Jesus kommer tillbaka! 

Texterna om Katolicismen och superkyrkan – d v s inläggen om ekumeniken ligger i denna kategori för att det är profetiska budskap ur bibeln. Vi kan läsa om och om igen om vad som kommer-  M Helders blogg/  därför: EKUMENIKEN DEL 3:

Svensk Studiebibel ett bokverk bearbetat under en mansålder av huvudredaktören Thoralf Gilbrant. Svenska Folkbibelns översättning. Illustrationer, bibellexikon, bibelkommentarer, bibelhandbok, talkoder för hebreiska/grekiska, kedjehänvisningar och mycket mer.

Romkyrkan är i princip intolerant. Redan 1179 beslutade påven att fullständigt utrota alla kättare. Genom århundraden följde så den katolska kyrkan detta pogram. Katolska inkvisitorer terroriserade Europa. Historien kan berätta om tillfällen när ända upp till 3.000 människor blev brända på samma bål.

Ingen vet antalet på den katolska förföljelsens offer. Men det uppgår till miljoner. 50 miljoner är angivet. Den katolska kyrkan är den största förföljelsemakt som någonsin har existerat.

Under andra Vatikankonciliet gick man så långt att man bad mänskligheten och kristenheten om förlåtelse för all förföljelse i forntiden. Det lät bra, men ingen skall för ett ögonblick tro, att den katolska kyrkan har gett upp sin maktpolitik. Fortfarande gäller det “ofelbara” påveordet: “Det är en hjord och en herde. Herdens auktoritet inkluderar de två svärden: det andliga och det världsliga.” Påve Pius IX förklarade att det var en villfarelse att hävda religionsfrihet för andra än katoliker.   !!!
Bilden illustrerar de 18 anabaptistser som blev bränd på bål i Salzburg år1528
Hur detta påveord skall kunna förenas med andra Vatikankonciliets uttalande om religionsfrihet är inte lätt att säga. Men ännu så sent som 1895 skrev en respekterad katolsk publikation om den spanska inkvisitionen på följande sätt:
 “Å dessa, bålens välsignade lågor! Genom dem har hundraden och åter hundraden av själar blivit räddade bort från villfarelsen och kanske den eviga fördömelsens avgrund genom att några få människokryp blev röjda ur vägen.”

Och så sent som på 1950 talet förekom det blodiga förföljelse mot evangeliska kristna i sydamerika.

Märkligt och nästan kuriöst är det faktum, att medan katolska representanter som observatörer deltager i de stora ekumeniska konferenserna, står påvens bannlysning av Martin Luther fortfarande kvar. Då man vid reformationsjubilèet hade uppe tanken att få denna bannlysning upphävd, fann de katolska teologerna detta omöjligt.

Man framhåller att det är tvivelaktigt om man över huvud taget kan lösa en människa från bannlysning sedan hon blivit död. Vederbörande måste själv först ha visat ånger, eller också måste det bevisas att man vid utfärdandet av bannlysningen begått fel. Detta kan man emellertid inte säga att man gjorde beträffande Luther, framhåller en framstående katolsk ekumen.
En kyrklig återförening kan bara ske på Romkyrkans premisser.
Den katolska kyrkan håller fortfarande fast vid sin Mariakult och helgondyrkan.

Den praktiserar fortfarande avlatshandel och sina själamässor. Det var detta lärosystem som reformatorerna gick emot. Om mässan heter det i Tridentum att :

“i den heliga mässan frambäres till Gud ett sant, verkligt och försonande offer för levande och döda.” Man menar alltså att mässoffret är en förnyelse av Kristi offer på Golgata. Och den katolska prästen är en offerpräst som förrättar detta offer.

“På korset offrade sig Kristus på ett blodigt sätt. I den heliga mässan offrar han sig på ett oblodigt.”  /!!!!/

Det är denna villfarelse som Luther gick emot, liksom han angrep helgondyrkan. “Att bedja till helgonen är också ett av de missbruk som tillhör den sista tiden. Det strider mot den första artikeln om rättfärdiggörelsen genom tro och utplånar kunskapen om Kristus. Det är varken påbjudet eller tillrådligt, och det finns inte heller något exempel på detta i Skriften. Det är avguderi. En sådan ära tillkommer nämligen Gud allena.”
Till sin gamla villfarelser har påvekyrkan också lagt den fantasifulla läran om jungfru Marias himmelsfärd, vilken fastlogs som kyrkolära 1950. Mariakulten är ett avgudasystem, etablerat inne i hjärtat av kristenheten. För den troende katoliken är Maria Guds moder och himlens drottning, evigt jungfrulig, den andra Eva. “Liksom Eva förde in synd och död så bringar Maria lydnad och liv. Och liksom vi ger Eva skulden för allt vårt elände så tackar vi Maria för all frälsningens välsignelse.”

I katolska bönböcker kan man finna exempel på hur den mest högstämda lovprisningen och de mest inträngande böner riktas till Maria:

“Min drottning! Min mor! Jag ger mig själv fullkomligt till dig. Och för att visa min överlåtelse till dig, inviger jag till dig denna dag mina ögon, mina öron, min mun, mitt hjärta, mitt hela väsen utan förbehåll. Därför, goda moder, när jag är din egen bevara mig, beskydda mig som din egendom.”

I bönboken finns också ett avsnitt där Maria talar till den troende:

“Jag är den kristnes hjälp. Vill du, mitt kära barn, lyda den heliga katolska kyrkans föreskrifter och kalla på mig i din nöd? Om du vill göra det, skall jag stå dig bi, mitt kära barn, och försäkra dig med ett sant modershjärta, att jag skall gå i förbön för dig när du är i fara, och vill avvända från dig all min gudomliga sons vrede och förtörnelse.”  /!!!!/  LÄS FORTSÄTTNINGEN HÄR:

Till dessa böner kommer också att man alltså framställer Maria som den, som skall rädda oss från Kristi vrede.
Man skulle kunna tro att alla protestantiska kristna skulle finna det helt omöjligt att ha någon gemenskap med en kyrka som praktiserar en sådan uppenbar avgudadyrkan som Mariakulten och helgontillbedjan representerar.
Men vi ser, att i samband med den moderna ekumeniken tränger dessa villrafelser in på protestantisk jord.
 
Professor Carl Fr. Wislöff kommer in på detta i sitt föredrag “Vår tids ekumenik som teologisk problem” (se gärna Glandberger.net). Som exempel anför han att man i ekumeniska kretsar ingående har diskuterat läran om jungfru Maria och läran om nattvarden som offer. Den kommission som deltog i mötet i Lund 1952 och skulle lägga fram en rapport om “Ways of Worship” lade fram en bok på 362 sidor behandlade frågan “mariologi”.
Professor Wislöff skriver: “Fyra teologer, en romersk katolsk, en anglikan och en reformert dryftade ingående frågor som hör samman med Mariadyrkan. Den ivrigaste är faktiskt anglikanen: En bön som inte nämner Maria är i själva verket ingen verklig bön. En säker regel är att aldrig tänka på Gud utan Maria och aldrig tänka på Maria utan Gud. Mer kritisk är den reformerta. Han berör de invändningar som de evangeliskt kristna här skulle komma med, men han drag sig inte för att avsluta med att finna det rimligt, att vi kan bedja Maria, Petrus och Paulus att bedja för oss.”
Kronan på all katolsk villfarelse är dogmen om påvens ofelbarhet, som antogs 1870. Genom detta fruktansvärda påstående har man faktiskt gjort påvestolen till Antikrists tron, som står redo för en kommande världsförförare.
Ofelbarhetsdogmen representerar toppunkten av gudsbespottande självupphöjelse. Samtidigt demonstrerar ju ofelbarhetsdogmen den mest bottenlösa dårskap, sett med påvehistoriens otaliga självmotsägelser som bakgrund.
Upphöjandet av den romerske biskopen till påve och Kristi ställföreträdare står för övrigt i stil med Romkyrkans klerikala system och upphöjandet av det prästerliga ståndet.

För den troende katoliken är en präst ett upphöjt väsen. Han har “myndighet över Kristi naturliga och mystiska kropp.” Myndighet över Kristi “naturliga kropp” syfter på hans makt att förvandla bröd och vin i nattvarden till Jesu sanna kropp och blod. Detta betyder enligt katolsk upptattning att Jesus Kristus “lägger sig själv i sin skapelses händer och påbjudes, morgon efter morgon, genom deras ord att vara närvarande på altaret, och blir genom dem framburen och mottagen av värdiga och ovärdiga. På detta gudomliga sätt underkastar han sig prästernas myndighet.” Brödets förvandling betraktas som ett stort under. “Se prästernas kraft! Genom ett ord från sina läppar förvandlar prästen ett stycke bröd till en Gud, en större bedrift än att skapa hela världen.”

“Kristi mystiska kropp” är församlingen, och en myndighet prästen har över sin församling består i att han har makt att förlåta synder. Den katolska katakesen deklarerar: “Prästerskapets värdighet är mycket stor, ty prästen är Kristi tjänare och hushåller över Guds mysterier. Han är medlaren mellan Gud och människor.”

Det är ofrånkomligt att den katolska kyrkan, här ger prästen en ställning som tillhör Jesus Kristus själv. Den framstående kyrkoläraren Alphonsus Liguori går så långt att han gör prästen, inte bara till Kristi representant, utan till Gud själv: En präst framträder som vittne i egenskap av människa och kan därför utan samvete svära att han inte känner till ting som han bara vet såsom Gud.”

Prästen är den som skall förlåta synder, och han är den som skall lyssna till syndabekännelser. En präst som tjänar i biktstolen måste dagligen vada genom en smutsig ström av mänsklig synd och orenhet. Ingen tål att komma i kontakt med en sådan mängd smuts utan att ta skada av det. Om man därtill tänker på att katolska präster lever i påtvingad celibat, kan man föreställa sig vilken fara biktstolen representerar inte bara för biktfadern utan också för den som biktar sig.
Katolska Kyrkan skakas ständigt av pedofili och andra sex relaterade skandaler

Ibland framställs det som om bikten skulle betyda en sådan mentalhygienisk avlastning för människorna. Säkerligen är det ofta raka motsatsen. Bikttvånget för att få syndaförlåtelse är det ofta raka motsatsen. Bikttvånget för att få syndaförlåtelse ligger som en mara över människor i katolska länderna. Men också denna katolska specialitet börjar komma på modet inom protestantismen i denna ekumeniska tidsålder.
En före detta katolsk präst, professor i teologi de Gabriel Million, säger med tanke på det ekumeniska närmandet mellan katolicism och protestantism: “Den romerska katolicismen, den grekisk-ortodoxa kyrkan och protestantismen vandrar arm i arm mot en gemensam sammanslutning och mot samma dom. Detta sker under jublande segerrop, som kanske kan snärja dem som tror lögnen, därför att de inte givit kärlek till sanningen rum.”

ÄR DET EN SÅDAN KYRKA VI SKA HA? Snart kommer SUPERKYRKAN i full styrka. SKall vi tillbe Maria eller Kristus? Du som läser här vet svaret:  KRISTUS JESUS ÄR HERRE.