Bibeln / Vad säger bibeln om förtappelse?

 Jes 55:10

 

Förkunnelse om de eviga förtappelsen — kan den undvaras?

Det är svårt att skriva om förtappelsen. Vi möter bibeltexter som ingen präst eller predikant tycker om att lyfta fram. Tanken på att människor kommer att stå utanför Guds himmel är smärtsam. Denna smärta har alltid hört ihop med detta att höra Jesus till. I Filipperbrevet, som i så hög grad präglas av jublande glädje, möter vi Paulus hjärtesorg över dem som är på väg mot den eviga förtappelsen: ”Många vandrar, såsom jag ofta sade er och nu till och med gråtande säger, såsom fiender till Kristi kors. De slutar i fördärvet…” (Fil 3:18-19).

Likväl kan vi inget annat göra än att ta reda på vad bibeln säger och förkunna det. Det är den uppgift alla kristna står inför. Om vi tror oss behöva lyssna till vad bibeln har att säga, så måste vi också vara villiga att sätta oss in i vad den säger om förtappelsen och vad detta har för betydelse för oss.

1. Vad säger bibeln?

Inte så sällan påstår man att bibeln inte har någon klar undervisning om förtappelsen. Den har motstridiga uppgifter och därför går det inte tydligt att predika om domen. Många gånger blir det uppenbart att förkunnare anser att förtappelsen inte alls är något viktigt i bibeln. Ofta hävdar man att vi bör förtiga de få enstaka verser som talar om förtappelsen, eftersom dessa slår ihjäl budskapet om Guds kärlek. Nu ska vi först gå igenom en del texter i NT som talar om förtappelsen. Eftersom det är åtskilliga texter som är aktuella, väljer vi att bara ta med de mest centrala.

a) De synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas)

För många är det kanske överraskande att Jesus i evangelierna ständigt varnar för förtappelsens möjlighet. Dessa varningar finner vi också i kända texter, bl. a. i Bergspredikan: ”Gå in genom den trånga porten; ty den porten är vid, och den vägen är bred, som drar till förtappelsen, och många är de som går in genom den; och den porten är trång, och den vägen är smal, som drar till livet, och få är de som finner den” (Matt. 7:13-14). Här säger Jesus uttryckligen att det finns en väg som drar till förtappelsen.

Också av en annan vers i Bergspredikan framgår det klart att Jesus framhåller risken för människor att gå förlorade: ”Inte får var och en komma in i himmelriket som säger: ’Herre, Herre’ till mig, utan den som gör min himmelske Faders vilja” (vers 21). Och i Matt. 5:29 varnar han för syndens följder: ”Om ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig; ty det är bättre, att en av dina lemmar förloras, än att hela din kropp kastas till helvetet”.

En av de tydligaste texterna om förtappelsen möter vi i Matt. 10:28: ”Räds icke för dem, som dräper kroppen, men icke har makt att dräpa själen, utan räds mer för den, som har makt att fördärva både kropp och själ i helvetet”. Här är det tydligt att Jesus ställer domen i fokus: Det är Gud som ska fruktas, för det är han som dömer människan till förtappelse.

I Jesu liknelser möter vi flera gånger en förkunnelse om förtappelsen. I Matt. 13:24-30 liknar Jesus Guds rike vid en åker, där både Gud och djävulen sår. Först vid världens ände ska ogräset skiljas från vetet: ”När skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge”. Ogräset – alltså människor som hör djävulen till – kommer att brännas upp.

En av de mest konkreta berättelserna om förtappelsen återfinns i Luk. 16:19-26. Där skildrar Jesus situationen efter döden för två män. Den fattige Lasarus har funnit vila i ”Abrahams sköte”, medan den rike mannen har hamnat i dödsriket, där han i pina ropar till Abraham: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus och låt honom doppa toppen av sitt finger i vatten för att svalka min tunga. Jag har det så svårt i dessa lågor. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, men Lasarus fick det som var ont. Nu blir han tröstad här, medan du plågas, och dessutom är det ett stort svalg befäst mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er inte skall kunna det, och inte heller någon därbortifrån skall kunna komma över till oss”.

Denna allvarliga text visar att människans eviga öde slutgiltigt avgörs under livet här. I helvetet ges ingen möjlighet att genom ånger ändra något. Det är ett stort svalg befäst mellan förtappelsen och saligheten.

De fem jungfrur som inte hade olja i sina lampor fick uppleva att ”dörren tillstängdes” och att Jesus sa till dem: ”Sannerligen, jag säger er: Jag känner er inte”. Berättelsen avslutas med en uppmaning: ”Håll er alltså vakna, ty ni vet inte dagen och inte heller timmen”.

Liknelsen avslutas med att mannen som grävt ner sitt pund får följande dom: ”Kasta… ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där blir det gråt och där skär man tänder”.

Den kända skildringen av domen lyfter också fram, att mänskligheten en gång kommer att bestå av två hopar. Och de som gjort orätt, ska gå bort till evigt straff (Matt. 25:46) och några verser tidigare talas det om ”den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar”.

b) Johannes evangelium

Flera texter i Johannesevangeliet belyser förtappelsen. Icke minst den kända vers som ofta kallas ”den lilla bibeln” talar klart om en livets dubbla utgång: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom icke skall gå förlorad utan äga evigt liv. Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle frälsas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte satt tro till Guds enfödde Sons namn” Joh. 3:16-18.

Indirekt talar också den kända versen i Joh. 14:6 om förtappelsen: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Att ingen kommer till Gud utom genom Jesus innebär logiskt, att de som inte vill ha med Jesus att göra blir stående utanför Guds himmel.

Ändå klarare är texten i Joh. 5:28-29 om den stund ”då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom”.

Samma tankegång möter vi i Joh. 3:36: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”. Här preciseras också förtappelsens orsak: Det är Gud som i sin vrede straffar människorna.

c. Breven och Uppenbarelseboken

Det förefaller klart att Paulus i mindre utsträckning talar om förtappelsen än Jesus gjorde. Likväl finner vi många texter som tydligt talar om att människor kommer att förbli utanför Guds himmel. ”Eller vet ni inte, att de som gör orätt inte skall få ärva Guds rike? Låt ingen villa bort er. Varken otuktiga eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare skall få ärva Guds rike, varken de som lånar sig till onaturlig otukt eller de som utövar den” (1 Kor. 6:9). I det närmaste identiska ord finner vi i andra texter.

Vi ser också av Paulus brev att han i dem tydligt talar om förtappelsen. Han skriver om ”dem som går förlorade” (2 Tess. 2:10), ”därför att de inte lät kärleken till sanningen få makt över sig så att de kunde räddas”. Och han säger att talet om korset väl är ”en dårskap för dem som går förlorade” men en Guds kraft ”för oss som blir frälsta” (1 Kor. 1:18). Och i Fil. 3:19 talar han om fienderna till Kristi kors ”vilkas ände är förtappelse”.

Dessutom möter vi texter som talar om att syndare står under Guds vrede. Guds vrede kommer över otrons barn, står det i Ef. 5:6. Och i Rom. 2:5 uttrycker Paulus det så här: ”Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet hopar du över dig en vrede, som kommer att drabba dig på vredens dag, när Guds rättvisa dom blir uppenbar”.

Också i de övriga breven möter vi texter som talar om domen och förtappelsen. ”Den som har Sonen, han har livet. Den som inte har Guds Son, han har inte heller livet”, säger Johannes i 1 Joh. 5:12. Petrus framhåller att alla ”kommer att få göra räkenskap inför honom som är redo att döma levande och döda” (1 Petr. 4:5). I 2 Petr. 3:7 talar han om ”de ogudaktiga människornas doms och förtappelses dag”.

Hela Uppenbarelseboken präglas av visshet om att Gud ska döma människorna, djävulen och alla sina motståndare. Och det sägs uttryckligen att den som inte hör Jesus till hamnar utanför den nya himlen: ”Men de fega och otrogna och skändliga, mördarna och äktenskapsbrytarna, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare, de ska få sin del i den sjö som brinner av eld och svavel. Det är den andra döden” Upp. 21:8). ”Om någon inte stod skriven i livets bok, blev han kastad i eldsjön” (20:15).

2. Kan vi mildra eller avfärda läran om förtappelsen?

Det är inte svårt att förstå att många känner behov av att mildra eller rent av förneka förtappelsens verklighet. För det är hårt att förkunna att människor för evigt kommer att befinna sig utanför Guds himmel. Det handlar om ord, som är svåra att ta till sig.

I detta avsnitt ska vi diskutera en del vanliga påståenden, som främjats för att minska den smärta vi känner vid tanken på förtappelsen. Det avgörande för vårt ställningstagande är naturligtvis, om vi kan hämta stöd i bibeln eller ej för någon av dessa tankegångar.

a) ”En kärleksfull Gud kan inte skicka människor till helvetet ”.

Detta är kanske det mest vanliga påståendet, när förtappelsen förnekas. Många anser att tanken på förtappelsen kolliderar med bilden av Gud som kärleken. Är Gud egentligen god, om han utestänger människor från himlen? Om en dylik utsaga kan mycket sägas.

För det första är det inte vår uppgift som kristna att avgöra vad vi kan acceptera som rimligt och förnuftigt. Det är vi syndare som behöver få uppenbarat för oss vad som är sant och rätt.

För det andra talar bibeln om att Gud är helig. Och hans helighet är en följd av att han är kärleken. Dessa egenskaper kan inte åtskiljas. Det är för att Gud är kärleksfull som han inte kan släppa in ondskan i himlen. Han skulle inte vara kärleken, om han inte reagerade med vrede i mötet med ondska. Vi förvandlar Gud till en snäll farbror, om vi tror att hans kärlek gör honom så tolerant, att synden inte längre skulle vara allvarlig.

För det tredje är det alltså den kärleksfulle Jesus som skarpast varnar för förtappelsens verklighet. Menar vi oss vara mer kärleksfulla än Jesus, när vi betraktar allt tal om förtappelsen som kärlekslöst?

b) ”Bibeln säger inget bestämt om förtappelsen ”.

Detta påstående möter man idag vid teologiska fakulteter. Och här står vi inför den moderna bibelkritikens själva huvudargument: Det är bibeln som är oklar. Därför behöver vi inte ta ens klara texter om en dubbel utgång av domen på allvar.

Förutom att en sådan utgångspunkt i förhållandet till bibeln är ytterst förödande, så är också påståendet att bibeln talar otydligt om förtappelsen helt obegripligt. För bibeln talar, som vi sett, nära nog på varje blad om förtappelsen. Det är helt enkelt ett önsketänkande att hävda, att bibeln inte talar både klart och ofta om förtappelsen.

Det intressanta är att se att bibelkritiska teologer, som gärna vill framstå som vetenskapliga och objektiva, fullständigt förlorar omdömet inför texter om förtappelsen. Vi möter nämligen så många texter att inte ens de mest kritiska forskare kan förneka, att det rör sig om ord som går tillbaka till Jesus. Vi möter hans varnande ord i liknelser, i tal och i samtal. Det är något som genomsyrar evangelierna. Ska det hävdas att Jesus egentligen aldrig talat om förtappelsen, blir resultatet att bibeln alltigenom är opålitlig.

Inför bibeltexterna om förtappelsen går det inte för sig att påstå att det bara är Paulus som har talat om sådana ting eller att skriftmaterialet är för litet. Förhållandet är det motsatta: Det är faktiskt få läropunkter som med större eftertryck fastslås i bibeln.

Nu tillstår många liberalteologer, att det är sant att förtappelsen beskrivs klart i åtskilliga texter, men de påstår samtidigt, att det finns texter som pekar i en annan riktning. En sådan ståndpunkt gör bibelns författare till förvirrade människor med oklara föreställningar. Hur ska man då kunna bygga sitt liv på skriften?

c) Apokatastasis-teorin

Detta främmande ord betecknar en teori som går ut på att Gud ska återupprätta allting. Ingen kommer att förbli utanför Guds himmel. Alla blir sålunda frälsta.

De texter som förmodas visa att det inte skulle finnas någon förtappelse, är när allt kommer omkring ytterst få. Den som man oftast hänvisar till är 1 Kor. 15:28: ”När Gud har underordnat allt under honom, då skall Sonen själv underordna sig under den som underordnat honom allt, för att Gud skall bli allt i alla”. Att Gud ska vara allt i alla, skulle då innebära att allt återupprättas. Och då kan ju ingen stå utanför Guds rike. Men här är det tydligt att teologerna inte vill lyssna till vad texten säger. De bara slår fast att det inte kan finnas någon förtappelse, om Gud är allt i alla. Men hur kan man påstå det? Texten talar bara om Guds totala herradöme; den säger ingenting om att det inte skulle finnas någon förtappelse.

Att i nämnda avseende tala om att Gud en gång ska återupprätta allting, är uttryck för bristande respekt för Guds ord och en människocentrerad kristendom. Bibeln framhåller förtappelsens realitet och säger att den som inte hör Jesus till, befinner sig under Guds vrede. Det är ord vi inte kan komma ifrån.

d) Annihilationsteorin

Annihilation betyder förintelse (lat. nihil – ingenting). De som driver annihilationsteorin håller alltså före, att förtappelsen är tillintetgörelse. Man hävdar att bibeln inte talar om evig förtappelse och ett oupphörligt tillstånd under Guds vrede och utanför hans himmelska rike. Domen skulle istället innebära, att de som inte hör Jesus till utplånas.

Historiskt sett har denna lära varit en huvudpunkt för adventister och därigenom en av orsakerna till att dessa betraktas med stor misstro av andra kristna. Bekännelseskrifterna fördömer dem som menar att det ska bli en ände på straffen över de fördömda människorna och djävulen. ”För den skull förkastas vederdöparna, som lära att djävlarna och de fördömda människorna icke skola hava evig pina och eviga kval” (Augsburgska Bekännelsen, art. XVII).

I dag är emellertid tanken att förtappelse skulle innebära tillintetgörelse inte längre något som endast vissa sekter förkunnar. På senare tid har även tämligen konservativa teologer, som t. ex. John Stott och Michael Green hävdat en variant av annihilationsteorin. För Stott innebär förtappelse att människor fram till domens dag står under Guds vrede, för att sedan på domens dag kastas i eldsjön och utplånas.

Det bör emellertid framhållas att annihilationsteorin är betydligt mindre radikal än läran om allas frälsning. Att tala om de förtappades tillintetgörelse avlägsnar inte helt allvaret i att gå förlorad. (För att uttrycka sig försiktigt – KTS-anm.) Den dubbla utgången erkännes och man förkunnar att den som säger nej till Jesus hamnar utanför himmelen.

Likväl är denna lära en teori och inte bibelns budskap. Den är uppenbarligen utformad för att dämpa smärtan av tanken på förtappelse. Det är lättare att acceptera läran om fördömelse, såvida denna inte innebär evig pina utan utplåning.

Men det mest allvarliga med denna teori är, att den bortser ifrån att bibeln klargör att förtappelsen är ett tillstånd utanför Guds himmel. Jesus talar i Matt. 25 om ”evig pina” och ”evig eld” i motsats till evig salighet. Att här tolka ordet ”evig” som en beteckning för en begränsad period är helt enkelt inte möjligt, för i så fall blir konsekvensen att den himmelska saligheten också är begränsad. Och i Upp. 20:10 står det: ”De skall plågas dag och natt i evigheters evighet”.

Så hårt är alltså bibelns budskap om förtappelsen. Vi kan gråta över det, och man kan protestera i sitt inre, men vi kan inte tala om förtappelsen som tillintetgörelse, såvida vi vill ta bibeln på allvar.

e) ”Gud kan inte förlora med 9 -1 ”

Biskop Lonning i Norge har framfört en utsaga om förtappelsen som många förlitar sig på: ”Om Gud förlorar kampen om själarna med låt oss säga 9 -1, kan man då tala om seger?”

En sådan fråga är givetvis tankeväckande, men har inget som helst stöd i bibeln. Tvärtom avvisar Jesus hela denna problematik inför lärjungarnas fråga: ”Herre, är det få som blir frälsta?” Jesu svar är enkelt: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Det blir många, säger jag er, som skall försöka komma in men inte lyckas” (Luk. 13:23-24). Vi uppmanas alltså att tänka på, huruvida vi själva har vår sak uppgjord med Gud, istället för att fundera över hur många som kommer att gå förlorade. F.ö. består inte förtappelsens tragik i något statistiskt förhållande. Fattas bara – tanken på fördömelse är och förblir förfärlig, om domen så bara skulle drabba en enda människa. Och för den som ser sina familjemedlemmar vandra på den breda vägen, ligger det naturligtvis ingen tröst i att någon hävdar, att bara en liten andel av världens befolkning kommer att gå förlorad.

Bibeln säger att Gud har segrat, i det att han övervunnit djävulen och dödens makt. En följd av denna seger är att syndare kan bli saliga för Jesu skull. Skulle segern ha varit större, ifall Gud tvingade människor in i himmelen?

f) ”Vi får väl ändå hoppas … ”

Många inser att bibeltexterna om förtappelsen är så klara och entydiga, att de inte kan förbigås. Därför håller man fast vid att biblen faktiskt talar om fördömelsens möjlighet, men uttrycker ändå en förhoppning om att Gud ändå ska finna någon lösning, som kan göra att alla blir saliga.

Man kan givetvis förstå ett sådant hopp. Och så länge domens dag ännu ligger i framtiden, är det från en sida sant att vi inte känner till dess utfall. Givetvis hoppas också var och en att människor, som inte tydligt bekänt Jesus, ändå ägde en frälsande tro. Ingen utom Gud känner människors hjärtan.

Men förhoppningen om att förtappelsen inte ska bli verklighet, står likväl i strid med bibelns ord. Ifall vi tror och hoppas att förtappelsen inte existerar, så måste vi samtidigt tillstå att Gud har lurat oss. Texterna i bibeln talar i så fall inte sanning, utan har varnat och skrämt människor utan anledning. Därmed blir Gud annorlunda än bibeln framställer honom. Och det får förödande konsekvenser för tron. Hur ska vi kunna tro på bibeln i andra frågor, ifall vi hoppas att den inte alltid säger sanningen?

3. Är läran om förtappelsen viktig?

Många föreställer sig nog att läran om förtappelsen kan tonas ned eller förtigas, utan att det centrala i bibeln påverkas. Ja, en och annan skulle t.o.m. vilja påstå, att om vi bara slutade att tala om förtappelsen, skulle det gå lättare att predika klart och rätt om Guds kärlek.

Saken är bara den att förtappelsen är en central del av det bibliska budskapet. Tas den bort, försvinner sann kristendom. Kvar blir bara tom religiositet.

a) Jesu död förlorar sin betydelse

Varför dog Jesus? Bibelns ord är kristallklara: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom icke skall gå förlorad utan äga evigt liv”. Jesus sändes till jorden för att människor skulle frälsas från förtappelsen. Men om det nu inte finns någon förtappelse, blir Jesu frälsargärning meningslös.

Nu invänder någon att Jesus måste dö och uppstå, för att alla skulle komma att bli evigt saliga. Men något sådant finner vi inte uttalat i bibeln. Tvärtom ser vi att ordet ständigt betonar att frälsningen måste tas emot. En förkunnare är ett sändebud, som i Kristi ställe ber: ”Låt er försonas med Gud!” (2 Kor. 5:20). Det är de som tar emot Jesus som Gud givit makt att bli Guds barn (Joh. 1:12).

Budskapet om Jesu försoning innebär inte automatisk frälsning. Vi måste ta emot nådeserbjudandet.

b) Omvändelsen mister sin betydelse

Genom hela bibeln talas det om omvändelsens nödvändighet. Den som tror blir frälst, den som inte gör det går förlorad. Men skulle det vara så, att alla människor blir saliga, blir det svårt att inse att omvändelsen skulle ha någon betydelse.

Enligt Matt. 23:27 står Jesus utanför Jerusalem och säger: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som är sända till dig, hur ofta har jag inte velat församla dina barn, liksom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och ni har inte velat!” Om alla blir saliga, var Jesu tårar onödiga. För i så fall spelar det ingen roll att judarna avvisade Jesu frälsargärning.

Inte heller har det någon betydelse att en människa blir förlåten och rättfärdiggjord. ”Salig är den man som Herren icke tillräknar missgärning”, skriver Paulus (Rom. 4:8). Men är egentligen den ena människan mera salig än den andra, så länge förlåtelsen inte gör vare sig till eller ifrån?

I 2 Petr. 3:9 förklarar Petrus varför Jesus till synes dröjer med att komma åter. ”Herren har inte fördröjt sig när det gäller hans löfte, så som många menar, utan han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall nå fram till omvändelse”. Denna vers blir självfallet meningslös, om det är så att alla blir saliga. För Gud behöver då inte vänta på att människor ska ta emot honom. Han bryr sig i så fall inte om att människor säger nej till honom, utan tvingar in alla i himmelen, vare sig de vill eller ej.

c) Mission blir ej nödvändig

Bibeln säger att den som inte har hört evangelium är ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef. 2:12). Därför måste evangelium förkunnas, så att människor får reda på att de har arvsrätt till himmelen.

Men skulle det vara så, att alla blir saliga, att detta att ta emot Jesus inte medför någon skillnad, så blir också mission onödvändig. På sin höjd har missionen sin betydelse för att människor ska kunna få ett bättre liv här på jorden.

Nu kan vi inte utifrån bibeln klart slå fast, vad som sker med dem som aldrig har hört evangelium. Somliga har menat, bl.a. utifrån 1 Petr. 3:19, att bibeln antyder att de får en möjlighet efter döden. Det är emellertid att läsa in mer i enskilda bibelverser än det finns grund för.

Hur som helst kan vi inte annat än förkunna, att de som inte hör Jesus till står utanför Guds rike. Och just därför är ingenting viktigare än att nå längre med evangeliet.

d) Att lida för Jesu namns skull blir meningslöst

Vi vet från Apostlagärningarna och från kyrkohistorien, att de flesta av lärjungarna blev dödade för sin tros skull. Och av Paulus brev ser vi, att hans liv som Kristi apostel medförde lidande och motstånd. Varför höll de första kristna fast vid tron?

Ett viktigt svar finner vi i 2 Kor. 4:17: ”Den nöd vi just nu lider, den väger inte tungt, och den bereder åt oss en härlighet, som mångfaldigt uppväger allt vad som tänkas kan och som varar i evighet”. Som kristen hyste Paulus förväntan om himmel och salighet. Och en evig härlighet hos Gud var för honom viktigare, än att slippa motstånd och undgå förföljelse.

Men om alla blir saliga, så var Paulus prioritering meningslös. Varför satsa livet på att andra ska få höra evangelium, om alla ändå kommer till himmelen?

e) Synden blir inte allvarlig

Enligt bibeln är synden orsak till att världen ser ut som den gör. Det är syndafallet som gör att människor dödas och våldtas i krig, att naturen är i olag, så att jordskalv och hungersnöd uppstår. Det är synden som gör att människor skadar varandra på otaliga sätt.

Synden är också orsak till att det finns en evig förtappelse. För synden gör att människan inte kan få tillträde till himmelen. Förnekas förtappelsen, blir inte synden särdeles allvarlig. Den är då inte någonting som måste hållas utanför himmelen.

Bibeln lär oss att Gud blir vred över all synd. ”Guds vrede uppenbaras nämligen från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som i sin orättfärdighet undertrycker sanningen” (Rom. 1:18). Hela världen står med skuld inför Gud, säger bibeln. Men blir alla frälsta, även de som inte vill ha med Gud att göra, så blir Guds vrede bara ett talesätt och ett skådespel: Egentligen är han ju inte vred på synden…

f) Villoläran behöver inte längre bekämpas

Särskilt i breven i bibeln möter vi kraftiga varningar för villoläror. Orsaken är de fatala följder som falsk förkunnelse för med sig. Petrus talar om ”falska lärare, som … drar över sig plötsligt fördärv” (2 Petr. 2:1).

Men om det inte finns någon förtappelse, blir inte villoläran så allvarlig. Vad gör det om någon predikar galet, ifall vi ändå alla blir saliga oberoende av trons innehåll?

Om vi förnekar förtappelsen, blir Paulus kamp mot villoläran ett missförstånd. Och då får vi också förkasta stora delar av budskapet i hans brev. För dessa är tydligt präglade av fruktan att människor ska bli förförda: ”Som jag redan förut har sagt, och nu säger ännu en gång: om någon förkunnar evangelium för er annorlunda, och inte som ni har fått ta emot det, så vare han förbannad!” (Gal. 1:9).

4. Förtappelsen i förkunnelsen

Många har ansett att förtappelsen fått för stort utrymme i förkunnelsen i missionshusen. Äldre människor kan berätta att de som barn blivit skrämda av helvetesskildringar. Det kan nog i vissa fall vara sant. Men dagens situation är inte sådan: Förtappelsens fasa blir sällan framhållen i nutida förkunnelse.

Och här är vi vid en viktig punkt. För många håller i vår tid fast vid den dubbla utgången av domen, men predikar ändå inte över dessa stycken. Fördömelsen har bara blivit en teoretisk uppfattning, en teologisk ståndpunkt. Vi ser det inte minst i det att ingen av våra biskopar ens tillrättavisar präster som öppet förnekar de eviga straffen, trots att det ofta rör sig om kvalificerad villfarelse.

Det är givetvis oförsvarligt när inte kristna förkunnar och kämpar för det bibeln tydligt utsäger. För det första handlar det om att vara lydig mot Guds ord och förkunna: ”Så säger Herren”, oavsett om vi gillar det eller ej. För det andra är stumhet angående förtappelsens fara detsamma som att säga att denna läropunkt egentligen är onödvändig. För det vi inte förkunnar är naturligtvis inte heller viktigt för oss. När vi i förkunnelsen tiger om förtappelsen, säger vi därmed att bibeln lägger tyngdpunkten fel, när den ständigt kommer med varningar för förtappelsen.

a) Kan man skrämma någon till himmelen?

Vi ska inte skrämma någon till himmelen, säger man ofta. Och det ligger nog något i det. Men varför ska vi inte göra det? Om det faktiskt är så, att någon genom att höra varningar för förtappelsen vaknar och kommer till tro, bör vi inte glädja oss då? Det är väl viktigare att människor kommer till himmelen, än att de undgår lite rädsla här på jorden?

Jag tror det är precis detta det handlar om. Det kan inte vara så, att det värsta som skulle kunna hända, vore att människor skräms till himmelen. För det är värre att gå förlorad. Det kommer vi inte ifrån.

Någon gång har jag hört folk säga: ”Jag är kristen, för jag vågar inte gå förlorad”. Är en sådan tanke helt förkastlig? Det tror jag inte. För en sådan sats innehåller en central kristen bekännelse: Om jag inte har Jesus, går jag förlorad. Den som är rädd för det och därför tror på Jesus, har erfarit att han är en syndare som behöver Jesus. Är det inte detta som är sann tro?

Ändå tror jag inte att vi ska skrämma någon till himmelen – av den enkla anledningen att det inte går. Tron på Jesus kan inte grundas på skräck för förtappelsen. En levande tro är en gåva, som Gud ger den som hör hans ord (Ef. 2:8), evangelium om syndernas förlåtelse p.g.a. Jesu ställföreträdande lidande och död, ord om att syndaren i Jesus är ”ren och rättfärdig, himmelen värdig”. Det är denna predikan som för människor till frälsning, inte skildringar av förtappelsens fasor.

b) Endast bakgrundsmaterial

Även om förkunnelsen om förtappelsen inte för människor till tro, ska risken att gå förlorad ändå lyftas fram i förkunnelsen. Sådana allvarliga ord kan inte skapa tro, men de kan skapa behov av frälsning. De kan få en människa att förstå att hon utan Jesus befinner sig under Guds vrede. Därför ska förtappelsens verklighet också lyftas fram, inte för att skrämma någon till att ta emot Jesus, utan för att människor ska förstå vad följden blir om de möter den rene, helige Guden som smutsiga, syndiga människor.

Evangelium handlar om Guds kärlek i Kristus Jesus. Budskapet är att Jesus har utplånat vår synd, att han av kärlek dog på korset i vårt ställe. Denna sanning ska predikas med syndens förskräcklighet och förtappelsens verklighet som bakgrund. Utan klart besked om att det var för att frälsa oss, som Gud sände sin Son, blir inte evangelium begripligt.

Men förtappelsens realitet blir heller aldrig något annat än en bakgrund. Själva budskapet om Jesus är budskapet om den kärlek och godhet som Gud har bevisat oss. Det var därför Ludvig Hope en gång inledde ett möte med orden: ”Jag har kommit för att berätta för dig om vägen till himmelen. Vägen till förtappelsen hittar du själv”.

Alltför stark fokusering på förtappelsen kan nog skymma för sann kristendom. Om människor bara får möta en vred Gud, som vill straffa dem, kan budskapet om den gode Fadern, som vill ha gemenskap med människor, försvinna under horisonten. Här är det viktigt att förkunnelsen är balanserad och själavårdande och visar att den vill ge människor något gott. Vi har kommit för att räcka fram frälsningens gåva från Honom, som frivilligt led döden för vår skull!

c) Förkunnelse med omsorg

Många i vår tid har för sig, att varje förkunnare som ställer människor inför ett val och lyfter fram allvaret i att säga nej till Jesus är en ”svavelpredikant”. En sådan benämning är mycket stark och gör i regel predikanten illa, för de flesta vill givetvis upplevas som förkunnare, som för fram ett glädjebudskap och något gott.

I viss mån är detta ett problem som man inte kan komma ifrån. En förkunnare står alltid i fara att bli missförstådd och angripen på grund av sin förkunnelse. Det hör till kallet. Han ska inte predika det som är populärt, det som kliar i öronen. Det är djävulens angrepp som vi möter, om vi ständigt får höra att vi ska låta bli att tala om förtappelsen. Åtskilliga präster och predikanter har nog här upplevt en tydlig andekamp, när de sett sig kallade att förkunna något som ingen vill höra.

Samtidigt är det viktigt att evighetsallvaret i förkunnelsen bärs fram med omsorg. Förkunnaren ska peka på vägen till livet, eftersom det är många som vandrar på vägen mot förtappelsen. Det är omsorgen som ska driva oss, omsorgen om människors frälsning. Därför måste vi också väga våra ord på talarstolen, så att vi inte framstår som överlägsna, arroganta eller salvelsefulla.

Som förkunnare kommer vi med ett glädjebudskap. Men det är riktat till människor, som vandrar i mörker. Det måste vi göra dem uppmärksamma på för att de ska vända om.

5. Avslutning

Bibelns lära om förtappelsen är inte behaglig. Den är en del av det kristna budskapet som tynger oss. Sådan har situationen varit för kristna i alla tider. Likväl har läran om förtappelsen fasthållits i kyrkan ända fram till våra dagar. Det beror inte på kärlekslöshet eller att kristna förr var så mycket mera hårdhjärtade. Nej, tanken på förtappelsen har alltid vållat smärta; det erfor även Paulus. Därför gråter alla kristna, när de ställs inför denna sida av det bibliska budskapet.

Det nya med många teologer och andliga ledare i vår tid, är att de har slutat att gråta och istället förnekar förtappelsens fara. Icke egentligen för att den inte framställs i bibeln, utan för att de har så lätt att lägga bibeln åt sidan och reda till sin egen kristendom.

Texterna om förtappelsen sätter vår bibeltrohet på hårda prov. För vårt förnuft, vår logik och vår kärlek protesterar. Då är det helt avgörande att vi ändå ger bibeln rätt.

Det är ordet som måste få bestämma vad som är sant och rätt. Vi har ingen rätt att sätta parentes kring något som bibeln klart förkunnar och lär.

När läran om förtappelsen underkänns, står vi inför en tragisk villolära. Vi möter människor som vill vara mer kärleksfulla än Jesus, och kyrkoledare som utan att blinka avfärdar tydliga skriftställen. Och det mest tragiska: Istället för att vara upptagna av mission och kämpa för människors eviga räddning, så mildrar man den smärta förtappelsen vållar genom att förtiga de varningar vi är kallade att framföra. Så blir livet kanske lite mera behagligt att leva, men Jesus och hans ord förrådda.

 Espen Ottosen

 Artikeln publicerad med tillstånd av den evangelisk-lutherska missionstidningen Till Liv.

http://www.kts.just.nu

**Detta var ett låångt inlägg, men INTE OBETYDLIGT eller ointressant, detta inlägg borde läsas mer än en gång av de flesta som säger sig vara troende, och här finns många frågor och svar, och de otroende kan verkligen få svar på frågor om Gud och hans kärlek och vilja här./Maria*

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.