Katolicismen – ändetidens fördärvbringande världsvälde

Bibelstudium av Arne Imsen 1997

http://www.midnattsropet.se/2017/05/katolicismen-andetidens.html

Vi är mer eller mindre berusade av den romerska skökans vin, därför att vi inte har förstått att den guldbägare den i bibeln omtalade skökan håller i sin hand, är Guds eget ord. Det är med Guds ord hon gör sina stora framgångar. Men vi måste göra klart för oss vad denna guldbägare är fylld av. Det kan vi läsa om i det profetiska ordet.

De flesta har naturligtvis hört talas om katolicismen men vet ytterst lite om den. De känner till ett och annat om den katolska kyrkans dogmer och dess påvedöme. Den kunskapen har sin betydelse, men är definitivt inte det viktigaste.
Katolicitet är inte i första hand dogmer, utan en andemakt. Denna katolska ande gör att också de flesta protestanter är influerade så att de, utan att känna till det, har ett katolskt beteende, också i sitt gudstjänstliv. Var i Bibeln står det något om ordinerat prästerskap eller vigt kyrkorum? Är det nödvändigt för Guds verks framgång att det finns ordinerat prästerskap, eller en organisation som kallas kyrka eller menighet? Det vi betraktar som självklarheter och absolut nödvändigt för att över huvud taget bedriva verksamhet är inte ens nämnt i Skriften. Varifrån har vi då fått det?
Vad beror det på att vad väckelsefolkets pionjärgeneration förkunnade är bortglömt? Dock finns det skrifter som ger enkla och klara besked om vägen. De markerar klart och tydligt vad som skiljer nytestamentlig omvändelse- och frälsningsförkunnelse från den kyrkligt sakramentalistiska. Men sådant tas inte upp idag. De flesta märker inte heller att församlingarna är anfrätta av evolutionism och sakramentalism.
I Sverige finns nästan ett hundra tusen pingstvänner. Dessutom finns ytterligare skaror av andedöpta människor. Jag är övertygad om att allt som dessa människor beder om i sina gudstjänster; det som blivit ett mönster i hela deras gudsbild – andeutgjutelse över allt kött exempelvis – allt detta är Gud mera angelägen om att ge än vad de förmår att uttrycka i sina böner.
Varför är då verksamheten så trög och tung? Enorma insatser sätts in i väldiga projekt. Är det fel på teologin, organisationen, systemet eller personerna? Varför blir det så ynkliga resultat? Kan det till och med vara på det sättet att människor över huvud taget inte är intresserade av religiösa frågor? Finns det ingen längtan, finns ingen önskan om någon upplevelse som har med försoning och förlåtelse att göra?
Jag tror att människor har ett oerhört behov av orientering när det gäller frågor om frälsning, liv och evighet. Man kan inte befria sig från dem. Fastän vi har tekniska resurser som aldrig tidigare; TV, radio, medier, vi saknar knappt något då det gäller kommunikation. Församlingarna har också ekonomiska resurser, inte minst därför att till och med staten har sagt sig vara beredd att ge ganska stora bidrag. Ändå måste vi säga att resultatet är fruktansvärt magert. Det är alltså något grundfel. Finns det hos Gud? Hos oss? Eller finns det i världen?

Låt oss bli riktigt ärliga och några sekunder fundera över detta. Hur skulle kristenheten och den kristna församlingen se ut om alla kristna vore lika brinnande som jag? Lika andesmorda och visionära som jag? Lika offervilliga och disciplinerade som jag? Hur skulle Guds verk då se ut? Det vi kan konstatera och registrera med våra sinnen speglar vår egen slapphet, ljumhet, likgiltighet och tröghet. Vad är det som har påverkat oss? Det kan inte vara Guds Ord. Det kan inte heller vara någon annans fel, utan jag måste söka orsaken i mig själv.
Om Herren Jesus Kristus fick bryta sig igenom vår vall av tröghet och likgiltighet och gripa tag i oss skalmänniskor och göra oss till kärnmänniskor; besegra slöheten, ljumheten, likgiltigheten, självupptagenheten, skulle det inte saknas brinnande evangelister. Anden är utgjuten, den är redan verksam. Frågan om vi tar emot den bestäms inte av någonting annat än vår överlåtelse åt Herren Jesus Kristus.
Överlåtelse är inte detsamma som att engagera sig i kursverksamhet, gå med i en kör eller satsa på filantropi, social hjälpverksamhet eller diakonalt arbete. På grund av de missförhållanden vi själva är orsak till får människorna en fullständigt förvrängd och förfalskad bild av Herren Jesus Kristus.
Gud vill väckelse och andeutgjutelse. Men kristenheten har inte tid. Vad är orsaken till att bönemötena och bibelstudierna avfolkas?

Det är nästan en sensation med ett vanligt väckelsemöte i vår tids kristenhet. Varför har man övergivit det som varit det typiska, kännetecknande och en absolut nödvändighet för andligt liv, expansion och tillväxt?
Man menar sig ha hittat någonting effektivare och bättre att engagera ungdomarna i. Det är bra med talanger och musiker till instrument och sång. Men det absolut främsta idealet är inte att många kan traktera instrumenten, men att var och en blir instrument för den helige Ande.
Målet för församlingen måste vara att nå fram till det som Skriften kallar en full förståndsvisshets hela rikedom. Bibeln talar om mänsklig visdom och Andens. Den mänskliga visdomen har sina metoder och erbjuder rika möjligheter, men den gör oss inte till andliga människor; gudsmänniskor. Den kan inte fostra fram evangelister, herdar och lärare.
Jag vill inte undervärdera den intellektuella kunskap, som man förvärvar genom studier, men den kvalificerar definitivt inte någon för uppgifterna i Guds rike. För det måste man bli brinnande i anden.
Det stora problemet i vår tid är inte vad de kristna gör utan vad de underlåter att göra.
Detta är klart och tydligt illustrerat i Jesu undervisning genom de som underlät att ta med sig tillräckligt med olja. Underlåtenhet. Jag var sjuk och i fängelse, men ni besökte mig icke. Underlåtenhet. Dessutom, då det gäller livsstil och form, så är inte det illegala och förbjudna de svåraste problemen, utan det tillåtna som vi missbrukar. Jesus har sagt klart och tydligt så att det inte kan missförstås:
Såsom människorna levde på den tiden – de åt och drack o.s.v. Det kan väl inte vara något fel att människor äter och dricker? De byggde och planterade. Här beskrivs allt vad människor tillägnade sig, och vad de underlät. De underlät att lova och prisa Gud såsom Gud. De upphöjde det som de själva hade skapat till Gud, ja, värre än så; människorna gjorde sig själva till Gud.
Många dukar under för sin egen fåfänglighet. Man bekämpar nazism och kommunism, och tycker sig stå för en god sak. Vi tror oss vara ideologiskt medvetna och upptäcker inte att vi är ockuperade och besatta av en makt, som är mycket värre än både nazism, kommunism och kapitalism; nämligen materialismen.
Den religiösa materialismen är vidrig. Den är katoliciteten. Den har sina dekorationer och symboler, sin gudsbild, sina löften och erbjudanden. Den vill sälja frid, glädje och salighet.
Om en väckelse ska kunna bryta fram, måste det träda fram människor som blir rösten av Honom som ropar, och bereder väg för Herren. Det behövs ökenmänniskor som avskilt sig och predikar trovärdigt, utan motsägelse mellan det inre livet och den yttre framtoningen.
Studera ökenprofetens diet, hans klädsel, hans skor, hans uppträdande. Hans uppenbarelse är ingenting som kittlar fåfängan, men han står där, avklädd och iklädd, fåordig, men med Guds Ord. Han är ingen artist, erbjuder ingen religiös cirkus.
Det saknas i vår tid en röst som förtar kraften av alla andra röster och budskap, en som bryter igenom sorlet, stimmet, stojet och leken. Herren kallar oss att bli redskap för Honom. Då måste vi göra sällskap med profeten ut i avskildhet. Där skolas vi för uppdraget. Inget seminarium kan ersätta Andens universitet, dit Herren sänder sina tjänare. Han gör det nu som han gjort i alla tider för att de skall bli redskap; rösten av en som ropar rakt in i tiden utan att spekulera i effekter.

Vår tids kristna söker allt annat än det som är livsviktigt. Det kan vara ting man upplever nödvändiga, men de är inte livsviktiga då de inte handlar om liv eller död, himmel eller helvete. Om inte evighetsdimensionen får prägla livet så saknar vi förmåga och kraft att övertyga eller tillrättalägga, intellektuellt eller religiöst.
Det blir alltmer modernt att ha dialog. Jag undrar ibland om det är fråga om att etablera dialog med självaste Satan, som förskapar sig till en ljusets ängel och uppträder som apostel. Vad är orsaken till att en så utombiblisk och hednisk företeelse som exempelvis New Age kan fylla människor totalt?
Egentligen är det ingenting nytt. Hednavärldens gamla gudar kommer igen i ny förklädnad. Parallellt med detta ser vi också att kristenheten är helt vanmäktig och tafatt – eller paralyserad och förtrollad.
Vi borde resa oss upp och profetera emot detta och med myndighet förklara vad det egentligen är. Inte ha dialog, men profetera. Inte tala om vad religionen har för synpunkter eller vad seminarierna har kommit fram till genom forskning och annat i den stilen. Vi måste ropa: Så säger Herren!
Det finns en plats, en skola, en pedagog som kan hjälpa oss fram till denna tjänst. Undervisningssalen heter fortfarande Övre Salen. Och universitetet heter Andens universitet. Vapnet som erbjuds är Andens svärd, Guds Ord.
I Jeremia 48:10 heter det: Förbannad vare den som försumligt utför Herrens verk, förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd. Vilket språk! Vem är detta adresserat till? Och vem är det som talar? Det är ju förfärliga ord. Ungefär som ordet i 1 Korintierbrevet 16:22: Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad.
Sammanhanget i Jeremia 48 handlar om Moab. Israel skulle rikta sitt svärd mot sina kusiner. Vad var det för speciellt med Moab? Det visar sig att fienderna var väldigt nära. De utövade inte bara sitt inflytande, utan berövade också Guds folk intagna territorier. De ifrågasatte Israels identitet, berövade dem deras integritet och tog precis allt det som hade betydelse och värde för dem som folk.
I Psaltaren 137 möter vi uttrycket:
– Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. I pilträden som där var hängde vi upp våra harpor. Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: ”Sjungen för oss en av Sions sånger.” Huru skulle vi kunna sjunga Herrens sång i främmande land? Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst. Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
Detta är ett bibelsammanhang vi gärna stryker under med röd penna. Nog rör det sig i hjärtat när vi hör frihetsklockan ringa för fångar som blir fria. Och det är en realitet: Jesus kom och proklamerade frihet och gav oss rätt att tåga ut.
Men samtidigt finns krafter som verkar i en annan riktning. Jannes och Jambres var verkligen inte betydelselösa gestalter. De saknade inte möjlighet att påverka, styra och dupera. Deras uppgift var att göra under och därigenom förhindra Israels barns uttåg ur Egypten. Mose kämpade också med under och tecken för att göra uttåget möjligt.

Detta var alltså under samma tid, med samma övernaturliga krafter, men i olika riktningar. De motverkade och motarbetade varandra. Men styrkedemonstrationen gick mot sin kulmen. Det finns imitatörer, trollkarlar, som opererar också i vår tid.
Herrens vittnen proklamerar något som ofta är svårt att förstå för människorna, eftersom de saknar förmåga att överföra detta på det andliga område där det hör hemma.
– Tänk, Herre, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: ”Riven ned, riven ned det ända till grunden.” Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
Vad är det som skall krossas mot klippan? Vad skall dräpas? Varför är det nödvändigt att bloda svärdet ända till fästet? Den är säll som gör det, och den som underlåter detta är förbannad. Så står det skrivet. Appellerar detta till hämndgirighet och blodtörst?
Det är nödvändigt att gå till de bibliska källorna och ta reda på vad de säger, så att den andliga kampen inte blir skuggboxning och spegelfäkteri, inspirerade av världens svaga makter. Det är viktigt att göra vad Skriften lär oss, utrustade med den helige Ande, så att vi kan utföra det uppdrag som är nödvändigt för oss och hela mänskligheten, om vi ska få vara med och befolka himlen.
I Apostlagärningarna läser vi:
– När sedan pingstdagen var inne, vore de alla församlade med varandra. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto.
Inte bara hjärtana, men i hela huset fanns en himmelsk, förtätad atmosfär. De blev alla uppfyllda av den helige Ande. Det minimikrav himlen ställer är att alla i församlingen är uppfyllda av Anden. Uppfyllda med överflödsliv, uppståndelseliv för att inte proppa igen, hindra, bromsa, inte vara en ljum fläkt eller kallfront, utan bidra till värme i gemenskapen. Ingen har fått dispens så att han kan leva Kristuslivet utan denna andeuppfyllelse.
Varför är många kristna så bleka och färglösa? Varför saknar de den hänförda blicken? Varför rör de sig så trögt; tvekar och dröjer på stegen när Herren bjuder oss att skynda fram till honom för att göra nya upplevelser?
Det är lärorikt att studera den heliga historien och då börja med Abraham. I första fasen hans relation till Tera. Han måste frigöras från hedendomen. Sedan måste Abraham frigöras från Lot – ljumheten. Från Ismael – köttet, och från Isak – Guds gåvor. När man gått igenom denna process under en trofast Guds ledning, då finns bara en kvar, och det är Gud själv. Den som söker Honom finner honom.
För att förstå sammanhanget och ha det rätta perspektivet, måste man lära av Israel i Egypten, Israel i öknen, Israel i landet, men också Israel i Babylon. Det är processer som enskilda kristna, men också Guds folk som helhet, får vara med om. Gud måste i varje tid ropa till sitt folk att gå ut till honom utanför lägret, för att bära hans smälek.
Då pingstdagen var inne kom överraskningarnas Gud med dån från himmelen. Jag har en känsla av att vi reducerar det där till historia, men det är inte historia, utan en lägesrapport från det heliga kriget. Hur skulle lägesrapporten se ut om den helige Ande – inte vår propaganda eller våra medier – skulle beskriva de konferenser och möten som äger rum i vårt land?
Är Apostlagärningarna bara ett referat för att vi skulle bli informerade om vad som skedde i förstone, eller är det möjligen samtidigt en profetia så att Gud ger oss urpingstens mönsterbild? Jag tror att det finns en oändlighetsdimension där den helige Ande är. I en värld där orättvisorna tilltar återkommer man alltför ofta till frågorna stor, större och störst.
Bibeln säger i sin beskrivning av den urkristna församlingen: ”Ingen hade överflöd, ej heller led någon brist.” Det gällde på både det andliga och fysiska området. Vi försöker med olika former av föreningsmodeller att övervinna problemen. Unga samlas på ett ställe, äldre på ett annat, det är mönster som gör att församlingen aldrig kommer tillsammans utan uppdelas i olika fack: Rika, fattiga, bildade, obildade, äldre, produktiv ålder, ungdom och barn. Jag tror att detta är en förfärlig synd som inte kan övervinnas genom extatiska möten eller lovsång.

Finns det möjlighet att komma fram till en klasslös gemenskap? Vi måste bloda svärdet till fästet och dräpa hindren; slå alla Babels barn som växer fram i församlingen – slå dem mot frälsningsklippan. Nu talar jag inte om den urkristna församlingen, utan om den yttersta tidens församling, som Herren skall upprätta i sin ursprungliga härlighet.
Jag tror att det kommer en ny epok för Guds församling, en tid med en ursprunglig livsstil med urkristna medel och en utomordentlig framtid.
Den urkristna församlingens liv präglades av att de var församlade varje dag med varandra. Gud vill, men vi har inte tid. Där ligger problemet. Vi har inte tid för evangelisation, inte tid för bön, bibelstudium, gemenskap och brödsbrytelse. Vi är upptagna med viktiga ting och tappar alldeles bort det livsviktiga.
I Apostlagärningarna följer kapitel på kapitel som skildrar församlingslivet. De går inte att skilja från varandra, utan hänger samman i perspektiv och sammanhang. Det längsta kapitlet i samband med pingsten och andeutgjutelsen handlar inte om tungotal, inte heller om helbrägdagörelse. Det är ett tal av en martyr, som identifierade sig med de heligas kamp för den allraheligaste tron, såsom sanningsvittne.
Stefanus blev inte martyr efter det att han dödats. Martyriet är ingen enstaka händelse, utan ett helt liv i obruten kamp i fiendeland för den tro som en gång för alla tider är överlämnad åt de heliga. Stefanus tal skildrar Israels historia. Han kände alltså väl till sin egen heliga historia.
Det är förunderligt hur den helige Ande informerar om urpingstens nyckelpersoner och viktigaste händelser. Andeuppfyllelsens manifestationer och konsekvenser var många, olikartade och omvälvande. Helbrägdagörelse för den lame, näpst mot skrymteriet med dödlig utgång, men det som ägnas det absolut största utrymmet, är trots alla övriga dramatiska händelser ett tal av en diakon, vars kompetens och kvalifikationer för uppdraget var att han hade gott vittnesbörd och var full av ande och vishet. Ett tal med genomslagskraft, som gav den heliga historien nytt ljus och ett nytt perspektiv.
Varifrån hade denne frimodige förkunnare fått sin kunskap och överbevisande förmåga, vilken akademi hade gjort honom så slagfärdig och träffsäker? Församlingen var hans universitet, den helige Ande rektor och apostlarna var pedagoger.
Stefanus fostrades i ett lärjungaskap långt bortom denna världens visdom och klyftiga män. Man kan ju fundera på hur detta tal skulle ha utformats om en religionshistoriker, psykolog eller en teolog hade framfört det i den aktuella situationen med dess fientliga miljö. Förmodligen hade då diakonen från Jerusalem aldrig blivit stenad. Himlen hade aldrig öppnats, Människosonen hade aldrig visat sig och någon förbön hade aldrig hörts från ett uppståndelsevittne …

Stefanus sa slutligen: ”I hårdnackade män, ni står alltid emot den helige Ande, som edra fäder…” Har du hört en sådan predikan i vår tid? Kunskap ur den heliga historien applicerad på konkreta förhållanden, som var kända och ingen kunde förneka. Vartenda ord gick som en pil in i deras hjärtan. Sanning för sanning nitades fast, eftersom de plockades ut ur den heliga Skrift.
En styrkedemonstration där svagheten visade sig vara verklig styrka och döden vändes till livets triumf!
Många kristna i vår tid saknar kunskap och, vad ännu värre är, de saknar inriktning och vilja att få tag på kunskapen. De är historielösa och därigenom rotlösa. Därför är de också mediala och ett mycket lätt byte för vindarnas kast. De är religiösa på ett eller annat sätt, men absolut inte martyrer.
Vår generations kristna har rockmusik, drama och teater. Men de vet inte hur fäderna i väckelsens eld tog upp kampen mot nöjeslivet och världen. De kämpade med försakelsens ideal mot lyx och nöjen och blev en kulturprotest såsom jordens salt och världens ljus. Varför? Fanatism? Svärmeri? Sekterism? Isolationism? Eller någon annan idiotstämpel?
Människor i dagens kyrkor representerar ofta överklassen, klädda i sista modet. Titta exempelvis på bilparken utanför kyrkorna, så vet du en del om dem som sitter därinne och tillbeder! Men har de den kunskap som Stefanus demonstrerade att han ägde då han gick igenom den heliga historien? Var hade han skaffat den? Han hade inte fått den vid något seminarium. Den kunskapsmeddelelsen hade han mottagit i församlingen.
Vi kan hämta kunskap från vår historia. Reformatorerna, pingstpionjärerna, baptisterna. Det går nämna namn från Sverige, Europa, ja, från hela världen, där Herrens martyrer trätt fram. De nämns inte idag, utom en och annan gång när den ekumeniska rörelsen vill slå mynt av deras kamp och ge sken av att dessa martyrer och troshjältar också var deras fäder – och bekransar deras gravar som arvtagare.
Vi är som Guds folk kallade att vara soldater i ett heligt krig. Vi ska tillbedja, vara tillsammans och upphöja Herren Jesus Kristus. Uppbyggas, men också väcka. Varje kristen bör profetera och gestalta hans budskap på ett sådant sätt att alla i vår omgivning börjar ana och förstå att evangelium inte bara är ett uppbyggelsebudskap, utan en provokation. Varje levande kristen har fått uppgiften att göra det kunnigt, med inspiration, med ett blodat svärd, med frimodighet vidta de åtgärder som behövs, nämligen att dräpa Babels barn.
Jag angriper inte alkoholister för att jag attackerar spriten. Det är likadant när det gäller katolicismen. Jag attackerar inte katoliker därför att jag attackerar kristenhetens största fiende; det teologiska system som berusar och förför.
Vi är mer eller mindre berusade av den romerska skökans vin, därför att vi inte har förstått att den guldbägare den i bibeln omtalade skökan håller i sin hand, är Guds eget ord. Det är med Guds ord hon gör sina stora framgångar. Men vi måste göra klart för oss vad denna guldbägare är fylld av. Det kan vi läsa om i det profetiska ordet.
Det är livsviktigt att skaffa sig högre och större kunskaper än fienden har, och det får vi genom Guds eget Ord och den helige Andes smörjelse. Den som inte har en profetisk skärpa och hög beredskap kommer att uppslukas av detta väl tillrättalagda budskap.

Katolicismen använder alla medel som den förfogar över för att få oss på fall. Här finns specialister och experter på alla områden – teologi, eskatologi. Budskapet är väl tillrättalagt så att det tjusar alla fem sinnena.
Stefanus hade kunskap om den heliga historien. Det kunskapen får man inte i något seminarium, för då går det snart fel. Låt oss gå till Andens universitet, avskilja oss och ta tid för det som är livsviktigt. Det finns källor att ösa ur, för Jesus säger att den helige Ande skall taga av mitt och ge åt eder. Han skall leda eder fram till hela sanningen.
– Låtom oss alltså gå ut till honom ”utanför lägret” och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden!