Jesus öppnade himlen för mig/ Vittnesbörd från Midnattsropet/Artikel

Asta engagerade sig tidigt i socialistiska grupper som talade många ord om förändring, ideologi och revolution. Men hon såg ett djupt gap mellan de politiska fraserna och dess praktiska förankring hos individerna. Hon hittade ingen mening i det som hon befann sig i och tillgrep samma desperata åtgärder som många andra ungdomar; hon började använda narkotika. Det dröjde inte länge förrän hon var fast i citygängen i Stockholm. Då hette hennes liv vanmakt och hennes framtid hette fruktan. Men Asta blev frälst och vittnar här, snart 50 år senare, om Guds trofasthet.

Först och främst vill jag säga: vi är ett antal personer som bor tillsammans här i Skälby och vi har alla tagit emot Jesus till frälsning. Det är så underbart att få leva bland syskon som tror på Honom! Det blir en så fin atmosfär ibland oss här.

Jag vill berätta om hur jag fick möta Jesus till frälsning, och vill börja med något jag oroas och sörjer över, och det är att barn i vår tid inte får lära sig att knäppa sina händer och be till Gud i himmelen. Vem ska de gå till i en krissituation? Vem ska de vända sig till när föräldrarna grälar eller hamnar i olika tråkiga situationer? När jag var barn fanns det söndagsskolor och dit gick många barn. Man fick lära sig att Jesus är barnens vän, och att den som ber till honom får uppleva en trygghet i sitt innersta och att man inte är ensam och utlämnad.

Vi åkte till Gotland varje sommar och jag började tidigt att be till Gud att båten inte skulle gå under, eftersom jag hade hört talas om en tidigare sjöolycka. Att be till Gud gav en sådan frid och en ro, att få gå till Jesus med sitt bekymmer.

Så växte jag upp, blev stor och kom in i olika sammanhang. Jag började på högskola och umgicks i det akademiska livet, och Jesus, han försvann där i det akademiska dunklet. Men så hamnade jag i krissituationer utan att ha någon att vända mig till, ja jag hamnade i det djupaste mörker. Jag låg på mentalsjukhus och jag låg på Marias speciella sjukhus för narkotikamissbrukare. Men så hade min mamma visat mig en liten annons i Dagens Nyheter, att Maranata hade bildat en Storfamilj på Johannelund i Bromma, och jag fick rådet att söka mig dit för att komma ut ur det elände jag befann mig i. Jag minns att jag låg där på Maria sjukhus och tänkte att “jag kan inte”, jag var så rädd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag trodde att någon var ute efter att döda mig. När polisen hade skjutsat mig till Mariasjukhuset hade de bett mig att ligga på golvet så att ingen kunde se mig genom bilrutorna, och väl på sjukhuset vågade jag inte ligga i sängen utan jag la mig på golvet så att ingen skulle kunna se mig genom fönstret.

Men så gick jag ut på gatan och tänkte att jag måste ta en taxi och åka till Johannelund där Maranata höll till. Jag vågade inte ringa efter en taxi; man blir väldigt nojjig av amfetamin, så jag tog en taxi på gatan och frågade chauffören om han visste vart det där stället låg någonstans. “Nej, jag vet inte riktigt, men det letar vi oss fram till!” sa han och körde mig ut till Johannelund mitt i natten. Arne Imsen, som var föreståndare kom ut och mötte mig. Jag fick sova där på Johannelund, och där blev jag sedan frälst och fick ta emot Jesus i mitt hjärta. Där blev jag född på nytt och kom bort ifrån detta ogenomträngliga mörker. Det står att “Jesus är ljuset som lyser i mörkret och mörkret ska inte få makt därmed”. Jag fick lära mig, då jag överlämnat mitt liv åt Jesus, att “var och en som tar emot Jesus i sitt hjärta, han ska få rätt att bli frälst”.

Från den dagen var allting helt annorlunda, det var förvandlat, och det fanns ingenting, inga frestelser som kunde övervinna detta att himlen hade öppnats! Jesus hade öppnat himlen för mig och han hade gett mig rätt till en boning i himlen; ett arv på den dagen jag lämnar det här livet! Det är detta jag har hållit fast vid hela tiden.

Under senare år blev jag väldigt sjuk. Jag låg på sjukhus kopplad till respirator och fick dialys varje dag. Man ringde till mina anhöriga och sa att de måste skynda sig att komma för att hinna ta adjö av mig innan det var slut. Personalen sa också till mig att det var så förunderligt, eftersom de flesta när de är sjuka på det här sättet brukar vara så oroliga och nervösa, men “du verkar ta det med ro”, sa de. Jag hade fått frid i mitt hjärta och ingen kunde rubba det. Efter några dagar vände det så de ringde till min bror som var på väg till sjukhuset och sa åt honom att han inte behövde komma, att det var över. Gud hade gripit in och läkarna stod där med förundran och visste inte vad som hade hänt. Jesus lever, och han tar emot var och en som åkallar hans namn och som överlämnar sitt liv åt Honom! Då låter han ljus gå upp i det djupaste mörker, och man får en gemenskap; ett livets innersta gemenskap med syskon som är delaktiga i samma tro. Vi vet att han har berett oss en boning i himmelen. Han har döpt oss i den helige ande och givit oss den heliga ande som en gåva, som upplyser våra liv, som ger oss förmågan att förstå vad han vill ha sagt till oss i sitt eget ord. Han säger: “jag kommer snart”, och därför vill vi predika om hans återkomst så att ingen blir efter på vägen och blir kvarlämnad. https://midnattsropet.se/midnattsropet/jesus-oppnade-himlen-for-mig/#more-7239

Jesus kommer, Maranata. Amen!

Hälsn Maria

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.