A W Tozer Predikan /Korset ställer sig i vägen

 

*Korset ställer sig i vägen* Predikan A W Tozer

”Det har gått för långt”, sa en berömd engelsman vresigt, ”när religionen tillåts inkräkta i våra privatliv.”

På detta måste vi svara att det verkligen går för långt när en intelligent människa som lever i ett protestestantiskt land kan fälla en sådan anmärkning. Hade inte denne man läst Nya Testamentet? Hade han inte hört om Stefanus? Eller Paulus, eller Petrus? Hade han inte skänkt alla dessa miljoner en tanke, de som med glädje har följt Kristus i en våldsam död, en ögonblicklig eller en långsam och plågsam död, därför att de tillät religionen att gripa in och gripa tag i deras privatliv? Men vi måste lämna denne man med sitt samvete och sin domare och se in i våra egna hjärtan. Kanske han endast gav öppet uttryck för vad några av oss i hemlighet känner. I vilken omfattning har vår tro fått öva inverkan på våra behagliga livsmönster? Vi måste kanske besvara den frågan först. Jag har länge förstått att den människa som rättframt avvisar den kristna tron respekteras i högre grad inför Gud och de himmelska makterna än den person som menar sig vara kristen men som vägrar att böja sig helt och hållet efter dess välde. Den ene är en fiende i det öppna, den andre erbjuder en skämd och falsk vänskap. Det är den senare som kommer att spys ut ur Herrens mun och anledningen är inte svår att sätta sig in i. En bild av den kristne visar en man med ett kors. ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Luk9:23.

Mannen med korset kontrollerar inte längre sitt öde och sin framtid. Han förlorade rätten att välja och styra när han tog upp sitt kors. Detta kors blev omedelbart hans allt uppslukande intresse – ett överväldigande ingripande. Det finns för honom endast en sak att göra, oavsett vad han skulle vilja göra, nämligen att ta sig allt närmare korsfästelsens faktum. Den person som inte tål att något ställer sig i vägen för honom kommer inte att bry sig om att följa Kristus. ”Om någon vill”, sa Herren, och gav varje människa frihet genom att placera det kristna livet i den fria viljans område. Ändå kan människan inte undfly allt som inkräktar. Lag, plikt, hunger, olyckor, naturkatastrofer, sjukdom, död – allt detta gör inbrytningar i hennes planering och i det långa loppet finns det inget att göra åt sådant. Lång erfarenhet av livets oböjliga måsten har talat om för människan att hon förr eller senare kommer att möta sådana ingrepp och att hon måste skaffa sig någon sorts beredskap inför det oundvikliga. Man lär sig att stanna inom sina snävt markerade ramar inom vilka mängden intrång har minimerats.

De som är något djärvare utmanar världen runt ikring, vidgar ramen något och ökar på antalet svårigheter, men ytterst få inbjuder besvärligheterna frivilligt. Den mänskliga naturen är inte gjord sådan. Sanningen är en skön men hård härskarinna. Hon förhandlar inte, hon varken köpslår eller kompromissar. ”Tag emot min förmaning hellre än silver och kunskap hellre än utvalt guld.” Ords 8:10. Efter att ha hört ett sådant tilltal lämnas var och en åt sig själv. Man kan acceptera eller vägra, ta emot eller vända ryggen till alltefter eget tycke.

Man kommer inte att möta något försök till övertalning trots att all framtid står på spel. Finn en man som låtit sig förälskas i den eviga visheten. Han har vänt sitt hjärta till att vinna henne och ger sig in i ett företag som kommer att ta all tid och kräva all ansträngning. Med detta kommer det inte att finnas mycket utrymme för annat. Hans liv kommer att vara fyllt av sökande och finnande, självförnekelse, sträng disciplin och dagligt döende när han nu blir korsfäst för världen och världen för honom. Om denna värld vore en värld utan fall vore sanningens väg enkel och jämn. Om inte människans natur hade genomgått ett omfattande moraliskt sammanbrott skulle det inte finnas något spänningsförhållande mellan Guds väg och människors. Jag tänker mig att änglarna lever i Himlen genom alla dessa tusen årtusenden utan den minsta lilla oenighet mellan deras önskan och Guds vilja. Men så är det inte bland människor på denna jord. Här vandrar den naturliga, oandliga människan fram utan att vilja ta till sig av det som kommer från Gud.

Köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. Dessa båda står i fullständig motsättning. Den kampen finner bara en utgång. Vi måste ge upp inför Gud och låta honom ha sin väg. Hans ära och vårt eviga väl kräver att det blir så. En annan anledning till att vår tro måste få verka i våra privatliv är att vi lever i världen, Bibelns namn på det mänskliga samhället. Den pånyttfödda människan har i sitt inre blivit avskiljd från samhällsordningen på samma sätt som det gamla Israel skiljdes ut från Egypten vid övergången av Röda havet. Den kristne är en Himlens människa tillfälligt boende på jorden.
Fastän han i anden är skiljd från den fallna mänskligheten måste han ändå leva bland människor. Han är på många sätt lik dem, men i annat skiljer han sig så fullständigt från dem att de inte kan annat än se det och stå honom emot. Ända från Kains och Abels tid har den jordebundna människan straffat den himmelska människan för att hon är annorlunda. Men vi får inte låta det se ut som om det kristna livet vore en enda lång konflikt, en obruten gnagande kamp med världen, köttet och djävulen. Tusen gånger nej. Det hjärta som lär sig att dö med Kristus kommer snart att lära känna den välsignade erfarenheten av att uppstå med honom. All världens motstånd och förföljelse kan inte bryta det varma ackord av helig glädje som rinner fram ur en själ som har blivit boning åt den Helige Ande.

A.W. Tozer

 http://www.predikoindex.com/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.