https://www.friatider.se/klimathysterin-r-v-r-nya-religion

Maria säger: Jag förstår inte att man går på ALLA de lögner som MASSMEDIA och andra ägnar sig åt. GUD sköter vädret och tar hand om oss —om man vill! Men att säga att GRETA har koll- det är bara för mycket- då hon är köpt att göra det hon gör. USCH vilken värld vi lever i!!!

© NeogeografenLimhamns kyrka utnämnde tonårsprofeten Greta Thunberg till ”en Jesus i vår tid”.

Klimathysterin är vår nya religion

Publicerad 18 augusti 2019 kl 09.33

KOLUMN. Klimatalarmismen är idag en starkare tro i västvärlden än kristendomen. Vi kan därför räkna med en fortsatt ihärdig propaganda – och hysterin kommer inte att tonas ner utan bara ersättas av nya utbrott av klimatlarm, skriver Jan Tullberg.

Mer av Jan Tullberg

• Vara mjuk mot de hårda är den svenska modellen
• Är Kinas elit värre än vår?
• ”Liberal demokrati” betyder att liberaler får bestämma
• När demokratin blir politikernas fiende
• Värdegrunden bygger på tabu och skam
• Den fege svenske mannens verkliga skuld
• Från svenskt arbetarparti till muslimskt bidragsparti
• Därför är PK en totalitär ideologi
• Det offentliga Sverige som absurd fars
• Det goda skrået
• FN:s migrationsavtal kommer bli svensk lag

Mycket mänskligt agerande sker i form av emotionella åsikter som man senare söker backa upp med rationella eller synbarligen rationella argument. I en religiös tradition agerar människorna på ett sätt som motiveras utifrån belöningar och straff från Gud. Våra synder kan inte bli ogjorda, men de blir vederbörligt bestraffade. Den religiöse väntar på personliga straff i skärselden och kollektiva syndafloder.

Sjundedagsevangelisterna fick en klar uppenbarelse när domens dag skulle komma, liksom många andra liknande sekter. Syndafloden var väntad till 1844, men de troende blev mer besvikna än lättade när ingenting hände. Man letade i heliga skrifter och efter en ny tidpunkt – domens dag måste komma snart. Men världen fortsätter trots att vi rör oss mot undergången. Vi vet att vi syndat. Trots vetskapen om att detta är synd, så fortsätter vi att synda, vi förtjänar ett straff och det blir inte som för en förstagångsbrottsling utan för en kroniskt kriminell. Domens dag kommer inte en dag för tidigt och domen blir hård.

I vår tid tror vi i västvärlden inte så mycket på gud, men vi har kvar vår religiösa moral. Det finns ingen gud, men det finns gudomliga straff. I alla tider har vädret tolkats som att gud belönar eller bestraffar mänskligheten. Dagens väder är dock lite för nyckfullt för att tolkas som en gudens straff eller nåd, det behövdes lite mer varaktighet i omslagen. Sju goda år som följs av sju magra år blir något mer av ett domslut. Har människorna varit ansvarsfulla? Kan man läsa av Guds förnöjsamhet med människorna genom klimatväxlingar?

Miljörörelsen fruktade fram till mitten 80-talet att det skulle bli en avkylning. Argumentet för det var att partiklar i luften skulle minska instrålningen av solljus. Men med undantag för någon katastroffilm i vilken New York krossas av ismassorna så övergick klimatkatastrofen till uppvärmning. Det centrala är dock inte kyla eller värme, utan att det stundar en katastrof – ett straff för syndigt beteende.

Till en början var det mycket annat som skulle ta slut och starta katastrofen. Men nu är fokuset på CO2. Detta är märkligt – människan ställer till med en hel del, men att det stora problemet skulle vara koldioxid är en av de mest osannolika teorierna. Prognoser är relativt lätta att konstruera och de ser de inte så tokiga ut på befintliga data. Det avgörande är dock om de stämmer in på nya data. Det är bara då som de skeptiska blir intresserade. Då visar det sig om berättelsen är mer än en just so story. Det märkliga med hänryckningen för antropogen klimatförändring är att prognoserna inte slår in. Romklubben gjorde sin prognos, Al Gore gjorde sin prognos, men de har inte slagit in. För varje prognos som misslyckas ökar olyckskorparna istället sin ljudvolym.

Endast om man talar om koldioxid i vikttermer låter det imponerande. Att globalt släppa ut 40 miljarder ton varje år låter imponerande, men som andel i atmosfären blir det nästan försumbart. Men märkligt nog är många människor övertygade om att en koldioxidökning i luften från 0,04 procent till 0,08 procent kommer att få ödesdigra konsekvenser. Ett fult trick är att utnämna koldioxiden till en pullotion, en förorening. I många situationer blir koldioxidhalten många tusen ppm utan att vi blir förgiftade, det är bara kolmonoxiden som är hälsofarlig.

Det finns många religiösa inslag i tron. Det anses självklart att stormarna blir fler, det torra blir torrare och det våta blir våtare. Lyssnaren förundras, olyckskorparna borde åtminstone bestämma sig för om det blir generellt fuktigare eller torrare om klimatet blir varmare? Det blir en helgarderad pessimistisk prognos. Saliga äro de troende. Limhamns kyrka utnämnde tonårsprofeten Greta Thunberg till ”en Jesus i vår tid”.

Ett problem för klimatalarmismen är att växtligheten gynnas av mer CO2 i luften. Denna vetenskapligt säkra effekt är svår att ta upp i samtalet så därför åker den in under mattan. I seriösa experiment vinnlägger man sig om att hålla alla variabler oförändrade utom en. Den effektförändring man då får kan kopplas till den variabel som ändrades. Men jordens klimat ändras hela tiden och dessutom radikalt med istider och värmeperioder och av en rad variabler utan kopplingar till människan. Nu har människan tillkommit som en ny variabel, men alla de andra variablerna fortsätter att skifta. Att anta att de nu är konstanta och antropogen påverkan är den enda variabeln som ändras och som kan kopplas som orsak till förändringar är löjeväckande simplistiskt.

Till detta bör också sägas att jordens varmaste år i modern tid var 1998, vilket ju var innan vi hunnit släppa ut många miljarder ton koldioxid. Vi kan också se hur ändringar i havsströmmar direkt påverkar den globala temperaturen.

Viljan att tro på en katastrof finns som en religiös utsaga. Därutöver finns ju alltid också prästerskapets intresse av att tolka och tämja den hotande katastrofen. Världen har många problem som finns i många länder, men inget tyder på att samma politik i alla länder är en fördel. Få väljare tror att en global arbetslöshetsförsäkring är en vinnare, men däremot har man inget emot att de egna makthavarna kopierar en annan framgångsrik nation. Men det finns sällan starka argument för en gemensam lösning för alla länder. I klimatfrågan så är problemet uppenbart mobilt över landsgränserna – problemet är en allmänningarnas tragedi. Det är därför en perfekt fråga för FN-byråkratin att motivera sin maktutövning. Detta har resulterat i en massiv propaganda och de många kvalificerade skeptikerna har mobbats ut ur debatten.

Men vissa problemlösningar är så lockande att det måste upptäckas ett problem som passar till den önskade lösningen. Centralbyråkrater och politiker rycker in och försöker fylla de tomma platserna som sekulariseringen vållat i de troende leden. Deras behov av en klimatkris är lika stark som prästerskapets på en gud. Ja, idag är klimatalarmismen en starkare tro i västerlandet. Vi kan därför räkna med en ihärdig propaganda och klimathysterin kommer inte att tonas ner utan ersättas av nya utbrott med klimatlarm. Varje larm är ännu mer ödesmättat än det föregående.

Att teorin är felaktig är en svaghet, men det finns en till. Tron vänder sig till de godhetstörstande som vill känna en belåtenhet med sig själva och att världen går i rätt riktning. De gillar läget och läget gillar dem. Man kan gå runt och vara stolt över sin diet och att man slutet röka. Men klimatalarmismen är inte generös med beröm. Man syndar ju hela tiden – bara man andas ut regelbundet bidrar man med utsläpp på 0,3 ton koldioxid på ett år. Det går inte riktigt att gå runt och vara stolt över att man inte flyger till USA varje vecka.

Den godhetsknarkande sitter i samma skruvstäd som beträffande tiggarna. Ens fåtaliga insatser bleknar ju bort i jämförelse med alla gånger då också den ömhjärtade går förbi tiggaren utan att ge. Skillnaden mellan ”den gode” som ger ibland och ”den onde” som aldrig ger krymper ner mot en försumbar andel av alla möjliga givarsituationer.

Vad är vitsen med att anse sig ha en plikt vars huvudsakliga effekt blir att man själv mår dåligt? Botemedlet mot klimatalarmism är att allt fler tröttnar på den masochistiska ritualen och den otacksamma rollen som arm syndare.

JAN TULLBERG

Maria: Ja människor är syndare, faktiskt är det så. ……..Det kan du läsa mer om här på sidan!