Trons kamp och otrons
När Mose kom ned från berget Sinai, då sa Josua till honom: “Krigsrop höres i lägret.” Men han svarade: “Det är varken segerrop som höres, ej heller är det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.” 2 Mos. 32:a kapitlet. Så är det också nu. Medan vi vänta att Jesus ska komma tillbaka har folket gjort sig egna gudar och “dansen kring guldkalven” är i full gång. Istället för att kämpa trons kamp, så håller man på med religiös underhållning och leker kristendom.

Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet. 1 Tim. 6:12. Likaså om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han inte segerkransen, ifall han inte kämpa efter stadgad ordning. 2 Tim. 2:5. Jämför 1 Kor. 9:24-27 och Fil. 3:12-16. Ska vi nå målet och vinna den oförgängliga segerkransen, då måste vi kämpa efter stadgad ordning. Det är inte kyrkornas och samfundens stadgar vi ska rätta oss efter. Följer vi dem så blir det en stadgad oordning. Men vi måste rätta oss efter vad Gud har stadgat för församlingen.

Att rätta sig efter Guds ord tycker många är en träldom och ett tvång. De bli inte alls glada åt Herrens befallningar. Men för den som älskar Jesus och vill leva för honom är det inget tvång att rätta sig efter Guds ord. Det är som det var för profeten Jeremia. ” När jag fick dina ord, blev de min spis, ja, dina ord blev för mig mitt hjärtas fröjd och glädje…” Jer. 15:16. Joh. 14:23-24.

Att det råder sådan oenighet och partisöndring bland de kristna, det har sin orsak i människors ovilja och oförmåga att ta emot de anvisningar som Gud vill ge oss. Gud är villig att ge oss den undervisning som vi behöver om vi bara är villiga att ta emot den. Men när Herren vill ha fram sitt budskap så bryter det så radikalt mot alla samfundsidéer och kyrkliga traditioner, så att många uppfatta det som ett personligt angrepp. Det omkullkastar ju deras egna planer och fäller en dom över de kyrkosamfund som de varit med om att bygga upp. Och för att försvara sina egna åsikter och läromeningar så förkastar man de sanningar som Guds Ande vill föra fram.

Det står i Ef. 6:10-18, “För övrigt, bli allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläd er hela Guds vapenrustning, så att ni kan hålla stånd emot djävulens listiga angrepp. Ty den kamp vi har att utkämpa är en kamp inte mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råder här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Tag alltså på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och, sedan ni har fullgjort allt, behålla fältet. Stå därför omgjordade kring era länder med sanningen, och “var iklädda rättfärdighetens pansar”, och ha såsom skor på era fötter den beredvillighet som fridens evangelium ger. Och tag alltid trons sköld, varmed ni ska kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar. Och låt giva er “frälsningens hjälm” och Andens svärd, som är Guds ord. Gör detta under ständig åkallan och bön, så att ni alltjämt ber i Anden och fördenskull vaka, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga.”

För många som bekänner sig vara kristna är detta bara en teori. De vet att Guds ord säger att den kamp vi har att utkämpa, är en kamp mot ondskans andemakter. Men de har inte själva tagit upp kampen mot dessa andemakter. De tycks inte alls ha något besvär av de onda andarna. Nämner man något om att det är kamp och motstånd i anden, så är de helt oförstående. Har du kamp? Vad är det för kamp? Det är väl bara nyfrälsta som har kamp innan de blir av med sina syndavanor, men sen är det väl ingen kamp när man är frälst, säger de. De talar och tänker som om ondskans andemakter inte funnes till.

Bibeln uppmanar oss att ta på oss hela Guds vapenrustning, för att vi ska kunna hålla stånd mot djävulens listiga angrepp. Men hur ska det då gå för dessa kristna bekännare som sover så djupt så de inte ens är medvetna om denna kamp som Bibeln talar om? Hur ska de kunna hålla stånd mot djävulens listiga angrepp? Sanningen är att de har redan fallit offer för fienden. Han har slagit dem med andlig blindhet så att de vet inte var de befinner sig i andligt avseende. Om de inte helt har avfallit från Kristus, så befinner de sig i en andlig stagnation och tillbakagång.

De kan vara med i en s.k. kristen verksamhet och menar att allt är gott och väl. Men så snart som Guds Ande börjar verka och det blir lite oro och strid i det religiösa lägret, då bli de rädda och nervösa och undrar vad det är fråga om. Och i sin andliga blindhet ta de ställning MOT väckelsen och fördömer det som Gud gör. Vi har ju haft det så lugnt och gott i “vår församling” så vi kan väl ha det som vi har det, säger de. De anar inte att djävulen tycker lika dant. Jämför Upp. 3:14-19.

Tro inte att djävulen ställer till en förföljelse i onödan. Han ser hellre att de kristna somna, då har han minst besvär av dem. Men vill man följa Jesus och verkligen ta Guds ord på allvar, då får man också erfara att djävulen är emot. Djävulen har aldrig tyckt om väckelse, och han är minst lika ilsken nu som han var på apostlarnas tid.

Hur ska det kunna bli någon väckelse utan att det blir strid? Djävulen vill inte få sina lögner och villoläror avslöjade, och han ger inte upp sina positioner utan strid. Och de redskap som djävulen först och främst utnyttjar för att få slut på väckelsen, är just dessa ljumma kristna bekännare som menar att allt står väl till och att de är bra som de är. Det är dessa som är väckelsens värsta sabotörer och marodörer.

Det som andra har bedit och kämpat för i många år, det har dessa ljumma kristna bekännare inte ens tänkt på. Och när Gud sänder sitt väckelsebudskap som svar på bön, då uppfatta de detta som ett slag i ansiktet. Istället för att tacka och prisa Gud för de sanningar som Guds Ande vill föra fram, så bli de irriterade och arga och tycker det är förskräckligt. De kämpa inte för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga. Judas brev vers 3. Istället kämpa de för att försvara sin otro och sina kära avgudar – kyrkor och samfund.

Dessa människor reagerar precis bakvänt inför det som Gud gör. Så var det också med fariséerna på Jesu tid. När Jesus undervisade folket och botade de sjuka, då blev fariséerna och de skriftlärde så ilskna så de ville döda Jesus.

Ett vanligt argument till otrons försvar brukar vara att man får inte gå för långt i sin renlärighet. Det viktigaste är väl att man älskar sina trossyskon. Och så hänvisar man till Apg. 2:42-47. Men den gemenskap som detta bibelord talar om, är en gemenskap som råder mellan sådana som håller fast vid apostlarnas undervisning. Och när man håller fast vid apostlarnas undervisning, då blir man renlärig, och kan absolut inte godkänna kyrkornas och samfundens orena läror. Och den undervisning som aposteln Paulus ger oss i 2 Kor. 6:14-18 tar man då emot med glädje och tacksamhet.

Om det vore fel att vara renlärig, då vore det ju också fel att läsa Bibeln. För ju mer man studerar och söker praktisera Guds ord, desto mer renlärig blir man. D.v.s. man får den rena apostoliska läran. Och den som inte tål Guds rena och härliga evangelium, hur ska en sådan komma till himlen? Hebr. 2:1-4.

Var och en som så går framåt, att han inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud; den som förblir i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har den läran med sig, så ta inte emot honom i era hus, och hälsa honom inte. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar. 2 Joh. v. 9-11. Men om någon, vore det också vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för eder, så vare han förbannad. Ja, såsom vi förut har sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar evangelium för eder i strid mot vad ni har fått, så vare han förbannad. Gal. 1:8-9. Läs också 2 Kor. 11:4, Rom. 16:17-18 och 1 Tim. 6:3-5.

En del brukar tala om att Paulus var renlärig före sin omvändelse, han var ju en lärd farisé. Men var han renlärig? Nej! Det står i Apg. 9:1 att han andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar. Var det renlärigt? Men efter sin omvändelse, när han hade blivit en Herrens apostel, då var han renlärig. Läs 2 Kor. 2:17, 4:2.

De som säger att man inte ska vara för renlärig, för kärlekens skull. Det är just dessa som är kärlekslösa. Deras eget prat vittnar om att de älskar inte Guds ord. Om man älskar Jesus och hans lärjungar, då älskar man också Guds ord, och längtar efter att få se Guds församling upprättad och uppbyggd enligt Ordets mönsterbild. Ef. 4:12-16. Hebr. 8:e kapitel.

Det står i 1 Kor. 13:6 att kärleken har sin glädje i sanningen. Men med kyrkans falska kärlek är det tvärt om. Den undertrycker sanningen och kräver att vi ska följa kyrkotraditioner och människoläror istället för att lyda Guds ord.

Om någon vill hålla sig till Guds ord och vågar förkunna evangelium, då är kyrkornas och samfundens otrospredikanter genast emot och säger att man får inte vara så kritisk. “Hören då upp att predika”, så är deras predikan; “om sådant får man inte predika; det är ju ingen ände på smädelser!” Mika 2:6-11. Så var det på profeten Jeremias tid också. Jer. 5:31, 26:1-24. Men Jeremia var ödmjuk inför Herren och vågade säga folket sanningen.

I kyrkorna vill man ha den där ljumma religiositeten som Herren avskyr. Upp. 3:14-17. Man kallar den för “ödmjukhet”. Om man är lite lagom osäker när det gäller Bibeln och gärna godtar den stora skökans falska läror, då blir man ansedd som en ödmjuk person. Den verkligt kristna ödmjukheten kallar man för “andligt högmod” och “överandlighet”.

Om de som verkligen vill tro på Jesus visste vad kyrkorna och samfunden egentligen är för någonting, då skulle de fly därifrån. Men den som vill lämna det religiösa skökoväsendet, har inte bara en falsk lära att kämpa emot. Det är en kamp mot ondskans andemakter. Vårt “dragande ut ifrån Babylon” är i första hand en andlig frigörelse. Upp. 18:4.

Att det inte räcker med bara ett organisatoriskt utträde, bevisas av att det finns många som har gått ut ur de kyrkor och samfund som de ha tillhört, men som ändå är lika bundna i andligt avseende. De kan till och med försvara det skökoväsen som de själva har lämnat. De har knappt kommit “utanför lägret” förrän de själva har gjort sig ett nytt läger, med det gamla lägret som förebild. Deras “utbrytning” har blivit början till en ny partibildning, ett nytt skökoväsen. Och många har gått tillbaka till det lägret de kom ifrån.

Inte ens när vi har kommit ut ur kyrkorna och samfunden kan vi känna oss helt fria. Djävulen försöker på allt sätt att hindra oss från att komma loss från skökoväsendet och dess falska församlingslära. Jesus har visserligen vunnit seger över honom på Golgata. Men djävulen är en lögnare och därför erkänner han inte sitt nederlag förrän vi tvingar honom därtill i kraft av Guds ord.

Sedan Herren förde mig ut från det religiösa lägret så har skökoanden varit efter mig hela tiden och försökt intala mig att jag får inte vara så radikal, utan måste vara mer tolerant mot andras åsikter. Sådana tankar kommer inte från Gud. Det är den katolska skökoanden som tjatar på det viset. Den anden ska vi näpsa i kraft av Guds ord. Detta är ett av djävulens listigaste angrepp och det gäller för oss att bemöta honom med trons sköld och med Andens svärd. Ef. 6:10-18. Djävulen vill helt enkelt förbjuda oss att använda den vapenrustning som Gud har gett oss.

Alltför många Herrens tjänare har fallit offer för detta djävulens knep. De har en gång varit fyllda av Guds Ande och tända av väckelsens eld, men så har djävulen lurat dem till att kompromissa och lägga ifrån sig Guds vapenrustning. De har förlorat Andens smörjelse och deras förkunnelse har mist sin sälta.

Guds väckelsebudskap är alltid radikalt och lämnar inte rum för någon kompromiss! Läs Hesekiel 2:a och 3:e kapitlet och Luk.10:10-12. Apg. 4:e och 5:e kapitel. Det betyder liv eller död för dem som hör det. Och för dem som inte vill höra betyder det döden, Jona 3:4, Hebr. 2:1-4, därför att det eviga livet finns endast hos Jesus.

I Guds vapenrustning finns inte bara försvarsvapen, utan också anfallsvapen. Andens svärd, som är Guds ord, det är ett anfallsvapen. Vi ska alltså inte endast hålla stånd mot skökoväsendet så att vi undviker att själva besmittas av dess villoläror, utan vi ska också gå till angrepp mot det, och hjälpa andra att komma loss därifrån. Gud kommer själv att se till att den stora skökan får sin slutliga dom. Men vi ska inte bara vänta på detta, utan vi ska göra bruk av den vapenrustning som Gud har gett oss. Den är till för att användas.

Vi måste bryta radikalt mot den religiösa skökoanden, annars kommer vi själva att bli påverkade och förvillade av den. Jämför 5 Mos. 7:1-5. Om vi inte stadigt håller fast vid de sanningar som Guds Ande ger oss visshet om, så kan djävulen stjäla dem ifrån oss.

Det finns ingenting som så kan vilseleda och förblinda en människa som just den religiösa skökoanden. Ett exempel på detta är Martin Luther. När han bröt med den katolska kyrkan och fördömde avlatsbreven, då var han ledd av Gud. Gud hade gjort klart för Martin Luther att människan blir rättfärdig av tro, och inte av laggärningar. Och detta förkunnade han. Men när han gick emot den katolska kyrkan och blev bannlyst, då bröt han ändå inte helt med detta skökoväsen, utan han höll fortfarande fast vid dess falska doplära och församlingslära. Och så grundade han ett nytt skökoväsen.

Än idag är det många som beundrar Martin Luther och tycker han var en stor förkunnare. Men han var ju inte ensam om att förkunna rättfärdiggörelsen genom tron. Det fanns många på den tiden som hade upplevt rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus, och som även var döpta i vatten. De förkastade inte bara den katolska kyrkans avlatsbrev, utan också dess falska doplära. Många av dem kunde varken läsa eller skriva, men de bibelsanningar som Gud hade gett dem visshet om, dem höll de fast vid. De lät sig torteras och brännas på bål för dopsanningen – för dopsättet! Du har väl hört påståendet att martyrernas blod är kyrkans utsäde. Sanningen är att kyrkan är martyrernas mördare!

Det dröjde inte länge förrän också Martin Luther började motarbeta och förfölja dem som trodde på Jesus. Han gillade att man torterade och brände ihjäl kristna som vågade låta döpa sig.

Detta har sedan upprepats, att väckelsepredikanter och kristna ledare som Gud har använt, efter några år ha haft en helt annan förkunnelse och blivit motståndare till en ny väckelse från Gud. De ha själva velat uppträda som herrar och visa sin egen myndighet. MEN INGEN HAR HÖGRE MYNDIGHET ÄN DEN SOM HÅLLER SIG TILL GUDS ORD.

Om några medlemmar vill lämna deras kyrkosamfund och gå ut i frihet, då är de genast på sin vakt och försöker mota in dem igen. Istället för att rätta sig efter Guds ord och i ödmjukhet söka sanningen, så skryter de med sig själva och sina erfarenheter och säger att de ha varit med i så många år så de vet hur det ska vara. Men deras egna ord och gärningar vittnar om att de vet inte ens vad Guds församling är för någonting. De har en väldig omsorg om sina kyrkor och samfund och dyrkar dem såsom avgudar. Men Guds församlings uppbyggelse har de ingen förståelse för.

Men hur kan de ha blivit sådana? De har inte haft akt på sig själva och på sin undervisning. 1 Tim. 4:16. De har lagt ifrån sig trons sköld, med vilken de hade kunnat utsläcka djävulens alla brinnande pilar. Och deras förkunnelse har blivit en blandning av sanning och lögn. Om vi börjar kompromissa och pruta av på Bibelns sanningar så är det detsamma som att vi lägger ifrån oss Guds vapenrustning.

Tyvärr är det många kristna som har lagt ifrån sig vapenrustningen. Istället för att ta upp striden mot ondskans andemakter och kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga, så håller de på med religiös underhållning och leker kristendom. De sitter i sina fina kyrkor och njuter av sången och musiken och av predikanternas ljumma och smickrande förkunnelse. Och de är så vana vid detta så att om de någon gång får höra ett radikalt och härligt evangelium, så bli de rädda och tror att det är något farligt.

Just därför att frikyrkoförsamlingarna har bildats i samband med en väckelse från Gud, så tror de att frikyrkorna är från Gud. Men frikyrkorna ha levt som parasiter på Guds verk och kvävt väckelsen. Och när Gud sänder en ny väckelse, då gå samfunden och statskyrkan till gemensam aktion för att få slut på den nya väckelsen också. Och då är de flesta av samfundens egna medlemmar så vilseledda och andligt förblindade, så att när Jesus börjar verka utanför samfunden, så känner de inte igen honom. De tror att det är villfarelse. Och de är helt övertygade om att deras egna samfundsförsamlingar är Guds församlingar.

En del kristna är förvånade över att så många frikyrkomedlemmar kan alliera sig med statskyrkan och samarbeta med den. Men det är inte så märkvärdigt. Frikyrkorna och statskyrkan är ju döttrar till samma katolska kyrka. De har samma natur och behärskas av samme skökoande. Deras gemensamma mål är att hindra Guds verk och att göra slut på varje tendens till väckelse.

http://www.algonet.se/~allan-sv/SIDA55.HTM#kamp