**Förhållandet mellan Paulus och Markus blev gott med tiden, och Markus var tillsammasn med den gamle aposteln i Rom (Kol 4:10), där han enligt kyrkofäderna även tjänstgjorde som sekreterare åt Petrus och sammanställde under Petrus överinseende det äldsta evangeliet som också bär hans namn. Enligt traditionen var Markus även den som grundade församlingen i Alexandria i Egypten.

Jakob, Jesu broder, som också var den förste församlingsföreståndaren i Jerusalem har ansetts vara författare till det brev i Nya Testamentet som bär hans namn. År 62 mötte han samma öde som Stefanos. Josefos berättar härom. Festus, Paulus siste domare i Cesarea, dog i tjänsten, och innan Nero hann sända en ersättare till Palestina, tog Ananus, som då var överstepräst, sig före att ställa Jakob inför Stora Rådet och döma honom tillsammans med flera andra att stenas till döds. Det bör noteras att dessa avrättningar ägde rum i den nye landshövdingens frånvaro. Denne blev sedmera så upprörd över översteprästens egenmäktiga handlingssätt att han avsatte honom. Denna uppgift som härstammar från en icke kristen källa bör hållas i minnet, eftersom det finns en del vilseledda forskare idag som söker frita Stora Rådet från allt ansvar för motståndet mot Jesus och de första kristna och skyller på romarna i stället.

 Johannes, “lärjungen som Jesus älskade”, verkade i Efesus, enligt den äldsta kyrkliga traditionen. Där förblev han också en plikttrogen fosterson åt Maria, Jesu moder, en roll som blivit hans vid Golgata. För att undgå kejsar Domitianus förföljelse vistades han en tid på den lilla ön Patmos i Egeiska havet, där han skrev Uppenbarelseboken. Sedan återvände han till Efesus, där han förmodas ha skrivit det fjärde evangeliet och de brev som bär hans namn.

Enligt traditionen spreds de övriga apostlarna åt olika håll. Barnabas missionerade på öarna, Andreas som var bror till Petrus begav sig till norra kusten av Svarta havet, som hette Scytia på den tiden och idag kallas för Ryssland.

Taddeus predikade i Syrien och Armenien, Bartolomeus och Tomas i Persien och i Indien.

När Lukas avslutat sin kyrkohistoria och evangeliet med hans namn tror man att han missionerade i Bitynien.

Matteus som också skrev ett evangelium förkunnade de glada nyheterna för såväl judar som hedningar, innan också han som man tror utsattes för förföljelse och dödades.

Silas, Paulus följeslagare på den andra missionsresan, arbetade en tid tillsammans med Petrus och missionerade senare i de norra delarna av Mindre Asien. Enligt traditionen verkade också Timoteus i Mindre Asien men i den västra delen omkring Efesus, medan Titus verkade på Kreta och i Dalmatien, våra dagars Jugoslavien.

Alla apostlarna fick utså en hård kamp för tron, och många led martyrdöden. Ingen av dem fick vara med om kristendomens slutliga segertåg. De kunde bara skönja den med trons öga och bars i sin gärning av den inspiration som den helige Ande gav.

Trots att de kristna blev förföljda, brända, korsfästa, halshuggna och till och med utrotade av den rådande världsmakten för sin tros skull, var en ännu starkare makt i verksamhet som skulle få se kristendomen segra över Rom något mer än tv hundra år senare och därefter nå ut till jordens ändar i enlighet med vad Jesus sagt.

Det var Jesus Kristus och inte Caesar som hade framtiden för sig.

Författare Paul L Maier/De första kristna.