De nittionio vila tryggt Inom fårahusets hägn, Men ett av fåren än irrar skyggt Där ute i storm och regn, långt borta i marken, vild och hård, Långt borta från hulde herdens vård.

Du nittionio hemma har, Äro de för dig ej nog?   — Nej, ett är borta, är herdens svar, Och irrar i ödslig skog. Om vägen än blivet brant och svår,  – Jag går dock att söka upp mitt får.

Hur djup var den hemska, strida flod, Och den natt hur mörk och svår, Där herden vandrande huld och god, Tills åter han fann sitt får. Dess rop uti öknen hörde han. Så sjukt och så hjälplöst han det fann.

Men varför är stigen röd av blod, Där på branten den går? — Det blodet gjutits av herden god, Som sökte sitt vilsna får.  —Men var har du sargat handen säg? — På törnena där vid villsam väg.

Från berg och dal till himlens höjd Nu ett rop av glädje går: — Nu juble alla med lust och fröjd! Han har funnit sitt vilsna får. Hör, hur änglarna jubla högt till svar:

Han funnit sitt får som borta var!  / E  C   Bearb D Hallberg

****

Vi är många som  är Herrens barn, han hittade oss, han fann oss då vi irrade kring så ensamma och slagna. Vi har fått nåden att bli frälsta, vårt mål är himmelen. Kom du också!     /Maria