Tag Archive | ärva

Arvedelen

ATT BEVARA ORDET!

Text: Gertrud Johansson

Paulus skriver till sin unge medarbetare och andlige son Timoteus. I sina två brev som är nedtecknade i Nya testamentet förmanar han honom på många sätt. Han varnar för kommande tider, svåra tider och ett avfall som skulle komma att ske. Detta gör Paulus för att förbereda sin unge medarbetare så att han skulle kunna bevaras och vara ett redskap åt Gud. Det gällde att bevara det rena Gudsordet från främmande läror och fåfängligt eller osunt tal. Det gällde att bevara en oskrymtad tro och förhålla sig rätt i Guds församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.
Timoteus får emottaga många förmaningar. Det fanns sådant han behövde ha akt på, hålla stadigt fast vid och annat behövde han hålla sig undan från, ja till och med fly ifrån. Det viktigaste som gällde för honom var att bevara det som hade blivit honom betrott. Han skulle komma att konfronteras med tomma ord och gensägelser från en falsk kunskap. I andra brevets första kapitel ser vi i vers fjorton att han behövde ha den helige Ande för att kunna bevara det goda som hade blivit honom betrott. Till allt i Guds verk behöver vi den helige Ande, därför att det vi rör oss med är inte idéer eller tankar vilka som helst. Det är andliga verkligheter som är långt högre än allt vad människor i sig själv kan frambringa eller förstå. Måtte vi fatta detta så vi inte gör oss skyldiga till svek med oöverskådliga andliga konsekvenser.
 I Gamla testamentet möter vi en man som ägde en vingård. Hans namn var Nabot. Vi läser om honom i första konungabokens tjugoförsta kapitel. Kung Ahab ville åt denna vingård och lockar med att Nabot skulle få en mycket bättre vingård istället bara han kunde få den som Nabot ägde. Men Nabot nekade kungen det. ”Herren låte det vara fjärran från mig att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel” säger Nabot. Vingården hade gått i arv, vem vet hur många generationer. Kungen hade ingen laglig rätt att ta den ifrån honom. Men då uppträder en tredje part i sammanhanget. Isebel, drottningen, hade inga skrupler. Hon befaller i kungens namn, de äldste och förnämste att på förrädiska och falska grunder anklaga och låta likvidera Nabot. Så kunde Konung Ahab ta vingården i besittning. För Nabots efterkommande fanns inte längre någon vingård att ärva. Vilken tragedi.

I denna berättelse kan vi lära och ta varning. Vi, som maranatafolk, har genom den förkunnelse vi mottagit och det församlingen genom Guds nåd stått upp för, fått ett oerhört ansvar att förvalta ordet som blev oss givet. Det är den arvedel vi har fått att bevara. Församlingen, som är sanningens stödjepelare och grundfäste, har i vår tid fått stå emot tidens strömningar när det gäller världens tankar på många områden. Vi har kämpat för att hålla oss utanför all falsk ekumenik, utanför kyrkopolitik, utanför feminismens fördärvande kraft, utanför familjebildning på obibliska grunder, med hbtq:s påverkan. Vår kamp har också handlat om barnens uppfostran. Det gäller föräldrarätten, att själv få ta hand om sina barn, agafrågan och hemundervisningen inte minst. Vi har försökt hävda vad Guds Ord säger på alla dessa och ännu fler områden. Vi har velat gå en annan väg där det gäller arbetslivet genom att skapa egna arbetstillfällen. På det sättet har vi försökt leva ett urkristet församlingsliv med kommunitetsliv, evangelisation och mission. Genom allt detta har ett särskilt ansvar kommit på vår lott.
  Vi har en motståndare. Det är denna världens furste, som likt Ahab vill åt vår arvedel. Denna potentat vill ta över vingården och göra en köksträdgård åt sig själv av det vi ärvt. Förstå bilden. Det vi äger vill han använda för sin egen vinning, göra det oförargligt och utslätat. Han lockar oss med att vi ska få det så mycket bättre. Det låter ju så fint att få lugn och ro, bli vän med världen och slippa konfrontationer i fråga om alla dessa områden. Så skönt att bli erkänd och inte behöva sticka ut i något sammanhang. Plötsligt blir man oförarglig i alla ljumma miljöer. Så lätt det går att sälja bort arvedelen. Vi får dock inte glömma att för den som vill vara världens vän, blir Gud en ovän enligt Jakobs brevs fjärde kapitel. Vill du verkligen ha Gud till ovän? Besinna det käre broder eller syster. Vi behöver likt Timoteus bevara ordet, eftersom allt vi fått i församlingen kommit till oss genom ordets predikan. Vi får inte förändra något i tankesättet som gör att denna tidens Ahab får utnyttja det vi fått för egen del. Detta blir att, utan att vi fattar det, vara en del i att uppbygga Antikrists rike.

Vi måste likt Nabot vägra att sälja. Vingården är för dyrbar. Den ska nästa generation ta över om vi troget förvaltar och bevarar den. Någon laglig rätt till vår arvedel det har världen inte. Vi har vår rätt att behålla och bevara det vi fått ärva. Men även idag finns en väldig fara i Isebels ande. Den är verksam genom ovaksamma människor. Genom oförstånd och bristande insikt kan denna andeströmning, mitt ibland oss, locka oss bort från vägen och in i världens dömande sfär. Där är det svårt att stå upp för sanningen eftersom hela världens syn bygger på lögn från början till slut. Falska vittnen stod upp mot Nabot, och falska vittnen stod också upp mot Jesus. Vi kan inte ha några förhoppningar att någonsin bli godkända eller bejakade i denna världen. Det blev inte Jesus heller. Men den seger han vann kan vi få vandra i, bara vi förblir i ordet. Låt oss syskon fortsätta kampen, vandra med ett vaksamt sinne och hjärta. Genom Guds nåd och genom hans Ande kan vi bevara ordet och vinna nästa generation för den oerhörda rikedom som finns i vår arvedel. Vi kanske måste bli blodsvittnen för att vinna seger i denna svåra tid, men då behöver vi likt Mose ha vår blick riktad på lönen bortom denna tiden. Vi har ett evigt arv som väntar, och en härlig ingång i himmelen där vi får höra ”Väl gjort du gode och trogne tjänare, gå in i din Herres glädje.”