Gå ut från världen

~ Carl Olof Rosenius

Språkligt bearbetat utifrån originalet av Ragnar Blomfelt

Om Kristus av stor barmhärtighet har utvalt dig ur världen, Joh 15:19, och kallat dig till att vara hans lärjunge och vän och leva med honom detta saliga och heliga och innerliga liv, innesluten i honom, så följ honom då med allvar, uppriktighet och trohet. Varken han själv, din själs brudgum, eller ditt eget väl tillåter dig något dubbelt väsende, ett falskt och skrymtaktigt och kluvet väsende, som delar sig mellan Gud och världen, mellan Kristus och Beliar. Elias sade: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” 1 Kung 18:21. Jesus sade: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre.” Matt 6:24. Och till en man sade Jesus: ”Följ mig, och låt de döda begrava sina döda.” Matt 8:22. Gör nu därför ditt val! Du kan omöjligen dela dig. Avskild är avskild. Kristus är Kristus, och världen är världen. Guds vänskap är en sak, och världens vänskap är en annan sak. De kan aldrig förenas, så gör därför ditt val. Om det är för svårt att följa Jesus och förlora världens gunst och vänskap, så möda dig då inte med att följa Jesus utan var tillsammans med världen, ty det är mycket lättare och behagligare (för köttet). Och du förlorar lika lite på det som om du skulle dela dig mellan dem, ja, du förlorar mindre, ty om du försöker dela dig mellan dem förlorar du bägge, ty då får du varken helt njuta av världen eller av Guds vänskap i tiden och inte heller av himmelsk glädje i evigheten. Så möda dig då inte alls med Kristi vägar utan ge dig odelat åt världen, om det nu är dig för svårt att mista hennes gunst och nöjen. Se bara till att inte att halta på båda sidor, utan avsvär dig på en gång Kristus. Låt andra följa honom, sådana som vill bli ”dårar” och som vill offra allting för den osedda kronan, sådana som vill bli ”världens avskum, som alla människors slödder” och som vill tillhöra ”nasareernas sekt” (1 Kor 4:13, Apg 24:5).

Gör nu ditt bestämda val, men försök inte att dela dig. Avskild är avskild, Kristus är Kristus och världen är världen. De två har aldrig varit ense, Kristus och Beliar kan aldrig förlikas. Om detta talar Herrens Ande genom aposteln Paulus: ”Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” 2 Kor 6:14-17. Här befaller Herrens Ande ett ”utgående”, ett ”frånskiljande”. Detta är således inte något orätt eller något sekteristisk eller fördömligt, och inte heller något fritt och likgiltigt, utan nödvändigt för var och en som vill vara en kristen. När nu detta är tydligt och klart så återstår de viktiga och känsliga frågorna: Från vilka, och hur, bör en kristen avskilja sig? I det sist anförda bibelstället kallar aposteln dem vi ska gå ut och avskiljas från för ”dem som inte tror”. Dessa är inte bara den kristna trons förnekare, eller de uppenbara lastens slavar, utan det avser dem som inte är omvända och pånyttfödda, således alla de som tillhör den stora allmänna hopen och inte tillhör ”nasareernas sekt” vilka håller sig tätt intill Kristus, älskar honom, talar om honom och som vill följa och lyda honom, utan de vilka tvärtom står emot och föraktar denna sekt, ja, föraktar Kristus själv och tycker att hans bud är för svåra, hans ok obehagligt, hans börda tung, hans umgänge och hans lärjungar otrevliga.

Om någon nu frågar hur vi ska skilja oss från dem som inte tror, så är svaret: Vi förutsätter då att du är pånyttfödd och därmed redan skild från dem till hjärta och sinne så att du tänker annorlunda än de i andliga ting, och att du har annan lust i hjärtat än de så att du älskar det som de föraktar, och föraktar och hatar det som de älskar. Ja, om vi förutsätter att du till den invärtes människan redan är skild från dem som inte tror, så återstår nu, att du också skiljer dig från dem i allt det som av detta inre beror och som på det inre inverkar, ty det inre åtskiljandet är grunden och det nödvändiga villkoret för allt kristligt avskiljande till det yttre. Alltså ska du skilja dig från deras syndiga väsende i ord och gärningar och från allt som utgör anledning eller frestelse till synd, om det nu är nöjen, samvaron, eller vad det vara må. Du måste alltså skilja dig från dem som inte tror i vad gäller talet, uppförandet och från självvalda samvaron och nöjen.

När du t.ex. ser och hör andra obetänksamt nedlåta sig till att titta på och höra och tala om sådant som bara är fåfängt, bör du som är en Kristi lärjunge och den helige Andes tempel göra något drastiskt: Låt ditt hjärta bli en tillsluten örtagård som endast är öppen för din själs käraste, och sedan bör du som Job sluta ett förbund med dina ögon (Job 31:1) att de inte ska se efter fåfängligheter, och att du med din tunga inte ska ta del av fåfängligt och onyttigt prat, utan hellre tala om Herrens domar och välgärningar då lämpliga tillfällen infinner sig, eller också att du i tysthet talar med din Gud.

Vi talar här om att gå ut från världen och inte om de synder som även hos anständiga världsmänniskor anses för synd, som t.ex. olydnad, vrede, hat, okyskhet, oärlighet, m.m, utan angående sådant som även dessa anser vara oskyldigt och försvarbart. Låt det vara din regel att aldrig döma om en handling är ond eller god utifrån mängdens sed och omdöme, utan efter Guds ord och efter Kristi och de stora gudsmännens exempel. Om det t.ex. är en samvaro eller ett nöje som i sig självt tycks vara oskadligt och oskyldigt, men är stridande mot Andens sinne, så att du inser att din Herre Kristus inte skulle deltaga med dig i detta, att du inte kan inbjuda honom därtill, inte kan göra det i hans namn, eller om du känner att din invärtes människa mer förlorar än vinner därpå, så fly det. Ty då gäller apostelns ord, ”Ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället.”

Ef 5:11. Eller vill du verkligen – du som är benådad med den höga saliga kallelsen att vara Jesu lärjunge och efterföljare – gå till det ställe, det sällskap, det nöje, dit din Mästare inte vill gå? Skulle du som är den helige Andes tempel använda detta tempel till sådant som är honom misshagligt? Glöm aldrig 1 Kor 3:16-17, ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom.” Aposteln säger också, ”Bedröva inte Guds helige Ande” (Ef 4:30). Då här nämns samvaron, så förstår alla att det inte är meningen att du ska gå bort från dem till vilka din jordiska kallelse binder dig. Det gäller endast att fly deras synder. Och när det kommer an på dig själv att välja umgänge, då måste du ”gå ut från dem” som är din Herre emot. Men, kanske någon tänker, blir inte detta att hata människor? Ska man inte älska alla människor?

Jo, men älska på det sätt som din Herre älskade. Han älskade visserligen på det sättet att han gav sitt liv för alla, men med sin Faders och sitt rikes fiender blev han aldrig förtrolig. Gör så du också: älska, uppoffra dig, gör gott mot alla, men tro inte att det är din plikt att vara förtrolig med din Herres fiender; och då talar vi om en förtrolighet som har som villkor att du ska kalla det goda ont och det onda gott. Tänk om lärjungarna ibland hade gått ut till Jesu fiender, dvs till de skriftlärda och fariseerna och till förtrolig vänskap med dem ? hade detta varit troget? Judas gjorde det och det slutade med förräderi, han gav sin Herre i deras händer. Men du menar kanske att goda och hyggliga människor inte bör anses som Kristi fiender? Gör då detta prov: Om ditt sällskap inte tål att du talar gott om din Herre, så vet du var du befinner dig ? nämligen hos hans fiender! I det sällskapet måste du antingen med hela ditt väsende bekänna ditt lärjungasinne, och då sårar du sällskapet. Eller också kommer du att med undvikande tvetydigheter och genom att förställa dig förneka och såra din Herre och ditt samvete. Detta må den besinna som frivilligt går in till Kristi fienders koleld (Luk 22:55). Men du kanske säger: Hur kan jag annars uträtta något gott i världen om jag inte umgås med världen?

Betrakta då följande samtal så ska du förstå hur det förhåller sig: Du går en afton till ett sällskap av idel fåfängliga och världsliga människor och dagen efter möter dig en vän som frågar: Vad har den som tror gemensamt med den som inte tror? Varför var du tvungen att vara i ett sådant sällskap? Du svarar: Jag anser inte att det är rätt att en kristen skiljer sig från världen, för hur skulle jag då kunna gagna den? Vännen frågar då: Nå, vad gjorde du då, vad talade du till deras uppbyggelse? Uppmanade du dem till omvändelse?

Uttalade du Herrens dom över deras väsende? Du svarar: Att börja predika och tala om andliga ting på ett sådant ställe anser jag inte är rätt, ty det står ju, ”ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen”. Vännen: Bra! Men varmed gagnade du dem då? Du kanske visserligen inte deltog i deras vildaste lekar och grövsta synder men ändå med tyst eller leende bifall tittade på? På det sättet har du i sanning knappast gagnat dem, utan tvärtom endast styrkt dem i deras väsende, ty för att gagna dem hade du måst visa, om inte med ord så ändå med någonting, att du ansåg deras väsende för syndigt och deras tillstånd olyckligt. Men hade du gjort det skulle du genast ha blivit avskydd och visad till dörren.

Och inte lär du väl gå till ett ställe där du i förväg vet att man inte bör tala Guds ord? Alltså, man bör inte dra sig undan människor till kloster eller till ett ensamt liv som eremit, utan förbli i sin kallelse och där verka för det goda på alla som man har att göra med. Och om du blir bjuden till ett sällskap av fåfängliga och världsliga människobarn, gå gärna dit, dvs om du kan tjäna dem till gagn, till deras synders bestraffande, och om det kan leda till att deras dyra och odödliga men sovande själar väcks. Men kan du inte det, utan du tvärtom med tystnadens och den belåtna minens bifall styrker dem, så håll dig undan. Allt detta lär oss Andens ord och Andens sinne, och även Kristi och apostlarnas exempel.

Men ack! Denna lära om att ”gå ut” från världen är en bitter lära för kött och blod. Den fordrar lidande och det är därför som det är så svårt att få människor att vilja förstå den. Ett hinder är å ena sidan världens vänskap och aktning, å andra sidan världens bitterhet och förakt. Genom att föraktet så beständigt plågar den trogna själen så blir vänskapen ofta så rart och kärt för köttet, och just denna lust efter människors behag och gunst blir det starkaste hindret, i synnerhet för vissa som av naturen är mer känsliga för medmänniskors omdömen.

Detta gäller i synnerhet när släkt och nära anhöriga, kanske den tillgivne fadern, den ömma modern eller den gamle vännen, av välmening beklagar sig över att det omvända barnet är förlorat, bara därför att det fått en ny och ovanlig omsorg om själen och vill följa Guds bud och nu inte längre tänker och lever som de. Och när nu barnablodet börjar sjuda låter det så: ”De vill ju allvarligt mitt bästa, de ömma, de tillgivna,” – o, då är det en svår prövningsstund! Men då gäller Jesu ord, ”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig ? Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.” Matt 10: 37-38, Luk 9:62. Men vill du inte utstå detta utan börjar ge efter för människors behag och gunst, då dröjer det inte länge förrän du vilar vid den trolöse Beliars knä. Och då ska nådekraften liksom i en sömn berövas dig och sedan är du insnärjd i världens garn. Och den som inte i tid vill tro detta, måste kanske försent erfara att den som vill vara världens vän blir Guds fiende (Jak 4:4) och att den som tar del i hennes synder också ska drabbas av hennes plågor (Upp 18:4).

Men vill du bli avskild från världens hop så behövs bara att du i hjärta och liv är helt trogen din Herre och söker efterlikna honom, ty då ska världen själv skilja dig från sitt sällskap. Så om du känner din egen oförmåga att ”gå ut” från hennes samvaro, var då blott trofast och noggrann i din gudsfruktan så behövs inget mer, du ska nog bli avskild. Men däri ligger också det svåra, att låta sin samvetsömhet och noggrannhet i att följa Guds bud vara synlig och uppenbar. Då är det lättare för många att hellre ge efter och leva som världen för att behaga henne. Det är ett tänkvärt faktum att de trogna i ord och gärning skulle vara mer heliga om de inte fruktade att därmed stöta människor. Och de som inte tror skulle leva mer ogudaktigt om de inte hade viss aktning och respekt för människor. De trogna hindras i det goda av människofruktan och de som inte tror hindras i det onda av människofruktan. Så olika i anden är de, hur skulle de då annat kunna än leva åtskilda i denna tidsålder, och sedan åtskiljas i evigheten.

/Maria