Bibelstudium av Gertrud Johansson

Vi  läser ur Judas brev :
– Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade, dem som äro upptagna i Guds, Faderns kärlek och bevarade åt Jesus Kristus. Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder. Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
Judas fann det nödvändigt att förmana församlingens syskon att kämpa. Så fortsätter han med att påminna om hur det är med människor. Svårigheterna och kampen handlar om att det kan komma sådana som på olika vis försöker förstöra och fördärva det som vi tagit emot. Det är en våldsam kamp. Den handlar just om att ”bevara”. Det är risken i vår tid att vi förlorar det vi fått. Meningen med vårt liv i församlingen är att Jesus ska bli synliggjord. Men det står ofta så många människor i vägen. Många representerar olika tankebyggnader eller villfarelser som angriper Guds verk.
Kampen består alltså i att hålla fast. Vi läser i Apg 2:42 om de som kommit till tro i den första församlingen:
– Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
För att vi ska få något att haka fast minnet vid har jag ritat en figur. Det är en bild av ett bord. Ett bord behöver fyra ben. Har det bara tre eller två ben kan det inte stå stadigt. Det här bordets fyra ben representerar fyra viktiga ting. Det första är Bibeln – apostlarnas undervisning. Så kommer Brödragemenskapen, därefter Brödsbrytelsen och Bönen. Allt detta behöver vi hålla fast vid. Varför? Jo annars riskerar vi att bli bortförda av alla vindkast i tiden eller av andra krafter som vill dra oss ifrån detta. När det är lugnt och stilla kan man sitta på sin altan och njuta, men om det blåser orkanvindar finns det anledning att hålla sig fast av alla krafter för att bli kvar där man är. Det finns i våra dagar så mycket som riskerar att föra oss bort ifrån dessa viktiga grundpelare som församlingen hade och har att hålla sig till. Vi ska titta lite närmare på dessa pelare eller B:en.

‘
Apostlarnas undervisning var det första som nämns, och det handlar om Guds ord. I första Timotierbrevet skriver Paulus:
– Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri… (1Tim 4:1-2)
Anden talade detta till Paulus och varnade för att sådana tider skulle komma, när man skulle hålla sig till villoläror. Därför behöver vi vara så befästa i Guds ord att vi inte kommer på fall. Vi kanske tycker att vi är det. Vi har lärt och hört så mycket så att vi kan det här. Vi tror att det inte är så viktigt att komma till bibelstudierna. Men det handlar också om gemenskap i att mottaga förkunnelsen och undervisningen i församlingen. Om vi inte ständigt påminns om Guds ord riskerar det att tona bort i våra liv och annat tar sig plats i vår tankevärld. Anden för fram i församlingen sådant Guds ord som för dagen är nödvändigt att påminnas om. Det spelar ingen roll om vi har varit frälsta i tjugo trettio eller fyrtio år, vi behöver ändå vara ständigt närvarande i våra samlingar. Vi behöver få ständig tillförsel av den andliga näringen. Guds ord är inte som ett platt schema utan det har bredd, längd, höjd och djup. Detta djup kan vi inte nå utan Guds Andes hjälp. I 1 Kor 2:12 – 13 står det:
-Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor.

‘
Vi är födda på nytt till att vara andliga människor. Då har vi hjälp av Guds Ande att förstå vad som blivit oss skänkt av honom. Detta är så nödvändigt. Människor kan annars komma med Guds ord och tycka att de har koll på allting men i själva verket missa alltihop. Så gjorde exempelvis fariseerna. De hade Guds ord, men de hade inte Jesus. De hade inte livet. De hade bara död teori. Den som bara har död teori blir farlig för Guds verk. Genom undervisningen i församlingen för Guds Ande fram den färska och nya näring jag behöver dagligen, det levande Gudsordet för vår andliga tillväxt. Låt oss hålla fast vid våra bibelstudier genom att närvara så långt vi bara har fysisk möjlighet att göra det. Då kan vi vara med och föda fram det andliga budskap som vi alla behöver i församlingen. Människorna behöver se Jesus och förnimma att han är där i oss. Han kom med nåden och sanningen och genom oss kan han bli synliggjord. Vi får inte släppa taget om samlingarna, där vi tillsammans lyssnar till Guds ord. Detta är så konkret. Låt oss hålla fast!

‘
Nästa punkt är brödragemenskapen. Vi läser i 1Pet 2:4 – 5:
– Och kommen till honom den levande stenen,som väl av människor är förkastad, men inför Gud är utvald och dyrbar; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga inför Gud
Och längre fram läser vi
– I åter ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus. (v 9)
Brödragemenskapen är en oerhörd tanke från Gud. Den är Guds plan för den kristne. Väldigt många kristna ger upp redan i farstun vid det här. Det handlar ju om ett bygge, men många tänker att det här går inte. Om man ser ett bygge som påbörjats är det ju väldigt rörigt där. Så är det inte innan man börjat med bygget, men sedan man satt igång blir det svårt att se framför sig det färdiga resultatet. Det ser ofta kaotiskt ut. När man kommer ny in i ett sammanhang där ett församlingsbygge är igång kan man tänka: Vad är detta för något? Vilken röra! Man upptäcker fel och brister hos varandra, och så frestas man tänka att: Här kan man inte vara, jag sticker och håller mig för mig själv. Men vi måste komma ihåg att vi är människor som ska byggas upp tillsammans. Jag är säker på att även de första kristna upplevde det här. De var med om det som sker när många ska vara tillsammans. Om man ses bara ett par tre timmar i veckan kan man putsa upp sitt ansikte och vara fin och vänlig tillsammans med de andra, men då ser man aldrig de dåliga sidorna hos varandra, sidor som vi alla har men helst inte visar. Men är vi tillsammans dagligen i arbete och liv så kan vi inte i längden förställa oss. Guds verk med oss har ju en början och en fortsättning. En utveckling och tillväxt ska ske. I 1 Kor 3 står det: ”Jag kunde inte tala till er, mina bröder, såsom till andliga människor… ” Var de inte födda på nytt då? Jodå det var de, Paulus fortsätter ….utan måste tala till er såsom till människor av köttslig natur, såsom till dem som ännu är barn i Kristus. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrog ni då ännu icke. Ja icke ens nu fördragen I det eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, vandren I icke då på vanligt människosätt?
Där fanns alltså avund och kiv. Men sådant skall väl inte finnas i Guds församling? Nej, men det fanns för de var ännu barn i Kristus. En del växer fort andligen och blir ynglingar och vuxna, andra är barn länge.
Denna utveckling går olika fort hos oss. Men vi ska inte döma varandra utan ha fördrag och älska varandra. Vi kan bedja för varandra och ibland förmana varandra i saktmods Ande. De som vi tycker att vi har problem med kommer att utvecklas och vi är pliktiga att älska så som Jesus gör. Brödragemenskapen är oerhört viktig. Den gör att vi kan utvecklas och slipas mot varandra. I den dagliga gemenskapen kan vi också upptäcka fel och brister hos oss själva som vi inte förut visste att de fanns. Då får vi gå till Jesus och be att hans liv får allt mer utrymme i oss så människorna kan förnimma att han bor i oss. Det finns krafter som vill skingra oss åt alla håll, så låt oss stadigt hålla fast vid gemenskapen som är Guds vilja med oss. Gud vill att hans mångfaldiga nåd och visdom ska bli synlig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. I den mänskliga naturen finns inga möjligheter att bygga upp en sådan gemenskap. Men du och jag har tillgång till den Helige Ande och därigenom kan vi växa upp till ett tempel där Han kan uppenbara sig. O måtte det ske!

‘
Därefter kommer brödsbrytelsen. I 1 Kor 10:16 – 17 står det:
– Välsignelsens kalk över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet som vi bryta,är icke det en delaktighet av Kristi kropp? Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi vår del av detta ena bröd.
Dessa verser visade mig på en sida av brödsbrytelsen som jag inte förut förstått. Är inte brödsbrytelsen en enorm demonstration av den delaktighet vi alla har av Jesu verk på Golgata. Vi har alla del i hans död och uppståndelse. Vi har alla del i hans blod som renar oss. Är det inte en enorm gemenskap av ett alldeles särskilt slag? Är det inte då oerhört viktigt att vi håller fast vid detta, så vi kan förkunna hans död till dess att han kommer? Om vi sen läser nästa kapitel står det:
– När I alltså kommer tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, så får den ene hungra medan den andre får för mycket. Haven I då icke edra hem där I kunnen äta och dricka? Eller är det så att i förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas,som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej i detta stycke prisar jag eder icke. (1 Kor 11:21 – 22)
Så fruktansvärt! Att ingen Herrens måltid kunde hållas. Detta visar också att det här handlar om en delaktighet som borde visa sig i det rent praktiska. Att vi delar allt med varandra, och att vi inte har olika nivåer i församlingen, där somliga får känna sig mindre värda än andra, medan några får känna sig högre och finare i förhållande till de övriga. I Guds församling är alla lemmar lika mycket värda, alla är lika dyrbara inför Gud. Då kan inte du och jag genom vårt beteende visa att vi föraktar någon del av församlingen, lemmarna i kroppen. I en sann upprättad gemenskap där vi har rätt syn på varandra visar brödsbrytelsen på ett mäktigt sätt inför furstarna och makterna i himlarymderna den gemenskap vi har, och den delaktighet vi äger i Jesu verk på Golgata. Jag tror att många inte inser eller fattar vad brödsbrytelsen betyder. Därför kanske vi ringaktar den sidan i vår gemenskap Vi får inte tro att brödsbrytelsen inte är viktig, så att det inte spelar någon roll om vi är närvarande eller inte. Nej, låt oss hålla fast även vid denna så viktiga demonstration av delaktighet
Sista benet av bordet är Bönen. Vi läser i Apostlagärningarna om att församlingen ropade och bad endräktigt till Gud. I fjärde kapitlet talas om när Petrus och Johannes just blivit frisläppta ur fängelset och de fick höra om vad de äldste och översteprästerna sagt, då bad församlingen och där läser vi :
– När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet. Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. (Apg 4:31 – 32)

‘
Tänk vilken gemenskap i bönen så att när de endräktigt ropade var det som en bön som steg upp inför Gud liksom en helig rökelse. Marken skakades där de var. Så mäktig var denna bön. Det är så viktigt att vi i vår kamp kan vara uthålliga i bön. Bedjen oavlåtligen står det ju. Vi tänker att vi har vårt personliga böneliv och att det räcker väl. Visst är det viktigt med vår enskilda bönegemenskap med Gud, kammarens bön. Det handlar om att bedja utan att skylta med detta inför människorna så att de ser din fromhet. Detta är något vi inte ska visa upp såsom fariseerna gjorde. De stod gärna i gathörnen för att bli sedda, men då är motivet fullständigt fel. Vårt inre böneliv är det sätt varpå vi kan vara ständigt bedjande, men det står att de höll fast vid bönerna. Jag tror att det handlar om deras bönesamlingar. Vi kan tänka att idag är det ”bara” bön så då går jag inte på mötet för det är inte så viktigt. Men dessa möten är lika viktiga som andra samlingar. Vi kommer tillsammans för att bedja i endräkt. Någon beder högt och vi kan säga amen till den bönen. Då stiger denna bön upp från hela skaran. Då blir det en sådan mäktig bön som vi läste om i Apostlagärningarna. En bön som kan skaka både himmel och jord. En bön som kan röra Guds hjärta. Där kan vi ta upp våra gemensamma böneämnen. Vi kan bedja om att bevaras från alla onda influenser och behålla ett rent och klart budskap.

‘
I 2 kor 10:3 – 6 läser vi:
-Ty fastän vi vandra efter köttet föra vi dock icke en strid efter köttet. Våra stridsvapen äro nämligen så mäktiga inför Gud att de kunna bryta ned fästen. Ja vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad. Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro vi redo att näpsa all olydnad.
Människor skapar så lätt alla möjliga tankebyggnader som står emot kunskapen om Gud. Det är det som blir fästen. Tankefunder och idéer om allt möjligt i Guds verk kan hindra. Men våra stridsvapen är mäktiga. Vi kan bedja och vinna seger så att Guds ord mäktigt bryter igenom och visar sin makt och kraft. Hans verk blir synliggjort inför både människor och furstarna och väldigheterna i himlarymderna. Hans mångfaldiga nåd och visdom blir synliggjord i församlingen. Må detta ske. Men då måste vi hålla fast vid de hörnpelare vi här visat på. Då kan vi stå stadigt och fast i tidens alla vindkast och krafter som står oss emot. Det är Bibeln, Brödragemenskapen, Brödsbrytelsen och Bönerna som kan bli våra fasta punkter som vi kan hålla oss till. Då kan ingenting hindra oss att vinna seger i tidens kamp. Amen!  /http://www.midnattsropet.se/2013/07/hall-fast.html

‘

/Maria/  Bedja och vinna, lyda Kristus…..