Den ångrande syndaren. Han gläds i Herren. Den gränslösa nåden.

 

Foto Maria

Foto Maria

Den gränslösa nåden
“Såsom bedrövade, men dock alltid glada” 2 Kor 6: 10.

Alla kan inte säga så. Denna sats uppenbarar ett Guds barns sinnelag. För den sorglöse är detta sinnelag främmande. Han kan vara antingen glad eller bedrövad, men inte bådadera på samma gång. Ett Guds barn är egentligen alltid båda på en gång. Han blir alltid bedrövad då han ser på sig själv, för han vet, att “i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott”. I Guds helige Andes ljus ser han i sig själv endast bristfullhet. Men då han ser på Herren, är han alltid glad. I Herren ser han idel människokärlek, god vilja och barmhärtighet. Det han ser smälter hans hjärtas hårda is och binder honom vid Herren med kärlekens band.
Då man ligger på sjukbädden, i all synnerhet om allehanda plågor pinar en människa, är det nästan onödigt att tala om glädje. Sådant tal är bara en belastning, när man inte orkar glädja sig. Den som väntar sig något sådant av en sjuk, visar stor brist på förståelse. Och ändå kan ett Guds barn glädja sig i tron, trots att han inte kan förnimma glädjekänslor. Han kan i tron glädja sig i Herren. Han kan glädja sig över att Ordet vittnar om att Herren älskar honom. Han kan glädja sig över syndernas förlåtelse, fastän han inte känner den, för Ordet försäkrar honom: “Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” 1 Joh 1: 9. Detta kan han glädja sig över också i dag, fastän han kommer ihåg, att han så många gånger har syndat mot Herren också efter det han fick syndernas förlåtelse. Han kan glädja sig över att Guds kärlek är som ett bottenlöst djup.
Petrus frågade en gång Herren, om det räcker, ifall vi förlåter vår nästa sju gånger. På detta svarade Jesus: “Inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju.” Med detta ville Jesus säga, att förlåtelsen inte är något räkneexempel utan ett förblivande sinnestillstånd. Detta bör vi särskilt minnas, då det är fråga om Guds sinnesbeskaffenhet gentemot oss. Hans kärlek förändras inte, fastän människan gång på gång skulle falla. Detta får dock inte förstås så? att människan har rätt att själviskt skyla sina synder med Guds gränslösa nåd och kärlek och sålunda missbruka Guds långmodighet och barmhärtighet. Den som slår in på den vägen kommer obetingat att bli förhärdad. Löftet om gränslös syndaförlåtelse tillhör bara den, som av uppriktigt hjärta i allt vill följa Herrens vilja, även om han inte alltid har kraft att göra det som han vet är gott.
Den gränslösa nåden hör den ångrande syndaren till. Den ångrande syndaren får förlåtelse tusenfalt. Den ångrande syndaren är alltid bedrövad över sig själv, men samtidigt gläds han i Herren. Låt oss bevara detta ångrande sinnelag också vi, i alla livets skiften, för vi har varje dag mycket att ångra. Men låt oss samtidigt glädjas över att Guds nåd är gränslös och bottenlös. Den är djupare än måttet av dina synder.
Tack, Herre, att också jag i all min
svaghet får kasta mig i din nådesfamn,
och du visar inte bort mig, fastän jag
nog skulle förtjäna det. Ge mig ett djupt
ångerfullt sinne, så att bedrövelse efter
Guds sinne får stort rum i mitt liv.
Men bevara mig, så att den aldrig blir
en otrons bedrövelse. Låt mig alltid kunna
glädjas över din gränslösa nåd,
din kärlek och syndernas förlåtelse.
Bibelord: Rom 8: 32-39.

*
Från “Tröstens Gud” av Urho Muromaa

Bild Maria

Bild Maria

 

 

 

2 thoughts on “Den ångrande syndaren. Han gläds i Herren. Den gränslösa nåden.

  1. Visst är vi många som är svaga av olika anledningar, både i köttet och i kroppen.Jodå Gud förlåter ett uppriktigt hjärta och en som VILL gå hans väg. Vi slutar inte tro på hans nåd, den är så stor, men man kan inte ta den för given, det gör många och de gör fel.
    När vi tror på hans nåd och kärlek behåller vi vår ödmjukhet, och lär oss tålamod (vilket är svårt ibland). När vi har Jesus i hjärtat, kan vi väl inte bli hårda, då får vi be mer och älska Jesus mer. Att vara i Guds vila är förvissning om att han tar hand om oss på alla sätt.
    /Maria

  2. “Jag är hopplös och svag, vad ska du göra med mig?”

    Jag hade liknande stund (-er) för några veckor sedan.När man tror att Gud inte kan förlåta en mer, blir man kall (förhärdad, som det står i texten ovan) och tror att Gud gett upp, för man är så svag iköttet/tron. Men Gud uppmanar istället att man inte ska sluta tro på hans nåd! Vilken skillnad! Vi måste tro på hans nåd så slipper vi bli kallhamrade och slutar tro. 🙂 Sen att synda och utmana Guds tålamod är något annat (det är förhärdelse).

    Hebreerbrevet talar om detta ämne i kapitel 3 (Hebr 3:9-11, 17-19) Att bli förlåten är att komma in i Guds vila.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.