I 1 Samuelsboken kan vi läsa om kvinnan Hanna som tackar Gud för den son hon fick. Hon tackar Gud för att hon blev bönhörd efter att hon så länge bett om ett barn. På den tiden var månggifte accepterat och vi kan tänka oss att det kunde vålla stora relationsproblem. Hanna och Peninna var båda hustrur till Elkana, och Peninna hade barn men ej Hanna.

Hanna var djupt bedrövad och och grät medan hon bad till Herren. Hon sade: *Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas.* /1 Sam 1:10-11.

Hanna kom att få ett barn som fick heta Samuel, som betyder utbedd av Gud, och Hanna tog med barnet Samuel till tabernaklet och lämnade honom i Elis försorg. …

Vad vill jag säga med detta? Hanna gjorde följande:

*Hon bad en uppriktig bön till Gud (1:11). Hon beslöt att lämna problemet till Gud (1:18). Den uppmuntran hon fick av Eli styrkte henne.

Hon var också villig att ge sitt barn åter till Gud. Eftersom Samuel var en gåva till henne var det som ett offer att lämna honom. Men Hanna gjorde detta av tacksamhet.

Och då frågar vi oss följande: Vad är VI villiga att ge Gud? Finns det saker som vi måste/borde göra för att visa vår tacksamhet?  Ger vi Gud hela vårt liv i tacksamhet eller ger vi honom bara en liten liten del av oss själva?

Hanna ger Gud sin tacksamhet, kärlek och vördnad, för hon vet att Gud är allsmäktig. Låt oss lita på att Gud har kontrollen över allt som händer oss, och låt oss tacka honom för hans omsorg om oss. Att tacka honom gör vårt liv gott, och vi erkänner att han har all makt och att han har sin hand med i allt som sker.