Martin Luther:
Rättfärdigheten framför andra, trons rättfärdighet, som Gud genom Kristus tillräknar oss utan gärningar, är varken borgerlig eller ceremoniell, och icke heller består den i ett uppfyllande av Guds lag eller över huvud taget i våra gärningar. Den är något helt annat, en rent passiv rättfärdighet, liksom de förut nämnda äro aktiva.
Här är det icke fråga om att vi handlar eller ger Gud något, utan vi står rent mottagande och låter en annan verka i oss, nämligen Gud. Därför finner jag det lämpligt att kalla trons rättfärdighet eller den kristna rättfärdigheten passiv.
Detta är en hemlig och fördold rättfärdighet, som världen icke förstår och som de kristna själva icke rätt kan fasthålla. I frestelserna fattar de den blott med svårighet. Därför måste den ständigt inskärpas och övas genom att träget praktiseras. Den som icke kan fatta eller fasthålla den i anfäktelser och samvetsångest kan icke bestå. Ty det finnes ingen annan så fast och säker tröst för samvetena som denna passiva rättfärdighet.
Men den mänskliga svagheten och eländet är så stort, att då samvetet är förskräckt och då döden hotar, fäster vi våra ögon endast på våra gärningar, på vår värdighet och på lagen. När lagen visar oss vår synd, tänker vi genast på vårt liv intill den stunden, och under djupa själskval suckar då syndaren: Hur illa har jag icke levt! Om jag blott finge leva längre, skulle jag bättra mitt leverne, o.s.v. Det mänskliga förnuftet kan icke vända sig från den aktiva eller egna rättfärdighetens spegel och lyfta blicken till den passiva eller kristna rättfärdigheten, utan det hänger helt enkelt fast vid den aktiva. Så djupt sitter detta onda i oss, och så fast binder oss denna olyckliga vana. Och Satan begagnar sig av vår naturliga svaghet och underblåser och driver på dessa tankar. Då måste följden bli, att samvetets bävan, förvirring och förskräckelse växer. Ty av sig själv kan människosjälen omöjligt taga till sig tröst och lita till den blotta nåden, då hon känner sin synd och förskräckes av den. Hon kan icke ståndaktigt bortse från gärningarna.
Fördenskull finns för det anfäktade samvetet intet annat botemedel mot förtvivlan och den eviga döden än att omfatta löftet om den nåd, som erbjudes i Kristus, d.v.s. just trons rättfärdighet, den passiva eller kristna rättfärdigheten, som säger med tillförsikt: Jag söker ingen aktiv rättfärdighet, även om jag borde ha den och i mitt handlande uppfylla dess krav. Ja, även om jag hade den och kunde fullgöra den, kunde jag likväl icke förtrösta på den eller genom den bestå inför Guds dom. Därför kastar jag långt ifrån mig all aktiv, all min egen, all den gudomliga lagens rättfärdighet och håller mig uteslutande till den passiva, som är nådens, barmhärtighetens och syndaförlåtelsens rättfärdighet, kort sagt Kristi och den helige Andes rättfärdighet, som vi icke gör utan erfar, som vi icke äger utan mottager, då Gud Fadern ger oss den genom Jesus Kristus.
Ty liksom jorden icke själv kan frambringa regn och icke heller kan förvärva det genom något sitt arbete, sin omsorg eller sin förmåga utan endast kan mottaga det såsom en gåva från himlen, så ges oss utan något vårt verk eller vår förtjänst denna himmelska rättfärdighet av Gud. Lika litet som den torra jorden kan göra för att själv skaffa sig ett ymnigt och välgörande regn, lika litet kan alltså vi människor åstadkomma med våra krafter och gärningar för att skaffa oss denna gudomliga, himmelska och eviga rättfärdighet, om vi icke erhåller den genom Guds oförtjänta tillräknande, såsom hans outsägliga gåva. /Maria
Ja det är ju så att vi inget kan göra själva, vi är inget men i Jesus är vi.. Jesus hjälper i allt och han är rättfärdigheten. Han är HERRE! /Maria
Det här var bra!
Vem kan bestå Guds dom efter alla lagöverträdelser? Som tur är det Kristus som dömer. För människor är det omöjligt att själv komma till Guds Rike, men så finns Jesus!