Det finns bara en Gud/ Guds nåd/

 

(tryck på bilden för större bild)

Lidandets nåd

En av de största lärdomarna om lidandet i Jobs bok är den, att lidandet blir outhärdligt tungt, om människan inte förstår ändamålet med sitt lidande. Att lida ändamålslöst är en direkt helvetisk pina. Men så fort människan börjar ana, att Gud har sina egna avsikter med att sända henne tider av lidande, lugnar sig hennes hjärta.
Gud är gränslöst stor i sin vishet. Också i detta avseende är han för oss små människobarn den fördolde Guden. Han är den fördolde Guden särskilt i egenskap av lidandets Gud.
Då vi tänker på de fruktansvärda lidanden, som människor fått och får utstå i fängelser, koncentrationsläger, gaskamrar och under många slags tortyr, blir vi stumma inför dessa lidanden och frågor: Hur kan Gud tillåta allt detta?
Inför de stora bedrövelserna måste vi sätta handen för munnen, tiga och böja oss inför den fördolde Guden.
Något har han dock sagt oss i sitt Ord också om denna sak.
Vi vet, att allt lidande är syndens följd. Utan synd skulle det inte finnas smärta och bedrövelse av detta slag i världen. Men i den enskilda människans liv får vi inte säga, att måttet av hennes lidande är direkt proportionellt mot måttet av hennes synder. Job och Paulus och många andra är de allra tydligaste exempel på detta. Vi lider alla för vår gemensamma syndfullhets skull, fastän lidandena fördelar sig olika på olika människor.
Sett i detta ljus innehåller lidandet nåd, för lidandet är då syndens motvikt Petrus säger ju också, att “den som har lidit till köttet har icke längre något att skaffa med synd”. Utan denna syndens följd skulle syndens flod svälla och bli ännu större.
Men av Guds Ord framgår ännu en annan sanning.
Paulus talar om en bedrövelse, som varar ett ögonblick men som bereder åt oss härlighet i översvinnligen rikt mått. Enligt detta har lidandet alltid ett tydligt evighetsändamål. Timligt betraktat kan det verka fullkomligt vanvettigt och rentav ohyggligt. Men sett ur evighetssynvinkel gömmer det ett mycket förnuftigt mål och en stor nåd. Lidandets uppgift är att bereda oss för himlen. Och säkert uppnår inte en enda människa sitt livs mål, om inte lidandet i henne får verka det Gud vill.


Udden bryts också av ditt lidande, då du börjar förstå, att det har en alldeles bestämd mening. Och den meningen är att göra dig till en människa, som lämpar sig för himlen. Sådan du är i dina synder kan du inte få komma in i härligheten. Men synderna blir inte uppenbara för dig, om inte Herren genom lidande i en eller annan form uppenbarar dem. Och han uppenbarar dem bara för att kunna rena dig från dem.
När du så här betraktar ditt lidande i evighetens ljus, kan du betydligt lättare bära din börda. Du kan till och med tacka Herren, att han på detta sätt vill leda dig in i härligheten, också om vägen går genom mången glödande ässja.

Herre, uppenbara för mig, vad du vill
mig genom det lidande du sänt mig.
Uppenbara för mig avsikten med detta
lidande. Låt mig tydligt förstå, vilka synder
jag nu måste bära fram i ditt ansiktes ljus
för att få befrielse och förlåtelse för dem.
Då du uppenbarar detta för mig, finner
min själ vila i din ledning och i din kärlek. /Ur “Tröstens Gud”.

Bibelord 2 kor 4:16-18; 2 Kor 12:9-10

När jag är svag, då är jag stark…det tar tid att förstå de orden!  /Maria

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.