Tag Archive | Bibelstudium

Förförelser. /Bibelfokus

“Förförelser måste komma!” – Är vi beredda? Eller är vi redan förförda?

Från: http://bibelfokus.se/avfallet

Ett utmanande bibelstudium i videoformat om det stora avfallet i vår tid, om falska profeter och villoläror, falsk andlighet, ekumeniken, och mycket mer.

Avsikten med detta bibelstudium är att visa på det stora Avfall som Bibeln talar om för den yttersta tiden. Det handlar om ett avfall från den bibliska, kristna tron. Många lever i en en obiblisk tro att det skall bli en stor väckelse och skörd i den yttersta tiden, trots att Bibeln mycket tydligt visar på det motsatta. Om det nu skall bli ett stort avfall och vi lever i den tid då detta avfall börjar ske, då är det oerhört viktigt att vi förstår vad avfall är, genom vilka det kommer och på vilket sätt det kommer. Under bibelstudiets gång blir det allt mer klart att det stora Avfallet redan kommit över oss. Bibelstudiet pekar också på den gemensamma grund på vilken de står som i den yttersta tiden strävar efter en global enhet och ekumenik – avfallets ekumenik. Bibelstudiet är uppdelat i två delar.

Gå vidare...

 Lyssna till Del 1 som enbart ljud

Gå vidare...

 Läs Del 1 som text (PDF-format)

Lennart säger också: Beställ video på DVD
De två videofilmerna nedan finns även i hög kvalité på en och samma video-DVD. Du kan beställa denna DVD till självkostnadspriset 10 kr + porto via kontaktformuläret. Extra DVD:er kostar 5 kr/st. Vill du så får du fritt kopiera denna DVD för att sprida till andra så länge du inte är ute efter att tjäna pengar på det. Jag är då tacksam om du skriver samma text på kopiorna som den som står på originalet.

Längd: 1 tim 30 min
Innehåll: Det antikristliga skiftet: ett utbyte av det sanna, bärarna i historien, skiftets apostlar, en annan ande! Avfallets ekumenik. STARKA videoklipp och avslöjande citat!

Gå vidare...

 Lyssna till Del 2 som enbart ljud

Gå vidare...

 Läs Del 2 som text (PDF-format)

Foto Maria
Ps 115:18 Men vi, vi lovar Herren från nu och till evig tid. Halleluja!
Ps 117:2 Väldig är hans nåd över oss, och Herrens sanning består för evigt. Halleluja!
Ps 148:1 Halleluja! Prisa Herren från himlen, prisa honom i höjden!
Ps 149:1 Halleluja! Sjung till Herren en ny sång, hans lov i de trognas församling!
Upp 19:4 Och de tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: “Amen. Halleluja!”
Upp 19:6 Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, som bruset av väldiga vatten och dånet av kraftig åska, och de sade: “Halleluja! Herren vår Gud den Allsmäktige är nu kung.

Att leva i Anden! /Bibelstudium J A

109 foto Maria

Att leva i Anden!

Bibelstudium av Jonathan Asprusten

http://www.midnattsropet.se/2016/02/att-leva-i-anden.html

Det jag ska säga nu är något väldigt allvarligt som Gud har lagt på mitt hjärta. Hoppas att den helige Ande får verka på våra liv. Jag blev så glad när en av våra yngre systrar i församlingen hade fått ett nytt möte med Jesus. Det visar sig i hela hennes uppträdande att hon vill vandra på den här vägen. Det var något från den helige Ande som hade börjat verka på hennes hjärta. Det gjorde mig väldigt inspirerad och jag fick nytt mod på vägen. Och då kom jag att tänka på det jag ska säga nu. Egentligen är det ingenting nytt. Du har säkert hört det många gånger förut. Men jag tror det är väldigt viktigt att vi hela tiden upprepar och är klara över detta och låter Guds helige Ande verka i våra liv. I oss själva klarar vi ingenting. Vi är helt beroende av den helige Ande i våra liv. Utan den helige Ande kan vi inte verka för Guds rike. Det jag gör av mig själv gör ingen nytta. Endast det den helige Ande gör för att synliggöra Kristus i våra liv, kan bli något bestående.

Jag vill börja med att läsa ur Galaterbrevet:
– Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.
Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden (Gal 5:16-25).
Det är viktigt att vi följer Anden. Att Andens liv får leva i oss. Vi ska se på en händelse i Gamla testamentet i 1 Samuelsboken 15:
– Samuel sade till Saul: “Det var mig HERREN sände att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Hör nu HERRENS ord. Så säger HERREN Sebaot: Jag skall straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han ställde sig i vägen för honom, då han drog upp ur Egypten. Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte utan döda både män och kvinnor, barn och spädbarn, nötboskap och får, kameler och åsnor (1 Sam 15:1-3).”
Saul får ett uppdrag av Herren. Han ska utplåna Amalek. Vem var den här Amalek? Amalekiterna var det första folket som gick emot Israels folk efter det att de lämnat Egyptens land och var i öknen. Amalekiterna gick till angrepp mot Israel. Helt oprovocerat gick de till angrepp mot Guds folk i Refidim – källan vi läser om i 2 Moseboken, där Israels folk knorrade efter vatten. Mose slog på Horebs klippa, och så kommer det vatten. Platsen heter Refidim. Gud gjorde ett stort under med att öppna källan vi här talar om. Men där försökte amalekiterna driva bort Israel. Det Amalek gjorde, var en fruktansvärd styggelse i Guds ögon. Deras angrepp mot Israel var inte bara mot Israel, utan direkt mot Gud. Det kan vi läsa om i 5 Moseboken 25:
– Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. När därför HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som HERREN, din Gud, ger dig till besittning som arvedel, då skall du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta (5 Mos 25:17-19)!
Glöm inte detta! Gud såg ingenting gott i Amalek. Bara något ont som måste utplånas. Guds plan var att utrota detta folk, och det innebar faktiskt krig i många släktled. Amalek är en bild på köttet. En bild på vad vi har i oss själva. Vi som har tagit emot Jesus, vi har också kvar av den gamla naturen. Den ligger kvar i mitt inre. Om vi går tillbaka till berättelsen i 1 Samuelsboken, så kan vi läsa igen från tredje versen:
– Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte utan döda både män och kvinnor, barn och spädbarn, nötboskap och får, kameler och åsnor.
Saul kallade samman folket och inmönstrade dem i Telaim: 200 000 man fotfolk och dessutom 10 000 man från Juda. När Saul kom till Amaleks stad, ordnade han ett bakhåll i dalen. Han sade till keniterna: “Skilj er från amalekiterna och drag bort, så att jag inte utrotar er tillsammans med dem. Ni visade ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drog ut ur Egypten.”
Då skilde sig keniterna från amalekiterna. Sedan slog Saul amalekiterna från Havila ända fram emot Shur, som ligger öster om Egypten. Han tog Agag, Amaleks kung, levande till fånga och förgjorde allt folket med svärd.
Men Saul och folket skonade Agag och det bästa och det näst bästa av fåren, nötboskapen och lammen, kort sagt, allt som var av värde. Det ville de inte ge till spillo. All boskap däremot som var dålig och värdelös, gav de till spillo (1 Sam 15:3-9).
Allt som var av värde, sparade de. Jag sa att Amalek är en bild på köttet. Alltså det jag har i mig själv. När vi kommer till Gud är risken stor att vi gör samma misstag som Saul. Samuel kom tillbaka, och fick höra vad de hade gjort. Det var ju inte alls vad Gud hade sagt att de skulle göra. Vi kan läsa vidare längre fram i kapitlet:
– Saul svarade Samuel: “Jag har ju hört HERRENS röst och gått den väg som HERREN har anvisat mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och gett amalekiterna till spillo. Men folket tog av bytet får och nötboskap, det bästa av det som skulle ges till spillo, för att offra det åt HERREN, din Gud, i Gilgal (1 Sam 15:20-21).”
De hade alltså tagit av det som hörde till köttet, alltså det världsliga. De hade tagit det för att offra det till Gud. Men Gud hade ingen glädje i deras offer. Vi kan komma till Gud med våra liv och säga: Här har du mitt liv. Det finns mycket gott i mig, faktiskt. Jag har talang att spela, jag kanske kan sjunga bra. Jag kanske kan tala välformulerade ord. Jag har mycket gott som du säkert kan använda dig av, Gud! Men det finns ingenting gott i människan. Vi måste helt enkelt offra allt åt Gud – hela vårt liv.
i tänker oss en man – i hans liv finns övermod, kanske missbruk av olika slag. Kanske svartsjuka, orenhet. Vi förstår att allt det här hör till gamle Adam. Allt detta är ont i Herrens ögon. Vi är nog alla eniga om att det här vill inte Gud med våra liv. Vi tänker oss ännu en man och hans egenskaper: Stark vilja, intellekt. Han kanske är snäll och hjälpsam. Han har talang för olika saker. Det är ju väldigt bra om man har de här egenskaperna. Men om Gud ska få använda dig och mig, då spelar det ingen roll vad vi har i oss själva, om vi har något bra, eller bara det där dåliga. När vi kommer till Jesus så kommer han att ta bort allt det där. Det enda han önskar att vi ska få uppleva, det är att bli korsfästa med Kristus.
När Gud ser oss så ser han inte dina och mina svagheter, han ser inte det vi kan åstadkomma i oss själva, han ser bara Kristus. Vi ska läsa från Galaterbrevet igen:
– Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig (Gal 2:19-20).
Amen. Jag är korsfäst med Kristus. Allt vad jag har i mig själv, är korsfäst med Kristus. Vi ska också läsa i Filipperbrevet:
– Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse och delar hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda (Fil 3:7-11).
 ‘
När skriver Paulus att han räknar allt som förlust. Paulus var en som verkligen kunde berömma sig av vad han gjorde. Innan han blev kristen, var han en lärd man. Han hade säkert många gåvor. Och han gjorde mycket för Gud. Men han skrev: Allt räknar jag som förlust. Allt vad jag har. Det enda som gäller för mig, är att bli funnen i Honom. Inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan den som kommer genom tron på Jesus Kristus. Rättfärdigheten från Gud, genom tron.
Vi måste uppleva i våra liv att Gud inte kan använda vad vi har, det som vi i vårt naturliga liv är fyllda med. Det är som Gud sa till Saul: Utplåna allt. Allt som är i Amalek, är ont för Gud. Detsamma är det med vad som finns i köttet. Det finns inget gott i det. Det enda Gud kan använda är ett förkrossat hjärta, som upplever: Jag är ingenting! Jag har ingenting i mig själv. Jag måste lita helt på min skapare och Gud, på Jesus och vad han har gjort för mig. Vi måste uppleva att vårt själviska liv blir korsfäst med Kristus. För att Gud ska kunna använda dig, måste ditt jag mista sitt liv.
Vi kan läsa om det i Johannes evangelium.
– Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom (Joh 12:25-26).
Jesus säger att den som älskar sitt liv, ska förlora det, men den som hatar sitt liv, ska få bevara det. Vi måste komma till den punkten att vi känner oss förkrossade, så att vi upplever att ingenting är värt något utom det att tjäna Jesus med våra liv. Först när vi börjar lita på honom, att han kan göra något, då upplever vi verkligen sann, himmelsk glädje, att han är vår styrka. Vi får uppleva att han är vår glädje. Det är han som är vår frid. Jag behöver inte kämpa för att försöka åstadkomma något i mig själv. Jag får lita på Gud, och vad han har gjort för oss. Hela Romarbrevet talar mycket om det här:
– Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv för rättfärdighetens skull.
Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er. Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner.
Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: “Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom (Rom 8:9-17).
Vi är Guds barn. Vi har fått barnaskapets Ande, i vilket vi ropar “Abba, Fader!” Allt vi har, har vi i Kristus. Och han är vår fader. Därför behöver vi inte sträva efter och försöka göra något gott i oss själva. Vi behöver inte försöka rättfärdiggöra oss själva. Han har redan gjort allt för oss. Det enda vi behöver göra, är tacka för det han har gjort.
Kampen mot Amalek var en ständig kamp för Israels barn. Hela tiden fick de kämpa mot det här folket. Detsamma är det för oss. Vi kämpar mot köttet hela tiden. Men Gud arbetar med oss. Vi måste bara låta honom få spelrum; vi ska låta Anden få verka i våra liv. Då finns det inte plats för så mycket annat. Jag har många gånger tänkt på att vi har så lätt för att prioritera fel. Vi prioriterar det som inte alls har med Guds rike att göra; det som handlar om att bli fylld med Anden. Vi har så många projekt i våra liv hela tiden så att Anden inte ges utrymme att verka i oss. Om han inte får hela platsen, så går det inte. Men det han behöver, är hela ditt hjärta. Gud vill att när han ser på oss, ska han få se Kristus. Och det verket kan bara den helige Ande göra.
Vi ska läsa i 2 Moseboken igen. I kapitel 17 står om klippan Horeb igen. Och slaget mot Israels folk från Amalekiterna:
– Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim. Då sade Mose till Josua: “Välj ut manskap åt oss och drag ut i strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen.”
Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden.
Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner.
Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd (2 Mos 17:8-13).
Där ser vi en underbar bild på vad det vill säga att kämpa mot köttet. Vi kan bara besegra det när vi har närkontakt med Gud. Vi ser här att Mose sträckte sina händer mot himlen. Det symboliserar att vi har kontakt med vår uppdragsgivare; att vi har kontakt med Jesus. Det är det enda som gäller – att vi har den här direktkontakten med honom. Och jag tycker det är så underbart det som står här om Aron och Hur, som hjälpte till och lyfte upp hans händer när han blev trött. Det här är en så underbar bild på församlingen. Vad det vill säga att bröder och systrar kan hjälpa varandra på vägen. Vi kan stödja varandra. Om någon faller, får vi försöka resa upp honom. Vi får försöka stödja och hjälpa varandra. Det är något väldigt stort med detta, att vi har varandra. Men om du ska få seger över köttet, måste det vara en kontakt mellan dig och Jesus. Det måste helt enkelt vara något som binder ihop.
Vi brukar sjunga en sång, där det står “Tömd på mig själv och fylld med Gud”. Det är verkligen vad som gäller. Ska vi klara oss i den tid vi lever i, är det helt uppenbart att vi måste söka Jesus med våra liv. Vi måste få den helige Ande ännu mer i våra liv, så att vi inte gör något i oss själva. För det egna arbetet leder aldrig fram till något gott. Vi måste vara helt beroende av Jesus.
För en tid sedan var jag och några bröder ute på en skogsvandring. Då talade det här till mig. Vi gick på en väg, det var ganska tungt. På ganska många platser fanns det källor där man kunde dricka vatten. Det var inte så nära, men det fanns utspritt i skogen. När man kom till en sån där källa, var det väldigt gott vatten. Det var friskt och man blev väldigt uppfriskad när man fick det här kalla, fina vattnet. När vi kom till källan, fyllde jag på tre flaskor med friskt vatten, och så gick vi vidare. Men allteftersom jag drack av det där vattnet, blev det mer och mer ljummet, och efter en stund var det inte så uppfriskande längre. Det var gott, men inte jätteuppfriskande, som man helst ville ha det. Jag tänkte då på vårt liv med Jesus. Man måste hela tiden vara nära källan, för man kan inte leva på gamla upplevelser. Man har kanske haft en upplevelse för fem – tio år sedan och försöker leva på det. Men vi måste hela tiden vara vid källan, där man kan få nytt och friskt vatten, och vederkvickelse för själen. Annars blir vårt liv ljummet, och det kommer att märkas. Det är så viktigt att vi hela tiden är nära Jesus. I oss själva är vi inte så mycket – faktiskt ingenting. Vi är helt beroende av vad Jesus gör i våra liv. Därför är det så viktigt att vi inte försöker göra något i egen kraft. Vi måste bli uppfyllda av den helige Ande i våra liv. Jag upplever det starkt i mitt eget liv att jag måste få mera av det här livet som vi läser så mycket om i Bibeln. Det är helt avgörande för vårt liv, att vi är helt fyllda av Anden.
Herren-300x39
NamnlösMaria

Håll fast! Bibelstudium./Midnattsropet G Johansson

 

Foto Maria

Foto Maria

 

Håll fast!

Bibelstudium av Gertrud Johansson

Vi  läser ur Judas brev :
– Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade, dem som äro upptagna i Guds, Faderns kärlek och bevarade åt Jesus Kristus. Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder. Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
Judas fann det nödvändigt att förmana församlingens syskon att kämpa. Så fortsätter han med att påminna om hur det är med människor. Svårigheterna och kampen handlar om att det kan komma sådana som på olika vis försöker förstöra och fördärva det som vi tagit emot. Det är en våldsam kamp. Den handlar just om att ”bevara”. Det är risken i vår tid att vi förlorar det vi fått. Meningen med vårt liv i församlingen är att Jesus ska bli synliggjord. Men det står ofta så många människor i vägen. Många representerar olika tankebyggnader eller villfarelser som angriper Guds verk.
Kampen består alltså i att hålla fast. Vi läser i Apg 2:42 om de som kommit till tro i den första församlingen:
– Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
För att vi ska få något att haka fast minnet vid har jag ritat en figur. Det är en bild av ett bord. Ett bord behöver fyra ben. Har det bara tre eller två ben kan det inte stå stadigt. Det här bordets fyra ben representerar fyra viktiga ting. Det första är Bibeln – apostlarnas undervisning. Så kommer Brödragemenskapen, därefter Brödsbrytelsen och Bönen. Allt detta behöver vi hålla fast vid. Varför? Jo annars riskerar vi att bli bortförda av alla vindkast i tiden eller av andra krafter som vill dra oss ifrån detta. När det är lugnt och stilla kan man sitta på sin altan och njuta, men om det blåser orkanvindar finns det anledning att hålla sig fast av alla krafter för att bli kvar där man är. Det finns i våra dagar så mycket som riskerar att föra oss bort ifrån dessa viktiga grundpelare som församlingen hade och har att hålla sig till. Vi ska titta lite närmare på dessa pelare eller B:en.


Apostlarnas undervisning var det första som nämns, och det handlar om Guds ord. I första Timotierbrevet skriver Paulus:
– Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri… (1Tim 4:1-2)
Anden talade detta till Paulus och varnade för att sådana tider skulle komma, när man skulle hålla sig till villoläror. Därför behöver vi vara så befästa i Guds ord att vi inte kommer på fall. Vi kanske tycker att vi är det. Vi har lärt och hört så mycket så att vi kan det här. Vi tror att det inte är så viktigt att komma till bibelstudierna. Men det handlar också om gemenskap i att mottaga förkunnelsen och undervisningen i församlingen. Om vi inte ständigt påminns om Guds ord riskerar det att tona bort i våra liv och annat tar sig plats i vår tankevärld. Anden för fram i församlingen sådant Guds ord som för dagen är nödvändigt att påminnas om. Det spelar ingen roll om vi har varit frälsta i tjugo trettio eller fyrtio år, vi behöver ändå vara ständigt närvarande i våra samlingar. Vi behöver få ständig tillförsel av den andliga näringen. Guds ord är inte som ett platt schema utan det har bredd, längd, höjd och djup. Detta djup kan vi inte nå utan Guds Andes hjälp. I 1 Kor 2:12 – 13 står det:
-Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor.


Vi är födda på nytt till att vara andliga människor. Då har vi hjälp av Guds Ande att förstå vad som blivit oss skänkt av honom. Detta är så nödvändigt. Människor kan annars komma med Guds ord och tycka att de har koll på allting men i själva verket missa alltihop. Så gjorde exempelvis fariseerna. De hade Guds ord, men de hade inte Jesus. De hade inte livet. De hade bara död teori. Den som bara har död teori blir farlig för Guds verk. Genom undervisningen i församlingen för Guds Ande fram den färska och nya näring jag behöver dagligen, det levande Gudsordet för vår andliga tillväxt. Låt oss hålla fast vid våra bibelstudier genom att närvara så långt vi bara har fysisk möjlighet att göra det. Då kan vi vara med och föda fram det andliga budskap som vi alla behöver i församlingen. Människorna behöver se Jesus och förnimma att han är där i oss. Han kom med nåden och sanningen och genom oss kan han bli synliggjord. Vi får inte släppa taget om samlingarna, där vi tillsammans lyssnar till Guds ord. Detta är så konkret. Låt oss hålla fast!


Nästa punkt är brödragemenskapen. Vi läser i 1Pet 2:4 – 5:
– Och kommen till honom den levande stenen,som väl av människor är förkastad, men inför Gud är utvald och dyrbar; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga inför Gud
Och längre fram läser vi
– I åter ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus. (v 9)
Brödragemenskapen är en oerhörd tanke från Gud. Den är Guds plan för den kristne. Väldigt många kristna ger upp redan i farstun vid det här. Det handlar ju om ett bygge, men många tänker att det här går inte. Om man ser ett bygge som påbörjats är det ju väldigt rörigt där. Så är det inte innan man börjat med bygget, men sedan man satt igång blir det svårt att se framför sig det färdiga resultatet. Det ser ofta kaotiskt ut. När man kommer ny in i ett sammanhang där ett församlingsbygge är igång kan man tänka: Vad är detta för något? Vilken röra! Man upptäcker fel och brister hos varandra, och så frestas man tänka att: Här kan man inte vara, jag sticker och håller mig för mig själv. Men vi måste komma ihåg att vi är människor som ska byggas upp tillsammans. Jag är säker på att även de första kristna upplevde det här. De var med om det som sker när många ska vara tillsammans. Om man ses bara ett par tre timmar i veckan kan man putsa upp sitt ansikte och vara fin och vänlig tillsammans med de andra, men då ser man aldrig de dåliga sidorna hos varandra, sidor som vi alla har men helst inte visar. Men är vi tillsammans dagligen i arbete och liv så kan vi inte i längden förställa oss. Guds verk med oss har ju en början och en fortsättning. En utveckling och tillväxt ska ske. I 1 Kor 3 står det: ”Jag kunde inte tala till er, mina bröder, såsom till andliga människor… ” Var de inte födda på nytt då? Jodå det var de, Paulus fortsätter ….utan måste tala till er såsom till människor av köttslig natur, såsom till dem som ännu är barn i Kristus. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrog ni då ännu icke. Ja icke ens nu fördragen I det eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, vandren I icke då på vanligt människosätt?
Där fanns alltså avund och kiv. Men sådant skall väl inte finnas i Guds församling? Nej, men det fanns för de var ännu barn i Kristus. En del växer fort andligen och blir ynglingar och vuxna, andra är barn länge.
Denna utveckling går olika fort hos oss. Men vi ska inte döma varandra utan ha fördrag och älska varandra. Vi kan bedja för varandra och ibland förmana varandra i saktmods Ande. De som vi tycker att vi har problem med kommer att utvecklas och vi är pliktiga att älska så som Jesus gör. Brödragemenskapen är oerhört viktig. Den gör att vi kan utvecklas och slipas mot varandra. I den dagliga gemenskapen kan vi också upptäcka fel och brister hos oss själva som vi inte förut visste att de fanns. Då får vi gå till Jesus och be att hans liv får allt mer utrymme i oss så människorna kan förnimma att han bor i oss. Det finns krafter som vill skingra oss åt alla håll, så låt oss stadigt hålla fast vid gemenskapen som är Guds vilja med oss. Gud vill att hans mångfaldiga nåd och visdom ska bli synlig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. I den mänskliga naturen finns inga möjligheter att bygga upp en sådan gemenskap. Men du och jag har tillgång till den Helige Ande och därigenom kan vi växa upp till ett tempel där Han kan uppenbara sig. O måtte det ske!


Därefter kommer brödsbrytelsen. I 1 Kor 10:16 – 17 står det:
– Välsignelsens kalk över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet som vi bryta,är icke det en delaktighet av Kristi kropp? Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi vår del av detta ena bröd.
Dessa verser visade mig på en sida av brödsbrytelsen som jag inte förut förstått. Är inte brödsbrytelsen en enorm demonstration av den delaktighet vi alla har av Jesu verk på Golgata. Vi har alla del i hans död och uppståndelse. Vi har alla del i hans blod som renar oss. Är det inte en enorm gemenskap av ett alldeles särskilt slag? Är det inte då oerhört viktigt att vi håller fast vid detta, så vi kan förkunna hans död till dess att han kommer? Om vi sen läser nästa kapitel står det:
– När I alltså kommer tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, så får den ene hungra medan den andre får för mycket. Haven I då icke edra hem där I kunnen äta och dricka? Eller är det så att i förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas,som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej i detta stycke prisar jag eder icke. (1 Kor 11:21 – 22)
Så fruktansvärt! Att ingen Herrens måltid kunde hållas. Detta visar också att det här handlar om en delaktighet som borde visa sig i det rent praktiska. Att vi delar allt med varandra, och att vi inte har olika nivåer i församlingen, där somliga får känna sig mindre värda än andra, medan några får känna sig högre och finare i förhållande till de övriga. I Guds församling är alla lemmar lika mycket värda, alla är lika dyrbara inför Gud. Då kan inte du och jag genom vårt beteende visa att vi föraktar någon del av församlingen, lemmarna i kroppen. I en sann upprättad gemenskap där vi har rätt syn på varandra visar brödsbrytelsen på ett mäktigt sätt inför furstarna och makterna i himlarymderna den gemenskap vi har, och den delaktighet vi äger i Jesu verk på Golgata. Jag tror att många inte inser eller fattar vad brödsbrytelsen betyder. Därför kanske vi ringaktar den sidan i vår gemenskap Vi får inte tro att brödsbrytelsen inte är viktig, så att det inte spelar någon roll om vi är närvarande eller inte. Nej, låt oss hålla fast även vid denna så viktiga demonstration av delaktighet
Sista benet av bordet är Bönen. Vi läser i Apostlagärningarna om att församlingen ropade och bad endräktigt till Gud. I fjärde kapitlet talas om när Petrus och Johannes just blivit frisläppta ur fängelset och de fick höra om vad de äldste och översteprästerna sagt, då bad församlingen och där läser vi :
– När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet. Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. (Apg 4:31 – 32)


Tänk vilken gemenskap i bönen så att när de endräktigt ropade var det som en bön som steg upp inför Gud liksom en helig rökelse. Marken skakades där de var. Så mäktig var denna bön. Det är så viktigt att vi i vår kamp kan vara uthålliga i bön. Bedjen oavlåtligen står det ju. Vi tänker att vi har vårt personliga böneliv och att det räcker väl. Visst är det viktigt med vår enskilda bönegemenskap med Gud, kammarens bön. Det handlar om att bedja utan att skylta med detta inför människorna så att de ser din fromhet. Detta är något vi inte ska visa upp såsom fariseerna gjorde. De stod gärna i gathörnen för att bli sedda, men då är motivet fullständigt fel. Vårt inre böneliv är det sätt varpå vi kan vara ständigt bedjande, men det står att de höll fast vid bönerna. Jag tror att det handlar om deras bönesamlingar. Vi kan tänka att idag är det ”bara” bön så då går jag inte på mötet för det är inte så viktigt. Men dessa möten är lika viktiga som andra samlingar. Vi kommer tillsammans för att bedja i endräkt. Någon beder högt och vi kan säga amen till den bönen. Då stiger denna bön upp från hela skaran. Då blir det en sådan mäktig bön som vi läste om i Apostlagärningarna. En bön som kan skaka både himmel och jord. En bön som kan röra Guds hjärta. Där kan vi ta upp våra gemensamma böneämnen. Vi kan bedja om att bevaras från alla onda influenser och behålla ett rent och klart budskap.


I 2 kor 10:3 – 6 läser vi:
-Ty fastän vi vandra efter köttet föra vi dock icke en strid efter köttet. Våra stridsvapen äro nämligen så mäktiga inför Gud att de kunna bryta ned fästen. Ja vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad. Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro vi redo att näpsa all olydnad.
Människor skapar så lätt alla möjliga tankebyggnader som står emot kunskapen om Gud. Det är det som blir fästen. Tankefunder och idéer om allt möjligt i Guds verk kan hindra. Men våra stridsvapen är mäktiga. Vi kan bedja och vinna seger så att Guds ord mäktigt bryter igenom och visar sin makt och kraft. Hans verk blir synliggjort inför både människor och furstarna och väldigheterna i himlarymderna. Hans mångfaldiga nåd och visdom blir synliggjord i församlingen. Må detta ske. Men då måste vi hålla fast vid de hörnpelare vi här visat på. Då kan vi stå stadigt och fast i tidens alla vindkast och krafter som står oss emot. Det är Bibeln, Brödragemenskapen, Brödsbrytelsen och Bönerna som kan bli våra fasta punkter som vi kan hålla oss till. Då kan ingenting hindra oss att vinna seger i tidens kamp. Amen!  /http://www.midnattsropet.se/2013/07/hall-fast.html

/Maria/  Bedja och vinna, lyda Kristus…..