C H Spurgeon / Vem var denne man?

Foto av Charles Haddon Spurgeon   /Maria:   jag har sedan denna artikel skrivits fått reda på att C Spurgeon förmodligen var frimurare, d v s en sekt.

Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar. Tusentals människor kom för att höra denne skärpte predikant med sin kraftfulla stämma då det fanns en hunger hos folket efter något nytt, i dessa misströstande hjärtan. Men de kom att bli stärkta.
C.H Spurgeons verk lever än
Charles Spurgeon gick aldrig i någon teologisk högskola och därför är han ett utmärkt exempel på vad karaktärsstyrka och självdiciplin betyder och fastän detta inte behöver gälla för alla, så är den ett bevis på att en högre utbildning inte är absolut nödvändig. En flitig och ambitiös människa kan mycket väl på egen hand, inhämta de kunskaper som ges vid en sådan skola. E.F Adcock

“Om du tror att du kan vandra i helighet utan att ha ständig gemenskap med Kristus så har du begått ett stort misstag. Om du vill vara helig, måste du leva nära Jesus.” C.H Spurgeon

“Visdom är att använda kunskap på rätt sätt. Att veta är inte att vara vis. Många vet så mycket och ju mer de vet, ju större dårar är de. Det finns ingen så stor dåre som en vetande dåre. Men att veta hur man ska använda kunskapen, är att ha visdom.” C.H Spurgeon
C.H Spurgeon kom med en ny levande kristendom

Barndomen:
Spurgeon föddes den 19 juni 1834 i Kelveton/ Essex/ England som det första av sjutton barn varav nio dog i tidig spädbarnsdöd. Hans förfäder kom från Holland på 1500-talet efter en religiös förföljelse. Både Spurgeons pappa (John) och farfar (James) var predikanter. Vid arton månaders ålder sändes detta predikantbarn till farfadern i Stambourne, då hans pappa flyttade till Colchester för arbete och pastorskap i en församling.

Från dessa tidiga år blev Charles intresserad av farfars teologiska böcker och vid ett tillfälle fick han tag på Kristens resa, i ett av de undanskymda utrymmena i huset vilken han tyckte om att läsa. Han brukade också få vara med när farfar förberedde sig inför söndagspredikan och följde också med till Stambournes frikyrka, där han satt i kyrkbänken och lyssnade då han predikade. Ibland fick han läsa Bibeln då de höll husandakt och frågade ofta farfar vad olika saker betydde, i sitt begynnande andliga intresse.

Då han var sju år flyttade han till sin familj i Colchester och började skolan där han var en mycket flitig elev och redan vid tio års ålder, hade han gjort stora framsteg i skrivning, läsning och matematik. Han läste också något grekiska, latin och filosofi. Charles fortsatte sedan sina studier vid Newmarket med ett fortsatt intresse för religiösa frågor.

Hans far var ofta hemifrån och predikade och därför var det modern som tog hand om hemmet och den största delen av barnens uppfostran. Hon brukade samla barnen omkring sig och läsa ur bibeln och be med dem, för att visa dem på Jesus Kristus. Charles blev förstås påverkad av dessa böner från sin moder som kom att visa sig i hans liv senare, i en medvetenhet om synd.

Gripen av synden:
Vid femton års ålder lyssnade han till en gripande predikan som gjorde ett starkt intryck på honom och som just grep tag i hans synd som han önskade bli befriad ifrån. Han återvände senare till denna församling för att få lyssna till, hur han kunde bli fri denna plåga. Han blev dock besviken då inget av vad denna predikant sade, tycktes hjälpa Charles ur syndens bojor.

Han kom senare i sådan ångest och syndanöd att han dag och natt plågades av sin skuldkänsla, att han t.o.m. önskade att han aldrig skulle ha blivit född. Då han senare talade om denna erfarenhet sade han: “Ännu intill denna dag förvånar jag mig ofta över att mina händer kunde avhålla mig ifrån att slita min kropp i stycken, i den fruktansvärda ångest jag kände när jag fick upp ögonen för min stora synd utan att känna till storheten av Guds nåd.”

Emellanåt kunde han trösta sig med att han alltid hade varit en god, renhjärtad yngling och att han, när allt kom omkring, var riktigt aktningsvärd. Han kunde inte anklagas för att vara olydig och han varken svor eller ljög eller använde starka drycker och han helgade alltid söndagen. Men detta gav honom inte någon varaktig lättnad, utan istället tycktes dessa förtjänster vara för honom som smutsiga trasor.

Förtvivlan:
Slutligen försökte han bli rättfärdig genom goda gärningar och han gjorde allt för att framstå som en felfri man inför Gud och människor, för att på så sätt möjligen kunde föra honom fram till frälsning. Det var då han kom i så svåra tvivel att han var färdig att vända kristendomen ryggen och förneka Gud och bibeln. Han gick från kyrka till kyrka för att få höra om möjligt Guds röst som skulle visa honom vägen, men han lämnade kyrkorna än mer förtvivlad än tidigare.

De flesta predikningarna handlade om hur Gud straffar syndare, vilket gjorde honom ännu mer full av ångest eller så handlade de om de kristnas uppbyggelse som han heller inte var i behov av. Vad han ville veta var, hur han skulle få sina synder förlåtna.

Av dessa erfarenheter lärde Spurgeon något som som haft ett stor inflytande på hans egen förkunnelse och han förklarade en gång: “Jag tror nu, att jag aldrig kan predika utan att vända mig till syndare. Jag tror, att en predikant som kan predika utan att rikta sig till syndare inte vet, hur man ska predika.”

En söndagsmorgon gick han till kyrkan och det enda han ville med detta besök, var att få syndernas förlåtelse men en snöstorm kom i vägen så att han inte kunde ta sig fram till kyrkan. Han vek av på en bakgata och helt oväntat kom han fram till “Artillerigatans metodistkapell” och han gick in och satte sig i en bänk. Fram kommer en man som Spurgeon trodde var “en skomakare eller skräddare eller liknande” och ställer sig i predikstolen och texten denna söndag var Jes 45:22
“Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar.”

Spurgeon ser Jesus och blir frälst:

Efter en stund riktar talaren blicken emot främlingen och sade: “Unge man, ni är i nöd! Ni kommer aldrig ur den om ni inte ser på Kristus.” Sedan lyfte han sina händer och ropade: “Se, se, se!” Som ett blixtnedslag stod sanningen klar för den ivrige lyssnaren. Han hade klagat och kämpat och som han själv sade, varit villig att göra vad som helst för att vinna frälsning men ordet “se” hade ställt allt i ett nytt ljus. Han såg, och syndabördan föll av och hans synder blev honom förlåtna och han var en ny människa.

Omedelbart efter sin omvändelse började Spurgeon sitt tjänande för sin Mästare och gick omkring och delade ut traktat i grannskapet och talade om frälsningens väg, där det gavs tillfälle. Några månader senare, den 3 maj 1850, blev han döpt i Baptistkyrkan i Isleham. Han började nu undervisa i söndagsskolan och fick snart ett rykte som en framstående berättare och hade en underbar förmåga att vinna elevernas intresse.

Första predikan:
Han flyttade samma år till Cambridge där han blev underlärare, vars föreståndare förut hade varit hans lärare i Colchester. Han fortsatte hos Baptisterna och blev vid ett flertal tillfällen erbjuden att predika, men avböjde i sin blygsamhet för att beträda predikstolen. Men så kom den dag då han skulle ställa sig där – i Teversham nära Cambridge – och texten var “För er som tror är han dyrbar”. Och där står denne yngling i skoluniform och med ett klappande hjärta och förkunnar evangelium. Denne yngling som kom att predika för tusentals människor framöver.

Man satte stort värde på hans talarförmåga och1852 blev han pastor i en baptistförsamling i Waterbeach som växte från en handfull människor till över 400. Nu fick han rådet av sin far och andra, att gå en högre skolutbildning för sin uppgift som predikant. Spurgeon lyssnade på dessa råd, men vid ett avtalat besök hos en föreståndare för en skola hade tjänsteflickan bett honom vänta, men glömde att säga till föreståndaren att Spurgeon hade kommit. Han hade sedan rest iväg och Spurgeon gick också därifrån besviken.

Senare har han sagt om denna händelse: “Jag var inte litet missräknad just då, men har tackat Gud tusentals gånger för den sällsamma försyn som tvingade mina steg in på en annan och bättre väg.” Dock gav han inte upp tanken på fortsatta college-studier, men en kväll då han gick för att predika i en by i grannskapet var han i djupa tankar och plötsligt hör han en stark röst som säger: “Söker du stora ting för dig själv? Sök dem inte!” Där och då bestämde han sig för att inte söka vidare till denna skola, utan stannade kvar i sin församling.

Självstudier:

Charles Spurgeon är ett utmärkt exempel på vad karaktärsstyrka och självdiciplin betyder och fastän detta inte behöver gälla för alla, så är den ett bevis på att en högre utbildning inte är absolut nödvändig. Han var väl förtrogen med både latin och grekiska och var tillräckligt hemma i hebreiska att han kunde läsa Gamla testamentet på originalspråket. Han förstod också en del franska. Detta visar att en flitig och ambitiös människa kan mycket väl inhämta de kunskaper som ges vid en högre skola. Någon har sagt, att Spurgeon p.g.a sin skarpa iakttagelseförmåga skulle ha fått en grundlig och praktisk utbildning, även om han bott i en öken.
Han fortsatte att studera på egen hand och använde varje ledig stund åt sina studier som han skötte fullt systematiskt och med stort engagemang. En av hans lärare sade att han utan svårighet skulle kunna ha tagit en akademisk examen och detta är ett utmärkt vittnesbörd, om vad systematiskt arbete och outtröttlig energi hos en människa kan uträtta. På detta sätt kunde Gud gestalta Spurgeons liv, så att det blev till största nytta för Guds rike.

“Pojkpredikanten” kommer till London
1854 och som 20-åring blev han kallad till New Park Street Baptist Church i London och han mottogs med skepsis av de unga män som mötte honom, vid ankomsten till pensionatet. Där kom han i sina lantliga kläder och enkelhet till detta London där dessa unga män sade honom på ett hödraget sätt, att många kända förkunnare hade predikat före honom genom sin vältalighet och hade dragit stora skaror till kyrkan. Nu rymde den 1200 platser och medlemmarna var omkring 300. Men de skulle få andra tankar…

Hans första predikan i denna församling innehöll texten från Jak 1:17 “Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.”

Han talade mycket ledigt och berörde många på djupet av sina själar. Efteråt var en del besvikna, andra gjorde invändningar, men de allra flesta var belåtna och ville höra honom igen. Många talade sedan om “pojkpredikanten” och en del andra kallade honom, för “den tölpaktige predikanten.” Vid kvällsmötet talade Spurgeon om Upp 14:5 “I deras mun har det inte funnits någon lögn. De är fläckfria.” Efter det mötet ville åhörarna inte gå hem och de två predikningarna, hade gett nytt hopp till misströstande hjärtan.

Förtal och smädelser:
Nästan omedelbart efter han tillträtt sitt predikantskap i London började en kampanj av förtal och smädelser över denne yngling utan högre skolutbildning som kommit till London och under en vecka, fyllde kyrkan med två till tre gånger fler människor än alla de övriga församlingarna. Detta skrevs det om i pressen och man spred lögner och man kritiserade det sätt, på vilket Spurgeon predikade. En del gjorde karikatyrer av honom som publicerades i tidningar, i sina försök med att nedslå hans aktiviteter.

Motståndet blev dock en “förstärkare” som gjorde att hans rykte och inflytande, spreds vida omkring och därför fick det motsatt effekt, mot vad moståndarna strävade efter. Spurgeon blev större.

Man skulle kunna likna hans ankomst till London som om det släpptes en bomb över staden då det vid den tiden fanns mycket litet av levande kristendom predikad, utan dessa var utarbetade teologiska föredrag utan vare sig kraft eller verkan. Tiden var mogen och Gud hade valt till denna tid just Spurgeon som hans tjänare, till att få nytt liv till en stagnerad kristenhet. London behövde ett budskap om levande tro och andligt liv.

New Park Street Church blev snart för trång då den drog så mycket folk, att många fick vända utanför kyrkan och innanför var den till bristningsgränsen full och något måste göras för att dessa själar, inte skulle gå förlorade för Guds rike. Lokalen byggdes ut men det räckte inte och man hyrde in sig i konsertsalongen Royal Surrey Garden som hade 10.000 sittplatser, men vid första mötet var det sprängfullt även där.

Metropolitan Tabernacle:
En insamling startades för ett nytt kyrkbygge och 1861 stod Metropolitan Tabernacle färdigt, med plats för 6.000 personer med utrymmen för föreläsningar, en sal för 1.000 barn, klassrum, arbetsrum m.m. Här verkade Spurgeon under resten av sin levnad här på jorden. Tabernaklet blev ett energiskt centrum av religiöst liv under inflytande av Spurgeon och här grundades en pastorsskola för unga män, till förberedelse för deras tjänande för Herren. Man startade 1867 ett hem för nödlidande föräldrarlösa barn i Stockwell, där de fick omvårdnad och utbildning.

Äktenskap:
Under tiden i New Park träffade Charles en kvinna vid namn Susanna Thompson som han fattade tycke för som ledde till vänskap som ledde till äktenskap, år 1856. Det var ett lyckligt äktenskap och Charles sade om henne senare i livet: “Hon har varit Guds bästa jordiska gåva och inte så litet av den himmelska skatten, har genom henne kommit mig till del.” De fick två barn (tvillingar) Charles och Thomas som växte upp och gick i faderns fotspår och blev så småningom också predikanter.

Fru Spurgeon var en aktiv kraft bakom den Bokfond som startades, med tanke på de fattiga predikanter som inte hade råd med böcker. De fick nu del av Spurgeons verk, men också av andra förkunnares skrifter. Fru Spurgeon sade: “Det kan inte vara övermodigt att tro att detta heliga uppdrag gavs mig av Herren själv, ty det har jag fått så rika bevis på både genom min egen svaghet och genom hans starkhets nåd då det inte är första gången han har “givit makt åt de svaga”.

Spurgeon studerade alltid mycket flitigt och den kunskap han fick, var av det praktiska slaget och han visste alltid, hur han skulle använda sig av den för att hans predikan skulle få kraft och klarhet. Han gick alltid från det kända till det okända och han framställde sina predikningar intressanta och begripliga, genom lämpliga bilder som han för det mesta hämtade från vardagslivet. Han vara en skarp iakttagare av naturen och kunde bokstavligen finna “böcker i rinnande bäckar och predikningar i stenar”.

En kraftfull röst:
Det fanns ingenting tveksamt i Spurgeons predikningar då han var fast i sin övertygelse och predikade endast det han trodde. Han drog sig inte för att tala om dogmer och ibland blev hans djärva ståndpunkt i fråga om vissa lärosatser, orsak till tvister. Ändock tog han det som sin plikt att predika det som han trodde var sant, även med risken att förlora sin popularitet. Han var också begåvad med en underbar röst som också var mycket kraftig och det har berättats, att ända upp till 12.000 människor kunde höra honom en gång ute i det fria.

Han skrev mycket och gav ut månadstidningen “Svärdet och mursleven” som var väl spridd, liksom många andra av hans verk som också blev översatta till andra språk. Han största arbete är “Davids skattkammare” (Psaltaren) som han arbetade med i 20 år. Hans predikningar publicerades också en gång i veckan och mycket, mycket mer…som finns bevarat för eftervärlden.

Mentone Frankrike:
Spurgeon visste också vad lidande var då han hade ledvärk (gikt) under många år som förorsakade honom honom mycket obehag och tidvis ansatte honom med svåra plågor. I 20 år reste han varje år till Mentone i södra Frankrike där vila och ombytet till det milda klimatet stärkte honom. Hans hustru kunde inte följa med honom då hon också led av kroppslig svaghet och stannade därför hemma.

Hans tillstånd förvärrades 1890 och han for åter till Mentone, för att denna gång tillbringa vintern där. Vid denna tid bestod församlingen av 5.334 medlemmar och var den största friförsamlingen i världen. Predikantskolan stod på sin höjdpunkt och barnhemmet kunde nu ta emot 500 pojkar och flickor. Arton olika missionsgrenar plus ett antal missionsföreningar, hade också växt ut inom verksamheten.

Spurgeon höll sin sista predikan den 7 juni 1891 och kroppen blev allt svagare så han for åter till Mentone och nu följde hustrun med, för att vara med honom i hans sista levnadsdagar. Han skrev in i det sista och den 31 januari 1892 var han färdig med jordelivet och insomnade. Närvarande var hans hustru och några vänner. Han begravdes senare i Norwoods kyrkogård utanför London och ett enkelt monument restes med denna inskription:

“Här vilar Charles Haddon Spurgeon i väntan på sin Herre och Frälsare Jesus Kristus”.

Ur boken “Charles H. Spurgeon” av E.F Adcock  /Artikel fr www.minfrid.se

Tack Johnny Dahl    /Maria

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.