittar man i en artikel på Internet med titeln ”Antisemitism i Nya testamentet ” av Shmuel Golding. Här skriver Golding:
”Kristnas kärlek till juden är ett slags hat. De älskar juden, men hatar ändå honom för att han är den han är. De ser honom som blind och i behov av att förändras till en troende. När missionsförsöken misslyckas eller avfärdas, förvandlas kärleken till juden snabbt till hat och förakt. Vi bli inte lurade av de ’nya kristna’ inom dagens handklappande, judeälskande fundamentalister. De lär ut samma antisemitiska doktriner som kyrkan alltid gjort. Deras taktik är annorlunda, men vi vet att budskapet är detsamma. Varje jude som kan betyga sin vördnad för Nya testamentet eller tillåta sig att tro på det är, enligt min uppfattning, i samma kategori som en jude som försöker att försvara Hitlers Mein Kampf, eller som någon som försöker skyla över nazisternas gärningar”.
Även om det är sant att kristna uppfattar judar (liksom alla icke-troende) som andligt blinda och i behov av att komma till tro på Jesus Kristus, är det inte alls sant att kristna hatar judar. Kristna känner den största medkänsla med alla icke-troende, vare sig de är judar eller hedningar. Att jämföra kristna med nazister och Nya testamentet med Hitlers ”Mein Kampf ”, är att hänge sig åt den mest extrema formen av känslomässig manipulation. Tråkigt nog har många bekännande kristna hemfallit åt samma sorts manipulativa utövning och skulle vilja svärta ner denna artikel som ett exempel på ”antisemitism” eller ”rasism”. OK då, men vi vägrar kategoriskt att låta oss nedslås av sådana falska anklagelser.
Förresten är det felaktigt, minst sagt, att begränsa benämningen ”semit” till en person av den judiska religionen, p.g.a. att den har en långt bredare definition. I Merriam-Webster’s Dictionary är en semit definierad som:
”Någon som tillhör något av en mängd folkslag i det forntida Sydvästasien, däribland akkadierna, fenicierna, hebreerna och araberna”.
Så användandet av uttrycket ”antisemitisk” för att syfta på att en person är anti-judisk är i egentlig mening en oriktig benämning. För det andra finns det inget som är den ”judiska rasen” – ett yttryck som många felaktigt använder idag. Encyclopedia Britannica förklarar det så här:
”Beteckningen ’ras’ har använts om språkgrupper (den ariska rasen), nationella grupper (den skotska rasen), religiösa grupper (den judiska rasen) och hela människosläktet (den mänskliga rasen), men att använda ordet på detta sätt är biologiskt och vetenskapligt meningslöst”.
Alla anklagelser mot denna artikel, att den skulle vara ”antisemitisk” eller ”rasistisk” är därför sannerligen lika meningslösa. Det är fullständigt acceptabelt inför Gud att vi börjar samtala om dessa saker. Som mogna kristna troende är det både bra och nödvändigt att analysera och samtala om de många förvirrande påståenden, som görs idag om judar eller Israel – speciellt av många inom församlingen. Vårt syfte här är att åter hävda det som vi tror är det bibliska synsättet.
Vår metod i denna avhandling är för det första, att granska frågan om judendom och Israel från en individuell ståndpunkt och jämföra judendomen efter Golgata med det bibliska synsättet, och sedan betrakta den på en kollektiv nivå och granska de många påståendena om nationen Israel, och jämföra folket-staten i Mellersta Östern idag med det som bibeln gör gällande.
KÄNNETECKNEN PÅ DAGENS JUDENDOM
Först vill vi fastställa varifrån begreppet ”jude” härstammar. I bibeln syftade uttrycket ursprungligen på en medborgare i landet Juda (t. ex. 2 Kung. 16:6; 25:25). I hebreiskan är en jude ”yehoudi”, medan det i grekiskan är ”youdaios”.
I Nya testamentet finner vi att ordet ”jude” används för att syfta på dem som tillhör den judiska religionen eller deras ledare som representerar dem – I Johannes evangelium används ordet sextioåtta gånger, där aposteln starkt vinnlägger sig om att visa, att det judiska motståndet mot kristendomen är av en skymfande natur och hur man avvisar dess religiösa grunder.
Ordet jude har sitt ursprung i det hebreiska ordet yawdaw, som betyder ’beröm’. Paulus för detta på tal som en ”lek med ord” i Rom. 2:28, när han talar om en jude som en person som ”får sitt beröm, inte av människor utan av Gud ”. Vi ska se mer i detalj på denna viktiga vers senare i vårt studium.
När vi i korthet ska jämföra dagens judendom med det slags judendom som uppenbaras i bibeln, behöver vi få klart för oss att det inte alls handlar om samma sak. Dagens judendom har vissa yttre tecken som är associerade med Israels religion i Gamla testamentet, men i verkligheten har den mycket litet samband med bibelns sanna religion. Den moderna judendomen är likadan som den religion som de skriftlärde och fariséerna omfattade, mot vilka Herren Jesus opponerade sig, och som man fortsatte att hålla fast vid efter Golgata och speciellt efter Jerusalems och det judiska templets förstörelse år 70 e. Kr.
Johannes uttalade sig om att det vid flera tillfällen ”uppstod delade meningar ” bland judarna, som orsakades av Herren Jesu Kristi ankomst (Joh. 7:43; 9:16; 10:19). Denna oenighet var av olika omfattning, och bestod å ena sidan av folkmassan som följde fariséerna och å andra sidan av en liten kvarleva som blev hans lärjungar och därigenom förstlingsfrukten av den kristna församlingen, som är uppbyggd av både före detta judar och hedningar.
Efter Jerusalems förstörelse år 70 e. Kr. skingrades båda grupperna – icke-troende judar och den kristna församlingen som bestod av omvända judar och hedningar – ut över Europa och Mellersta Östern och tog sin religion med sig. Församlingen började predika evangeliet i världen (i enlighet med Apostlagärningarna 1:8) och de icke-troende judarna började med att hålla samman under sitt trossystem, som vid det laget hade sina rötter både i talmudisk fariseism och esseernas mystiska lära.
Eftersom judendomen efter Golgata var grundad på att man inte tror att Messias har kommit och en ovilja mot det som hör till kristendomen, har vissa kännetecken på judendom varit rådande från den tiden fram till nu. Det väsentligaste av dessa kännetecken är att man inte hävdar bibelns exklusiva auktoritet.
Den enda auktoritativa källan till religiös information, i både doktrinära och praktiska frågor, är Guds nedskrivna ord, bibeln:
”Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16-17).
Vikten av att varken lägga till eller ta bort från Guds ord är av avgörande betydelse i både Gamla och Nya testamentet. Vi kan se detta i början av bibeln: ”Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån … ” (5 Mos. 4:2), i mitten av bibeln: ”Allt Guds ord är rent från slagg, han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till honom . Lägg ingenting till hans ord, så att han beslår dig med lögn ” (Ordspr. 30:5-6), och i slutet av bibeln finner vi några verser, som uppenbart kan tillämpas på mer än bara Uppenbarelseboken:
”Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias ord, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok” (Upp. 22:18-19).
Så från början till slut är bibeln – som består av både Gamla och Nya testamentet – fullständig och allt som vi behöver för uppenbarelse och undervisning. T.o.m. skrifterna i Gamla testamentet enbart kan ”göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus ” (2 Tim. 3:15).
Såsom judendomen efter Golgata har utvecklats och anpassat sig alltigenom de gångna 1900 åren, är den judendom som råder idag emellertid inte först och främst hämtad från den religion som uppenbarades av Jehova på Sinai berg, eller från bibelns auktoritativa heliga skrifter, utan från skrifter som är skapade av människor och som har utpräglad lagisk och antikristlig betoning. Det finns tre sätt på vilka dagens judendom underlåter att vidmakthålla bibelns auktoritet.
1. DEN FÖRNEKAR NYA TESTAMENTETS AUKTORITET
Augustinus av Hippo gjorde uttalandet: ”I Gamla testamentet är det nya förborgat . I det Nya testamentet är det gamla uppenbarat ”. Den ”Messias som ska komma” är huvudtemat i Gamla testamentet. Den ”Messias som har kommit” är huvudtemat i Nya testamentet. Det Nya testamentet är den gudomligt inspirerade utgreningen av det gamla. Den judiska nationen med dess speciella civilrättsliga och ceremoniella lag blev instiftad av Herren, för att förmedla framskridandet mot Messias ankomst (Gal. 3:19). Allt i deras lag pekade mot Kristi ankomst (Kol. 2:16-17). Så när han äntligen kom, borde de ha tagit emot honom (Joh. 1:11). Och när den nya uppenbarelsen som blev det Nya testamentet var given, skulle de också ha tagit emot den som auktoritativ.
Judendomen efter Golgata har emellertid aldrig godkänt Nya testamentets och dess författares auktoritet. Den officiella Jewish Encyclopedia menar faktiskt att aposteln Paulus inte brydde sig om lagen och var en gnostiker, och anklagade honom för att besmitta Guds folk genom att predika evangeliet för hedningar:
”Genom att öppna dörren på vid gavel för att låta hednavärlden komma in, orsakade Paulus en uppsjö av hednisk mytologi i form av gnostiska och anti-gnostiska benämningar och formuleringar. Inte undra på att han ofta blev angripen och slagen av ledarna i synagogorna”. (The Jewish Encyclopedia, Funk & Wagnalls, 1903, Vol. IV, sid. 52).
Dessutom anser auktoriteterna inom modern judendom att orden från Messias själv, som finns återgivna i Nya testamentet, kan härledas från antingen fariseernas eller esseernas läror:
”Många av Jesu uttalanden kan spåras till rabbinska uttalanden som var allmänt godtagna i de fariseiska skolorna, och många meningar, om inte hela kapitel, har tagits över från esseernas skrifter”.
Påståendet att hela kapitel i Nya testamentet har tagits från esseernas skrifter är verkligen ett befängt påstående, och är värt att avslöjas som en vilseledande anklagelse – speciellt som detta också är ett allvarligt menat påstående från New Age-rörelsen idag.
Det är av betydelse att esseernas sekt aldrig direkt omnämns i Nya testamentet – till skillnad från fariseerna och sadduceerna som framträder så tydligt i de fyra evangelierna. Orsaken till detta är med all sannolikhet, att de aldrig försökte att konfrontera Jesus direkt och hade en benägenhet att leva i avskildhet. Det finns emellertid många indirekta anspelningar av vilka vi kan lära en hel del.
Ordet esse är hämtat från det östarameiska hasen , som betyder ”de fromma” (från vilket benämningen på det ortodoxa judiska Hasidim är hämtat. Den esseeiska sekten (andra århundradet f. Kr. till andra århundradet e. Kr.) var en asketisk, kommunitetsgrundad, judisk klosterorden, som uppfattade sig själv som det sanna Israel. I vissa avseenden liknade de fariseerna när det gällde rituell renhet och efterlevnad av lagen. Ofta överglänste de faktiskt fariseerna på dessa områden! Men deras rigorösa fasthållande vid de levitiska lagarna förstärktes av många ytterligare gärningar och utövningar, vilka som bäst var en överträdelse av pentateukens lag, och som sämst ren svartkonst och vidskepelse. De tillbad t. ex. solen och bad ivrigt till den före dess uppgång. (J. Hastings, Dictionary of the Bible (T. & T. Clarke, 1898, Vol. 1, sid. 769). De använde många olika magiska och esoteriska böcker, de utövade spådom och utvecklade en i högsta grad detaljerad lära om änglarna och en kosmogoni (vetenskapen om himlakropparnas uppkomst – KTS-anm.), som gick långt utöver Mose undervisning i bibeln. Deras lära om änglar var i verkligheten ”hämtad från magikerna (astrologerna) ” ( mager=persisk vis man, dröm och stjärntydare – KTS-anm.), och på många sätt var esseerna, som Chambers Encyclopedia förklarar, ”föregångare till gnostikerna och de judiska kabbalisterna ”.
Vetskapen om att esseernas lära om änglarna hämtades från magern blir dubbelt betydelsefull, när vi får veta att bland dessa magiker ’fanns en stark tradition som förespråkade att man använde sig av prästerliga och ockulta krafter ’. (Merril C. Tenney, The Zondervan Encyclopedia of the Bible ). Ännu mer betydelsefullt är att dessa magiker ’samtalade med onda andar , och … de var väl bekanta med mesmerism och varje utövande inom nutida spiritism ’. (G.H. Pember, Earth’s Earliest Ages and their Connection with Modern Spiritualism, Theosophy, and Buddhism . G.H. Lang 1876, sid. 162). Inflytandet på esseerna var därför avgjort ockult.
Med hänsyn till dessa omständigheter, är det ens rimligt – som den ”auktoritativa” Jewish Encyclopedia påstår – att stora delar av evangelierna – och särskilt Herren Jesu Kristi ord – har blivit plagierade från esseernas skrifter? I sanning finns det mycket mera likheter mellan esseernas lära och den senare gnosticismen, än med Jesu undervisning. En auktoritativ källa framställer det så här: ”Antydningarna som ibland görs att … Kristus själv hade förbindelser med esseerna, är högst osannolika ”. (F. L. Cross & E.A. Livingstone, The Oxford Dictionary of the Christian Church, O.U.P., 1983, sid. 471). Låt oss ta upp några av de påtagliga skillnaderna mellan esseeisk lära och kristendom.
Till skillnad från esseerna drog sig Jesus inte undan från världen och förespråkade inte heller detta (jmfr. Joh. 17:15-18). Han stötte inte heller bort de gamla och fysiskt handikappade (jmfr. Matt. 12:9-13) 15:30) eller förespråkade hat mot sina fiender, som esseerna gjorde. Han renade sig aldrig innan han åt med syndare (Matt. 9:10-13). Han förespråkade och utövade inte vegetarianism (Matt. 14:19), och trodde inte att besmittelse och orenhet kom från orenad mat, kläder och människor (Matt. 15:11) – vilket allt var en väsentlig del av att vara en essee. Så djupt var deras bundenhet till renlighetslagarna, att om någon av deras medlemmar blev utesluten från gemenskapen för begångna synder, kunde han inte äta den orenade maten i den utanför honom befintliga världen och fick dö av svält. Esseerna hade också ett sådant högt utvecklat elitistiskt system inom sin sekt, att de mer ”långt komna” medlemmarna trodde, att de blev andligt besmittade om de kom i kroppslig kontakt med, eller åt, mat som var tillagad av noviser. Det är också fullt möjligt att Jesus syftade på esseerna, när han gjorde det märkliga uttalandet: ”Ni har hört att det är sagt ’Du skall älska din nästa och hata din fiende ’” (Matt. 5:43). Ingenstans i Gamla testamentet finns tanken på att hata sin fiende förespråkad i den judiska lagen (jmfr. 3 Mos. 19:17-18). Det finns emellertid en rad sådana omnämnanden i de esseeiska dokumenten som hittades i Qumran 1948. (G. Vermes, The Dead Sea Scrolls in English , Penguin Books, 1975, sid. 72-73, 91). Alltså var Herren Jesu Kristus allt annat än en essee själv, och hans undervisning var diametralt i motsats till esseernas lära.
Trots denna väldiga bevisning mot uppfattningen att Jesus var en essee och att han förespråkade esseeisk lära, påstår Jewish Encyclopedia något annat. Det kan inte finnas någon annan orsak till detta, än att man vill underminera auktoriteten och vittnesbördet i de nytestamentliga skrifterna.
Självklart bör det inte komma som någon överraskning, att dagens judendom inte aktar det Nya testamentet som auktoritativ helig skrift. Men är den beroende av någon annan auktoritet? Detta för oss till det andra sättet på vilket judendomen inte försvarar bibelns auktoritet: Continue reading →
