Vad du inte visste om katolska kyrkan

Läs först #1, #2, #3 och #4 av denna text.
Michael Delavante publicerad 21 jun 2011
Sourze

I slutet av andra världskriget upprättade Vatikanen en flyktväg för nazister, numera känd som Ratline. Med hjälp av förfalskade pass och kontakter hjälpte katolska kyrkan tusentals nazister, varav flera högt uppsatta, att fly till länder i bland annat Sydamerika, till exempel Argentina, Brasilien och Chile. I vissa fall anlände nazisterna till sina nya hemländer utklädda till katolska präster och somliga av dem kom till och med att arbeta som präster. I boken ”Nazis on the run” avslöjade historikern Gerald Steinacher hur både Vatikanen, Röda Korset och OSS, föregångaren till CIA, hjälpte nazister att fly undan rättvisan efter andra världskriget.

Dr Josef Mengele, Auschwitz-Birkenaus ökända dödsängel som utförde åtskilliga groteska experiment på fångar, fick ny identitet via ett pass i namnet Helmut Gregor från Tramin. Erich Priepke, naziregimens förbindelseofficer i Vatikanen och ansvarig för mord på 335 italienska fångar utanför Rom 1944, blev Otto Pape från Lettland. Klaus Barbie, Gestapo-chef känd som slaktaren från Lyon, blev Klaus Altmann från Rumänien. Andra som Vatikanen hjälpte fly var Adolf Eichman, en av förintelsens frontmän, Walter Rauff, som uppfann den mobila gaskammaren och Josef Schwammberger, som var lägerchef i Polen och anklagades för 3 377 mord.

Steinachers detaljerade studie rekonstruerar noggrant allting, såväl flyktvägar, flyktingslussar som medhjälpare och slutmål. Han berättar bland annat om hur den katolska organisationen Intermarium slussade 11 000 ukrainska SS-soldater, varav några varit personal i förintelselägren, till Rimini varifrån de sen kunde utvandra till andra länder. En viktig figur i Vatikanens arbete för att hjälpa nazister var OSS-agenten William Casey. 1980 blev Casey chef för CIA under Reagan och när Oliver North upprättade det nätverk som sen blev känt i Iran/Contras-affären kopierade han Caseys teknik från 40-talet. Istället för nazister rekryterade North terrorister vilket Mark Aarons och John Loftus skrev om i boken

 ”Unholy Trinity – The Vatican, the Nazis and Soviet Intelligence”.

År 1951 bildade Himmlers dotter och en grupp hängivna nazister organisationen Stille Hilfe, ett slags motkraft till Wiesenthals jakt på nazistförbrytare. Första ordförande var den katolska prinsessan Helene-Elisabeth von Isenburg. De hade i hemlighet verkat sen krigsslutet och samarbetat med ett internationellt nätverk nazister för att bistå flyende naziförbrytare och man fick frikostig hjälp från både påven och Vatikanens biskop Alois Hudal, som 1937 skickat ett exemplar av sin bok ”Nationalsocialismens grunder” till Adolf Hitler med en personlig dedikation. När biskop Hudal skrev sina memoarer efter kriget samlade han dokument för att visa att påve Pius XII hade varit en hängiven antisemit hela livet.

I en intervju med den italienske journalisten Emanuela Audisio 1994 medgav förre SS-officeren Erich Priebke att biskop Hudal hjälpt honom fly till Buenos Aires efter kriget. 1999 upptäcktes ett brev från Hudal till diktatorn och nazistkramaren president Juan Peron, i Argentina, som var daterat 31 augusti 1948, där Hudal bad om 8 000 visa för tyska och österrikiska soldater (nazister.) Den argentinske författaren Uki Goñi avslöjade med dokument han fann 2003 att katolska kyrkan var djupt involverad i hemliga nätverk som hjälpte nazister att fly till Argentina:
”Perons regering godkände ankomsten av nazikollaboratörer som ett resultat av ett möte i mars 1946 mellan Antonio Caggiano, en nyutnämnd kardinal och Eugéne Tisserant, en fransk kardinal kopplad till Vatikanen.”

År 1962 utfärdade Troskongregationen det så kallade Crimen Sollicitationis, ett dokument angående den värsta typen av brott begångna av katolska präster. I Paragraf 11 står att sexuella brott begångna av präster ska omfattas av kyrkolagens strängaste påvliga sekretess och den som bryter sekretessen blir utesluten:

”När vi hanterar dessa frågor, är det av största vikt att det sker med yttersta konfidentialitet och att när vi väl har beslutat och beslutet är utfört så behandlas det med permanent tystnad. Alla som på något sätt är associerade med tribunalen eller kännedom om dessa saker med anledning av sin ställning är obrottsligt bundna att anta sträng sekretess vanligen känd som Det Heliga Ämbetets Hemlighet, i alla spörsmål och gällande alla personer i det att de annars ådra sig automatisk bannlysning.”

År 2002 tvingades ärkebiskop Bernard Francis Law i Boston avgå sedan det avslöjats att han aktivt försökt dölja och mörklägga åratal av sexuella övergrepp på barn inom den katolska kyrkan. Trots flera klagomål från offer för sexuella övergrepp under 90-talet vägrade ärkestiftet att agera eller informera församlingsbor om att katolska präster i deras kyrkor anklagats för sexövergrepp på barn. Ärkebiskop Law flyttade sedan till Rom där han av påve Johannes Paulus utnämndes till Ärkepräst för Basilica di Santa Maria Maggiore, den största kyrkan i Rom tillägnad jungfru Maria. 2005 deltog han i konklaven som fick utnämna den nye påven.

En annan hög officiell inom den katolska kyrkan, Biskop John B. McCormack, medgav att han redan år 1994 hade ombetts av en tjänsteman på stiftet att kungöra att en präst hade anklagats för övergrepp på barn men att han inte rapporterade det eftersom ”det skulle kunna leda till en skandal”. McCormack påstod också att han ”oroade sig för att ett officiellt uttalande skulle avskräcka folk från att träda fram”, trots att offrens identitet inte skulle offentliggöras. Senare undersökningar visade att McCormacks reaktioner på avslöjanden närmast varit till skydd för förövarna.

När det nyligen uppdagades att sexuella övergrepp på barn till amerikanska indianer på katolska jesuitskolor i fem olika stater i USA pågått under fem decennier tvingades kyrkan betala ut 166 miljoner dollar. Bara de senaste tjugo åren så har 25 katolska biskopar och tusentals präster åtalats för sexuella övergrepp på barn. Professor Antoon Geels vid Lunds universitet hävdar att det sker fler sexuella övergrepp inom katolska kyrkan än i många andra miljöer. Geels är professor i religionsvetenskap och säger om katolska kyrkan:

”Med den information vi har idag tycker jag det är rimligt att säga att den är överrepresenterad.”

Vid sitt årliga jultal år 2010 sade påven Benedictus att:

”På 70-talet teoretiserade man om att pedofili var något som var helt i enlighet med människan och även med barn.”
Han sa också att:

”Det hävdades, även inom sfären av katolsk teologi, att det inte finns något sånt som ont eller gott i sig. Det finns bara bättre eller sämre än, inget är gott eller ont i sig självt.”

Andrew Madden, offer för katolska prästers sexövergrepp på Irland sa:

”I de kretsar jag umgicks ansågs det då inte normalt. Det är inte normalt. Jag vet inte vilka kretsar påven umgåtts i de senaste 50 åren.”

Offer för sexövergrepp i USA sa att även om kyrkan försökt skylla sexövergrepp på 60-talets liberalism så tycks påve Benedictus hittat på en egen teori genom att skylla på 70-talet. Förvisso, fanns det, (och finns) fortfarande en del groteska organisationer och tokskallar som försökte, och försöker bagatellisera eller till och med legalisera barnsex, men att använda det som någon slags ursäkt för prästers sexuella övergrepp blir förstås både absurt och förolämpande mot både offer och deras anhöriga.

I ett brev till den irländska katolska kyrkan skrev påven att han var ledsen över det inträffade och kritiserade hur man hanterat frågan. Brevet var en respons på det faktum att flera prästers sexövergrepp på barn kartlagts i flera rättsliga utredningar på Irland. I en av dem, Murphy-kommissionens rapport från 2009 fastslogs att ”katolska kyrkan tvångsmässigt tystat ner alla uppgifter om övergrepp i Dublins stift mellan 1975-2004”. Många var besvikna på lamheten i påvens brev, som inte krävde avgång för kardinal Sean Brady som på 70-talet deltog i möten där pedofiloffer tvingades att skriva under tysthetslöften.

Den 13 mars i år kunde bland annat The Times avslöja att den nuvarande påven under sin tid som kardinal 1980 tillät en präst i Tyskland att fortsätta tjänstgöra trots att han befunnits skyldig till att ha tvingat en 12-årig pojke till oralsex. Katolska kyrkan anser att brott begångna av präster ska handhas av kyrkan själv och skickade pedofilen till en terapeut. Ärkestiftet bekräftade att påven, som då var kardinal, hade godkänt ett beslut att låta prästen fortsätta arbeta medan behandlingen ägde rum. 1986 fick prästen ett 18 månaders villkorligt fängelsestraff och 4 000 D-mark i böter, vilket väl kan ses som ännu ett övergrepp på offret.

I maj 2001 skrev Ratzinger ett brev kallat De delictis gravioribus (angående mer allvarliga brott) till alla katolska biskopar där han hänvisade till och uppdaterade Crimen Sollicitationis. I brevet förklarade Ratzinger att Vatikanen måste ha så kallad ”exklusiv komepetens”, skriver Daily Mail Online: ”Med andra ord, han krävde att alla anklagelser om övergrepp på barn borde hanteras direkt av Rom”. Vidare skriver Daily Mail:

”Patrick Wall, en före detta benedektinermunk i Vatikanen säger i programmet: ’Jag upptäckte att jag inte arbetade för en helig institution, utan för en institution som var helt inställd på att skydda sig själv’.”

De flesta katoliker är hyggliga människor och de präster som är pedofiler är med all säkerhet i minoritet. Icke desto mindre vilar katolicismens fundament på någonting helt annat än de flesta av dem tror, vilket denna artikelserie har visat.

Källor:

”Röda korset hjälpte SS-flyktingar”, Uppsala Nya Tidning, 2008-12-07
”The Real Odessa: Smuggling the Nazis to Peron’s Argentina”, Uki Goni, Amazon
”CURRENT LIST OF BISHOPS WITH ABUSE ALLEGATIONS”
”Pope knew priest was paedophile but allowed him to continue with ministry”, The Sunday Times, Richard Owen, March 13, 2010
”Pope ’led cover-up of child abuse by priests'”, Mail online, by EWAN FLETCHER, 30 September 2006

http://nyapolitiken.biz/int_politik/katolska-kyrkan.html

/Nyapolitiken är inte en kristen sajt ..men har många bra artiklar/

 **Maria