Thoralf Gilbrant: Tidens Tecken- Världskyrkan och ekumeniken Del 2
 
Thoralf Gilbrant är en av vår tids mest erkända exegeter. Bland annat genom sitt arete som medöversättare till Norsk Bibel 1988, internationell redaktör av de stora bibelverken Illustrerat Bibellexikon och Studie-Bibeln, redaktör i USA för The Complete biblical Library i 16 band. Han är författare till bokserien Tidens tecken, EG i politik och profetia, och många andra böcker., han har allmänt erkännande i de flesta kristna samfund.

Läs DEL 1 Först- försättning:

David Hedegård säger om detta: “Inom den nyprotestantiska teologien har man nått en utomordentlig kunnighet när det gäller att omtolka de bibliska texterna och de gamla bekännelserna. Fortfarande använder man de gamla uttrycken men ofta låter man dem betyda något helt annorlunda än de ursprungligen gjorde. På det sättet kan man förneka hela den bibliska kristendomen och ändå berömma sig av sin bekännelsetrohet.
Ett sådant bedrägeri skulle aldrig kunna förekomma inom någon annan vetenskap än teologien!”
All tänkbar villolära tolereras inom Kyrkornas Världsråd. Faktiskt har det blivit som Max Thyran skriver: Den enda moderna villfarelsen är ovilligheten att samarbeta. Allt annat kan alltså godkännas.
Det är helt klart att det måste förorsaka problem för bibeltroende kristna att ansluta sig till en rörelse där den modernistiska dominansen är så stark, att allt det som gör kristendom till kristendom mer eller mindre klart förnekas.
Till detta kan nämnas, att den har ett sådant starkt grekisk-ortodoxt inflytande. Det är allmänt utbredd uppfattning att den grekisk-ortodoxa kyrkans lära representerar ett mellanting mellan romersk katolicism och evangelisk tro, och att den då skulle stå protestantismen närmare. Det motsatta är snarare fallet. Om möjligt står den grekiska kyrkan ännu mer fjärran från evangelisk kristendom än den romersk katolska kyrkan.

I motsats till påvekyrkan, som hävdar påvens ofelbarhet, lär de ortodoxa att kyrkan är ofelbar och syndfri. I övrigt företräder man så gott som alla de villoläror som förkunnas och praktiseras inom Romkyrkan. Kyrkans lära bygger i lika hög grad på tradition som på Skriften. Och som tradition förstår man beslut från sju stora kyrkomöten genom de första åtta hundra åren av kyrkohistorien.
Gudstjänsten är ytterst ceremoniell och förrättas på ett språk som folket knappast kan förstå. Predikan förekommer mycket sällan. Frälsningsläran är fullsträndigt sakramentalisk. Personlig gudstro och gudsliv har knappat någon plats över huvud taget i detta kyrkliga system. Kyrkan praktiserar en Mariadyrkan som är fullt jämförbar med påvekyrkans.
Grekisk Ortodoxa Kyrkan gillar glans
När den grekisk ortodoxa kyrkan deltager i det ekumeniska arbetet är det i första hand för att göra den ortodoxa gudstjänsten känd för andra kyrkosamfund och “manifestera den ortodoxa tillbedjans glans och härlighet”, och vidare för att “vara ett levande och effektivt vittne om den ortodoxa läran, beredd att förklara de lärosatser som andra kristna inte kunnat rätt förstå, speciellt den om den heliga jungfrun, Guds moders plats i kyrkans liv.”

Däremot har de ortdoxa kyrkoledarna inte det minsta intresse av att diskutera sin lära i avsikt att ändra eller modifiera den. Här står den grekiska kyrkan helt oböjlig. Så sent som 1962 publicerades ett biskopsbrev där det bland annat hette: “Den evangeliska trosbekännelsen är mer vederstygglig än både kolera och spetälska.”

Peter Halldorf flirtar vilt med de orientaliska kyrkosamfunden
Den ortodoxa kyrrkan tillsammans med övriga orientaliska kyrkosamfund utgör i dat långt mer än hälften av medlemsantalet i Kyrkornas Världsråd. Dessa kyrkor med sina 150 miljoner medlemmar utöver givetvis ett stort och ofta avgörande inflytande över de ledande organen inom KV.

Biskopen Anders Arborelius har fått stort inflytande över Svensk kristenhet
Till detta har man så det ständigt växande romersk-katolska inflytandet på den ekumeniska rörelsen. Visserligen är inte påvekyrkan ansluten till Kyrkornas Världsråd , men den är representerad i åtskilliga kommittèer och genom sina observatörer deltager den i den stora konferenserna. Dessutom finns det en mycket nära och personlig kontakt mellan världsekumenikens främste män och de katolska ledarna.
Det är en klar ekumenisk målsättning att den romserka kyrkan skall förena sig med den ekumeniska rörelsen.

Redan i samband med det så kallade “ekumeniska mötet” i Stockholm 1925 var frågan om den katolska kyrkans deltagande mycket aktuell. Den franska delegaten, professor W. Monod sade i inledningsanförandet, att kyrkorna nu gick in för att “återförena de tre stora avdelingarna inom den universella kristenheten: den romersk katolska, den grekisk ortodoxa, och den protestantisk-katolska. Olyckligtvis har påvekyrkan ursäktat sig och är därför inte fullt representerad här, men vi är övertygade om, att den är med oss i anden.” LÄS FORTS HÄR:

Continue reading →

EKUMENIK!  Dagens ekumenik och den som kommer är inte vad JESUS sade att det skulle vara! En bra text! kommer här fr Michael Helders blogg:

Thoralf Gilbrant: Tidens Tecken- Världskyrkan och ekumeniken Del 1
Thoralf Gilbrant i dag mest känd för kommentartxter och bilagorna till Svensk Studiebibel och Illustrerad bibellexikon

De heligas samfund har sin rot i de troendes hemliga gemenskap med Jesus Kristus, och är en frukt av det liv som är dolt med Kristus i Gud. Jesus säger att de troendes enhet är av samma slag som den gudomliga enheten mellan Fadern och Sonen (Joh 17:21).
Den kristna enheten är alltså inte något som skall skapas av oss. Den har gudomligt ursprung och är av evighet. Det är en enhet som sträcker sig långt utöver detta jordelivet, och som kommer att bestå när alla jordiska band slits sönder.

Det är inte en yttre enhet, inte en organisatorisk enhet, inte en intressegemenskap eller något som är grundat på rent mänsklig ömsesidig förståelse. Den kristna enheten är Andens enhet.
Men denna Andens enhet måste bevaras, Ef 4:3. De troendes enhet måste visa sig som en praktisk realitet hos Jesu Kristi efterföljare. Det är detta som Jesus själv ber om i sin översprästliga förbön.
Vi ser här att de troendes enhet skall komma till synes på ett sådant sätt att världen kan se det och därigenom komma till tro på Jesus Kristus.
“Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar” Joh 13:35
Det fattas ännu mycket för att kristenheten skulle ha kommit fram till den enhet och kärlek som Jesus här talar om. Guds församling är i strid med sig själv och är splittrad i mångfaldiga fraktioner. Ekumeniken pekar på denna splittring som kristenhetens stora synd och bör inte söka komma ifrån denna utmaning genom att tala fromt och teologiskt om enheten i Kristus.
Men den enhet som bara existerar på det teoretiska och teologiska planet är i alla fall inte den enhet som Jesus förmanade till och bad om för sina lärjungar.
Det som är så allvarligt med kristenhetens splittring är inte så mycket flertalet av sammanslutningar och olikheterna, utan det är den isolering och kyla som råder mellan kristna människor och kristna församlingar.
Sektväsendets och partisöndringens dödssynd tas inte på allvar.

Därför blir inte heller enhetssträvandena tagna på allvar.
Just dessa som äger den kristna kärleken till bröderna, måste känna situationen i Guds församling mest smärtsam. Därför att det trots allt som skiljer finns en Andens enhet, känns splittringen desto mer outhärdlig.
Låt det därför stå klart för oss att många av dem som deltar i det ekumeniska arbetet är drivna av de bästa och ädlaste motiv.

När likväl den stora delen av de konservativa evangeliska troende känner och måste ställa sig avvisande till den moderna ekumeniken, har detta flera orsaker. Först och främst har det sin grund i att den ekumenik som bedrivs i Kyrkornas Världsråd´s regi inte är identisk med det vi uppfattar som kristen enhet.
Den enhet Bibeln talar om, är Andens enhet. Den form av enhet som Kyrkornas Världsråd representerar är först och främst organisatorisk enhet.

Kristen enhet enligt Skriften är enhet i tro, men den moderna världsekumeniken har inte någon sådan “gemensam tro”.

Enhet i biblisk mening är de heligas samfund. Modern ekumenik är ett försök att skapa enhet mellan liv och död, mellan ljus och mörker. Om detta säger Skriften: “Vilken gemenskap har ljus med mörker?” Istället för att uppmana till att skapa en falsk enhet, heter det tvärtom: “Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. (2 Kor 6:14/18).
Vi ser också att Jesus i sin bön om de troendes enhet understryker, att de inte är av världen, och därför hatar världen dem, Joh 17:14. De troendes enhet är Guds plan, men en enhet mellan de troende och världen är djävulens pogram!
Världskyrkan är den ekumeniska rörelsens mål. “En kyrka för en värld.” Och själva målsättningen är att man vill samla hela kristenheten till en organisatorisk enhet, som är bibelfrämmande och farlig.
Om en sådan kyrkoorganisation hade varit Guds plan för sin församling, så är det mycket märkligt varför han har väntat 2000 år med att sätta den i verket.
Den rätta tiden för att genomföra en sådan ordning måste ju ha varit vid församlingens grundande här på jorden. Men de första kristna församlingarna var inbördes fria och självständiga.
Det finns inte i Nya testamentet en enda antydan om någon organisatorisk sammanbindning av de urkristna församlingarna. Ännu mindre fanns det någon institutionell överhöghet över församlingarna.
Detta är så mycket mer anmärkningsvärt därför att apostlarna då ännu var i livet och därför att kristendomen ännu inte hade större utbredning än att man förhållandevis enkelt skulle kunna ha lagt församlingarna under en gemensam ledning, ett råd som till exempel den judiska Sanhedrin.

Aldrig har kristenheten varit mer samlad och haft en djupare enhet än under denna första tid med sina fria församlingar. Vi ser av Nya testamentet att församlingarna knöts samman genom att andeutrustade förkunnare for från plats till plats och tjänade församlingarna genom sina nådegåvor. Men det var först i efterapostolisk tid som rivaliseringen mellan församlingsföreståndarna började och ledarna för de större församlingarna tog sig biskoplig myndighet över de mindre. Denna organisatoriska förening av församlingarna var ett andligt avfallstecken och hörde till den avfallsprocess som slutligen förde till att biskopen i Rom upphöjde sig som härskare och “påve” över kristenheten.  LÄS RESTEN HÄR: Continue reading →