Tag Archive | bevara

Frälsas från vreden../Artikel Midnattsropet

UT UR PRÖVNINGEN – BORT FRÅN VREDEN

Bibeln talar inte bara om att församlingen skall lyftas ut och bort från sitt trängda liv i tiden – den säger oss också att vi skall frälsas från den kommande vreden.

Text: Jan Egil Hafsahl

Det finns knappast någon, som med en viss grad av allvar har läst bibeln, som kunnat undgå att lägga märke till vilken stor plats löftena och läran om Jesu tillkommelse har i Skriften.
Det finns knappt någon bok från Matteus till Johannes Uppenbarelse, som inte framhåller Guds löfte om församlingens underbara hopp; det faktum att Jesus skall komma tillbaka.
Återkomsten aktualiserades ständigt av Jesus själv, den blev flitigt förkunnad för de första kristna genom apostlarna, och under församlingens första tid höll man fast i tro och ivrig förväntan. Ord som ”Herren är nära” (Fil 4:5), och  …”vi som lever och är kvar till Herrens ankomst” (1 Tess 4:15) säger oss och understryker det korta perspektiv den urkristna församlingen levde med när det gällde frågan om Jesu tillkommelse och församlingens uppryckelse.
Inte heller kan förnekas att det finns en betydlig skillnad mellan den förväntan som präglade Jesu första efterföljare, och den hållning som idag är rådande inom kristenheten. Det saliga hopp allas ögon och hjärtan var vända mot under den apostoliska tiden, har  alltmer försvunnit bland tidens moderna kristna, där Jesu tillkommelse blivit en teoretisk dogm eller ett konsekvenslöst teologiskt problem för speciellt intresserade, och där  själva uppryckelsen är försvunnen i ett hav av meningslösheter – ett problem som visserligen diskuteras flitigt via sociala medier, men som knappast väcker någon inför det gränsöverskridande faktum att Jesu tillkommelse står för dörren.

Illustrationen föreställer anabaptister på 1500-talet
som på grund av sin tro fick lida martyrdöden.

Att läran om parusin är borta från talarstolarna har lämnat efter sig ett vakuum som moderna kristna försöker att fylla med alla typer av irrationella och planlösa  aktiviteter. Brist på kunskap är en snara för allt Guds folk, nu som förr:

– En oxe känner sin ägare, en åsna sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting. (Jes 1:3)

Paulus såg som sitt uppdrag att råda bot på kunskapsbristen, en upplysningstjänst som ledde honom till att frekvent skriva brev till de olika församlingarna:

– Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga i fråga om de andliga tingen. (1Kor 12:1)

– Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet… förstockelse har kommit över en del av Israel. (Rom 11:25)

I sitt första brev skriver Paulus till församlingen i Tessalonika för att klargöra förhållandet gällande de dödas uppståndelse och församlingens uppryckelse:

– Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. (1 Tess 4:13-18)

Israel och vedermödan
Moderna teologer, i den grad man överhuvudtaget berör ämnet, knyter gärna Jesu tillkommelse till den stora vedermödan, och har med det skapat en tredelning inom teologin. Församlingen har blivit ”pre- mid- eller posttribulationistisk” – något som åter har skapat en fatal perspektivförskjutning i de troendes led.
Uttrycket  ”den stora vedermödan” är hämtat från Jesu eskatologiska tal i Matteus kapitel 24:

– Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma.” (Matt 24:21)

Uttrycket har sin profetiska rot i Daniel kapitel 12:

– Det kommer en tid av nöd, som inte har haft sin like ända från den dag då människor blev till.” (Dan 12:1)

med en parallell till Jeremia 30:7:

– En tid av nöd är detta för Jakob.

Denna vedermödans tid refererar i första hand till det judiska folket – ett holocaust utan motstycke i historien. Den ökända antisemitism vi idag ser och upplever är definitivt ett tecken i tiden.

Konstnärlig tolkning av
Uppenbarelsebokens fyra hästar.

Världen och vedermödan
Bibeln generellt, och Uppenbarelseboken speciellt, talar också om tider med global nöd över världen:

– Då kom en annan häst ut, en eldröd, och åt honom som satt på den gavs makt att ta bort freden från jorden och få människor att slakta varandra. Och ett stort svärd gavs åt honom. När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag det tredje väsendet säga:”Kom!” Och jag såg, och se: en svart häst, och han som satt på den hade en våg i handen. Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga:”Ett mått vete för en denar, och tre mått korn för en denar, och oljan och vinet får du inte skada.” När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga:”Kom!” Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom. Och åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, makt att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur. (Upp 6:4-8)

De världsomspännande problem vi idag bevittnar med hundratusentals människor på flykt, parallellt med den globala ekonomiska krisen vi vet kommer att intensifieras, för att till sist kulminera i av allt att döma ett kaos, är endast preludiet till det bibeln kallar ”Guds vrede”.
Hela den icke troende världen skall, enligt Uppenbarelseboken, få dricka av ”Guds vredesvin” (Upp 14:10) – och all synd skall till slut få sitt oundvikliga straff.

Församlingen och vedermödan
För församlingen har vedermödan varit dess lott i alla tider: ”I världen får ni lida” (Joh 16:33)
Då Paulus och Barnabas besökte församlingarna i Lystra, Ikonium och Antiokia var  budskapet entydigt: ”vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike.” (Apg 14:22) En levande kristen besparas inte motstånd och förföljelse, utan det är snarare ett kännetecken på sann efterföljelse.
”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” (2 Tim 3:12)
Den annorlunda församlingen är alltid en provokation i världens ögon och därmed ett ämne för hån och ringaktning. Hebreerbrevets författare påminner i sitt brev församlingen i Jerusalem om deras första tid som Jesu efterföljare:

– Kom ihåg den första tiden då ljuset kom till er. Ni fick utstå en hård kamp och mycket lidande. Somliga utsattes för offentligt åtlöje och blev hånade och plågade, andra stod sida vid sida med dem som behandlades så. (Hebr 10:32-33)

Det är riktat till församlingen, som i sin vardag upplever tidens tryck, att Jesus skall komma.
I sändebrevet till Filadelfia, som inte bara var en dåtida lokal församling, utan står som prototyp för tidens sista levande församling på jorden, ljuder budskapet:

– Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov. (Upp 3:10)

Jesus säger inte att församlingen ska gå problemlös genom tiden, men han har gett den ett underbart löfte: Jag ska befria dig, ta dig ut, som det heter i andra översättningar – från den prövningens stund som skall komma …
Bibeln talar inte bara om att församlingen skall lyftas ut och bort från sitt trängda liv i tiden – den säger oss också att vi skall frälsas från den kommande vreden:

– När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. (Rom 5:9)

Det är bibelns lära. Syndens rättmätiga straff  drabbade Sonen då han hängde på Golgata kors – till frikännande för alla som sätter sin tro till honom.
Skriftens budskap är därför tydligt: Ut ur nöden – bort från vreden!

– …och hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud har uppväckt från de döda, Jesus, som har frälst oss från den kommande vredesdomen. (1 Tess 1:9-10)

Maria: Frälsas från vredsdomen men inte från vedermödan.

Det är församlingens saliga hopp: Jesu tillkommelse och brudens uppryckelse!PUBLICERAT I MIDNATTSROPET

Arvedelen

ATT BEVARA ORDET!

Text: Gertrud Johansson

Paulus skriver till sin unge medarbetare och andlige son Timoteus. I sina två brev som är nedtecknade i Nya testamentet förmanar han honom på många sätt. Han varnar för kommande tider, svåra tider och ett avfall som skulle komma att ske. Detta gör Paulus för att förbereda sin unge medarbetare så att han skulle kunna bevaras och vara ett redskap åt Gud. Det gällde att bevara det rena Gudsordet från främmande läror och fåfängligt eller osunt tal. Det gällde att bevara en oskrymtad tro och förhålla sig rätt i Guds församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.
Timoteus får emottaga många förmaningar. Det fanns sådant han behövde ha akt på, hålla stadigt fast vid och annat behövde han hålla sig undan från, ja till och med fly ifrån. Det viktigaste som gällde för honom var att bevara det som hade blivit honom betrott. Han skulle komma att konfronteras med tomma ord och gensägelser från en falsk kunskap. I andra brevets första kapitel ser vi i vers fjorton att han behövde ha den helige Ande för att kunna bevara det goda som hade blivit honom betrott. Till allt i Guds verk behöver vi den helige Ande, därför att det vi rör oss med är inte idéer eller tankar vilka som helst. Det är andliga verkligheter som är långt högre än allt vad människor i sig själv kan frambringa eller förstå. Måtte vi fatta detta så vi inte gör oss skyldiga till svek med oöverskådliga andliga konsekvenser.
 I Gamla testamentet möter vi en man som ägde en vingård. Hans namn var Nabot. Vi läser om honom i första konungabokens tjugoförsta kapitel. Kung Ahab ville åt denna vingård och lockar med att Nabot skulle få en mycket bättre vingård istället bara han kunde få den som Nabot ägde. Men Nabot nekade kungen det. ”Herren låte det vara fjärran från mig att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel” säger Nabot. Vingården hade gått i arv, vem vet hur många generationer. Kungen hade ingen laglig rätt att ta den ifrån honom. Men då uppträder en tredje part i sammanhanget. Isebel, drottningen, hade inga skrupler. Hon befaller i kungens namn, de äldste och förnämste att på förrädiska och falska grunder anklaga och låta likvidera Nabot. Så kunde Konung Ahab ta vingården i besittning. För Nabots efterkommande fanns inte längre någon vingård att ärva. Vilken tragedi.

I denna berättelse kan vi lära och ta varning. Vi, som maranatafolk, har genom den förkunnelse vi mottagit och det församlingen genom Guds nåd stått upp för, fått ett oerhört ansvar att förvalta ordet som blev oss givet. Det är den arvedel vi har fått att bevara. Församlingen, som är sanningens stödjepelare och grundfäste, har i vår tid fått stå emot tidens strömningar när det gäller världens tankar på många områden. Vi har kämpat för att hålla oss utanför all falsk ekumenik, utanför kyrkopolitik, utanför feminismens fördärvande kraft, utanför familjebildning på obibliska grunder, med hbtq:s påverkan. Vår kamp har också handlat om barnens uppfostran. Det gäller föräldrarätten, att själv få ta hand om sina barn, agafrågan och hemundervisningen inte minst. Vi har försökt hävda vad Guds Ord säger på alla dessa och ännu fler områden. Vi har velat gå en annan väg där det gäller arbetslivet genom att skapa egna arbetstillfällen. På det sättet har vi försökt leva ett urkristet församlingsliv med kommunitetsliv, evangelisation och mission. Genom allt detta har ett särskilt ansvar kommit på vår lott.
  Vi har en motståndare. Det är denna världens furste, som likt Ahab vill åt vår arvedel. Denna potentat vill ta över vingården och göra en köksträdgård åt sig själv av det vi ärvt. Förstå bilden. Det vi äger vill han använda för sin egen vinning, göra det oförargligt och utslätat. Han lockar oss med att vi ska få det så mycket bättre. Det låter ju så fint att få lugn och ro, bli vän med världen och slippa konfrontationer i fråga om alla dessa områden. Så skönt att bli erkänd och inte behöva sticka ut i något sammanhang. Plötsligt blir man oförarglig i alla ljumma miljöer. Så lätt det går att sälja bort arvedelen. Vi får dock inte glömma att för den som vill vara världens vän, blir Gud en ovän enligt Jakobs brevs fjärde kapitel. Vill du verkligen ha Gud till ovän? Besinna det käre broder eller syster. Vi behöver likt Timoteus bevara ordet, eftersom allt vi fått i församlingen kommit till oss genom ordets predikan. Vi får inte förändra något i tankesättet som gör att denna tidens Ahab får utnyttja det vi fått för egen del. Detta blir att, utan att vi fattar det, vara en del i att uppbygga Antikrists rike.

Vi måste likt Nabot vägra att sälja. Vingården är för dyrbar. Den ska nästa generation ta över om vi troget förvaltar och bevarar den. Någon laglig rätt till vår arvedel det har världen inte. Vi har vår rätt att behålla och bevara det vi fått ärva. Men även idag finns en väldig fara i Isebels ande. Den är verksam genom ovaksamma människor. Genom oförstånd och bristande insikt kan denna andeströmning, mitt ibland oss, locka oss bort från vägen och in i världens dömande sfär. Där är det svårt att stå upp för sanningen eftersom hela världens syn bygger på lögn från början till slut. Falska vittnen stod upp mot Nabot, och falska vittnen stod också upp mot Jesus. Vi kan inte ha några förhoppningar att någonsin bli godkända eller bejakade i denna världen. Det blev inte Jesus heller. Men den seger han vann kan vi få vandra i, bara vi förblir i ordet. Låt oss syskon fortsätta kampen, vandra med ett vaksamt sinne och hjärta. Genom Guds nåd och genom hans Ande kan vi bevara ordet och vinna nästa generation för den oerhörda rikedom som finns i vår arvedel. Vi kanske måste bli blodsvittnen för att vinna seger i denna svåra tid, men då behöver vi likt Mose ha vår blick riktad på lönen bortom denna tiden. Vi har ett evigt arv som väntar, och en härlig ingång i himmelen där vi får höra ”Väl gjort du gode och trogne tjänare, gå in i din Herres glädje.”