BEDRÖVELSER UNDER PRÖVNINGAR Av: John Wesley
”Om ni också nu en liten tid, där så måste ske, lider bedrövelse under allehanda prövningar.” 1 Petr 1:6 (1917 års övers. Se även not.)
I. Om de människor till vilka aposteln säger: ”lider bedrövelse”.
II. Om de bedrövelser de lider av.
III. Om orsakerna till dessa bedrövelser.
IV. Om följderna av dessa bedrövelser.
I. Jag ska alltså först visa vad för slags människor det är till vilka aposteln säger: Ni ”lider bedrövelse”. Och det står då helt klart att de var troende vid den tid då aposteln riktar dessa ord till dem. Ty i vers 5 säger han uttryckligen: ”Ni blir genom tron bevarade till den frälsning”. Och i vers 7 förklarar han att det är mycket mera värt att deras tro håller provet, än värdet av guldet som är förgängligt. Och ytterligare talar han i vers 9 om att de är på väg att vinna målet för deras tro, nämligen sina själars frälsning. Samtidigt som de led bedrövelse var de alltså i besittning av en levande tro. Deras bedrövelse tillintetgjorde inte deras tro, de härdade ut genom att de liksom såg den Osynlige (Hebr 11:27). Inte heller tillintetgjorde deras bedrövelse deras frid, den frid som övergår allt förstånd och som är oskiljaktig från sann och levande tro. Denna slutsats kan vi lätt dra genom vers 2 där aposteln ber, inte att nåd och frid må ges dem, utan endast att den må förökas hos dem, att alltså den välsignelse som de redan åtnjöt måtte än mer överflödande komma dem till del. De människor som aposteln här talar till var även fyllda av ett levande hopp. Ty i vers 3 säger han: ”I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.”
Trots sin bedrövelse äger de ännu ett hopp fyllt av odödlighet. Och de fröjdades alltjämt i hoppet om Guds härlighet. De var fulla av glädje i den helige Ande, vers 8: ”… fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig himmelsk glädje.” Deras bedrövelse var alltså förenlig inte bara med ett levande hopp utan också med en outsäglig glädje. Samtidigt som de var bedrövade fröjdade de sig med en glädje fylld av härlighet. Mitt i deras bedrövelse var de likaså ännu i besittning av Guds kärlek vilken hade blivit utgjuten i deras hjärtan: ”Honom älskar ni utan att ha sett honom” (v. 8), säger aposteln ? Ytterligare en sak. Fastän de var bedrövade var de dock heliga.
De hade alltjämt samma makt över synden. De var ännu med Guds makt bevarade från synden. De hade kommit till lydnad och följde inte de begärelser som de förut levt i. Såsom han som hade kallat dem är helig, var också de heliga i all sin vandel. Förvissade om att de hade blivit lösköpta med Kristi dyra blod så som med blodet av ett felfritt lamm utan fläck, hade de genom den tro och det hopp som de hade till Gud renat sina själar genom Anden. Deras bedrövelse förlikte sig följaktligen i stort sett mycket väl med hopp, med kärlek till Gud och människor, med Guds frid, med glädje i den helige Ande, med invärtes och utvärtes helighet. Den skadade således inte alls, än mindre förstörde den någon del i Guds verk i deras hjärtan. Den hindrade inte alls den helgelse i Anden som är roten till all sann lydnad. Inte heller förminskade denna bedrövelse den lycka som är en nödvändig följd av att nåd och frid härskar i hjärtat.
II. Av detta kan vi lätt förstå vad för slags bedrövelse de led, vilket är den andra fråga jag ska försöka besvara ? De människor som det här talas om var bekymrade, den bedrövelse de led av var vaken mer eller mindre än sorg och bekymmer, något som varje människa är förtrogen med ?
Det synes tydligt att det inte är en ringa och oansenlig grad av bekymmer som här åsyftas, utan ett sådant som ger ett starkt intryck på och sjunker djupt ner i själen. Inte heller ser det ut att vara en snart övergående sorg, en sådan som försvinner på en timme. Snarare är den sådan, att sedan den gripit ett fast tag om hjärtat inte lätt kan skakas av utan fortsätter för en tid som en bestående egenskap snarare än som en känsla, och detta även hos dem som har en levande tro på Kristus och en oförfalskad kärlek till Gud i sitt hjärta.
Även hos dem kan denna bedrövelse eller sorg emellanåt vara så djup att den överskuggar hela själen och ger sin färg åt alla själens känslor och krafter så att den syns i hela personligheten. Den kan likaså utöva inverkan på kroppen, särskilt hos dem som av naturen är svaga till sin kroppskonstitution eller försvagade av någon tillfällig sjukdom, i synnerhet av nervös art. I många fall finner vi, att den förgängliga kroppen tynger ner själen, i sistnämnda fall åter är det själen som tynger ner kroppen och försvagar den mer och mer. Ja, jag vill inte förneka, att djup och varaktig sorg i hjärtat ibland kan försvaga även en stark kroppskonstitution och lägga grunden till sådana kroppsliga störningar som inte lätt kan botas.
Och ändå kan allt detta ändå stå samman med ett mått av den tro som alltjämt verkar i kärlek. Detta kan sägas vara en luttringseld, och fastän det inte är samma eld som aposteln talar om i det fjärde kapitlet, kan dock många av de uttryck som där används om yttre lidanden också tillämpas på inre svårigheter ?
III. Men för att komma till den tredje punkten: Vilka är orsakerna till en sådan sorg eller bedrövelse hos en sant troende? Aposteln säger oss tydligt: ”ni lider bedrövelse under allehanda prövningar”, inte blott många till antalet, utan av många olika slag. De kan skilja sig från varandra på tusen olika sätt på grund av förändring i och uppkomst av oräkneliga omständigheter.
Och själva denna olikhet och omväxling gör det svårare att vara på vakt mot dem. Bland dessa får vi räkna alla kroppsliga störningar, framför allt akuta sjukdomar och våldsam smärta av varje slag, antingen den drabbar hela kroppen eller den minsta kroppsdel ? Alla långvariga sjukdomar är ägnade att framkalla samma verkningar även om de inte är så plågsamma.
När Gud låter tvinsot drabba oss eller en feber som isar och bränner oss, kan den komma inte bara våra ögon att förtvina utan också vår själ att försmäkta. Detta är särskilt förhållandet med allt det som kallas nervösa rubbningar. Och vidare, när fattigdomen kommer farande över dig och armodet som en väpnad man, är väl detta en obetydlig frestelse? Är det underligt om detta förorsakar sorg och bedrövelse? Även om det skulle te sig som en obetydlig sak för dem som står på avstånd och ser på eller som går förbi på den andra sidan, ter det sig helt annorlunda för dem som upplever det. Har vi föda och kläder (1 Tim 6:8) ? det sistnämnda ordet omfattar i grundtexten i själva verket inte bara kläder utan också bostad – så må vi låta oss nöja med det, om Guds kärlek är i våra hjärtan. Men vad ska de göra som inte äger någonting av dessa livsnödvändigheter, och som så att säga famnar klippan, ty de äger ingen annan tillflykt? Vad ska de göra som bara har marken att sova på och endast himlen som tak över sig, de som saknar för sig och sina små en torr och varm och ren bostad, ja, till och med kläder för att skydda sig och sina älskade från att bli sjuka av köld, dag som natt? … Gud uttalade som en förbannelse över mannen att han skulle äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men hur många finns inte i detta kristna land som arbetar och trälar och svettas och ändå inte får det bröd som de behöver, utan kämpar med trötthet och hunger på samma gång! Är det inte förfärligt att efter en dags hårt arbete komma tillbaka till ett fattigt, kallt, smutsigt och otrevligt kyffe och där inte ens finna den föda som behövs för att återställa de förbrukade krafterna? Ni som har goda dagar på jorden och som inte lider brist på någonting annat än ögon att se, öron att höra och hjärtan att förstå hur gott Gud har handlar mot er, är det inte förfärligt för en far att söka efter bröd dag för dag och inte finna något, och kanske som tröst finna fem eller sex barn som gråter efter det som han inte kan ge dem. Om han inte hölls tillbaka av en osynlig hand, skulle han inte då tala fritt ut om Gud och dö?
Att sakna bröd, att sakna bröd! Vem kan säga vad detta innebär om han inte har upplevt det själv? Jag är förvånad om det inte förorsakar mera än bedrövelse även hos dem som tror. Kanske vi därefter bör ställa förlusten av dem som var oss nära och kära, förlusten av en öm far eller mor som ännu inte kommit så långt ner i ålderns utförsbacke, eller av ett älskat barn som just trätt in i livet och gripit tag om vårt hjärta, eller av en vän som var själ av vår egen själ ? näst efter Guds nåd den yttersta och bästa gåvan från himlen. Och tusen omständigheter kan öka vår smärta. Kanske barnet, vännen, dog i våra armar, kanske rycktes han bort då vi inte såg det, i sin blomning, bruten som en blomma. I alla dessa fall inte bara kan vi, nej vi bör bli upprörda. Det är Guds mening att vi ska bli det. Han vill inte att vi ska vara stockar och stenar. Han vill att våra känslor ska vara under kontroll, men inte utplånade. Därför, ’den tår som sorgen göt ej klandras må’.
Det finns en sorg som inte är synd. Ännu djupare är den sorg som vi kan känna för dem som är döda, fastän de lever, döda på grund av fientlighet, otacksamhet, avfall, men som en gång var förenade med oss genom de starkaste band. Vem kan uttrycka vad en själarnas vän kan känna för en vän, en broder, som blivit död för Gud, för en make, en hustru, en släkting, ett barn, som rusar in i synden som en stridshäst till drabbningen, och som trots alla skäl och övertalanden skyndar att arbeta på sin egen fördömelse. Och denna själens ångest kan stegras till en outhärdlig höjd genom tanken, att han som nu jagar mot fördärvet en gång började sitt lopp väl. Vad han var i flydda tider tjänar nu inte någon annan uppgift än att göra våra tankar på vad han nu är än mera nedslående och pinande. Under alla dessa omständigheter kan vi vara förvissade om att vår store motståndare inte skall missa att använda de gynnsamma tillfällena. Han som alltid går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må sluka kommer i all synnerhet då att bruka all sin kraft och skicklighet för att om möjligt vinna någon seger över den själ som redan är nedpressad.
Han kommer inte att spara sina brinnande pilar, just dem som har största utsikten att träffa och fastna djupast i hjärtat därför att de så väl passar till de frestelser som angriper det. Han ska inge tankar av otro eller hädelse eller grämelse. Han ska göra troligt att Gud inte bryr sig om jorden, att han inte styr den, eller åtminstone att han inte styr den rätt, inte med rättvisa och barmhärtighet. Han ska försöka att egga hjärtat till trots mot Gud, till att förnya vår naturliga fiendskap mot honom. Och om vi försöker att kämpa emot honom med våra egna vapen, om vi börjar att resonera med honom, då kommer utan tvivel vår bedrövelse att tillväxa, ja, kanske kommer fullkomligt mörker att inhölja oss. Det har ofta lagts fram att det finns ännu en orsak om inte till mörker så åtminstone till bedrövelse, nämligen att Gud har dragit sig undan från själen, emedan det är hans nådiga vilja. Visst gör han det om vi förtörnar hans helige Ande genom antingen utvärtes eller invärtes synd, genom att antingen göra det som är ont eller låta bli att göra det som är gott, genom att ge rum för stolthet eller vrede, för andlig lättja, för dåraktiga begär eller ohämmade lidelser. Men att han någonsin drar sig tillbaka därför att han vill det, bara för att han behagar göra så, det förnekar jag bestämt. Det finns ingen text i hela Bibeln som ger något stöd åt ett sådant antagande. IV. Varför tillåter då Gud att bedrövelse drabbar så många av hans barn? Aposteln ger oss ett klart och direkt svar på denna viktiga fråga: ”Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron skall visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.” 1 Petr 1:7. Och 1 Petr 4:12-13 kan även hänvisas till, fastän det ursprungligen syftar på något annat: ”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet.” Av detta lär vi, att Guds första och stora avsikt med att tillåta de prövningar som bringar bedrövelse över hans barn, är att pröva deras tro, som ska prövas genom dessa liksom guldet genom elden.
Nu vet vi att guld som prövas i eld därigenom renas så att slagget avskiljs därifrån. Och så är det också med tron i prövningens eld: ju mer den prövas, desto mer renas den. Ja, den inte bara renas, utan den stärks, stadfästes och rikt växer genom så många fler bevis på Guds visdom och makt, kärlek och trofasthet. Detta ? att föröka vår tro ? är alltså en nåderik avsikt med att tillåta dessa mångfaldiga prövningar. De tjänar även till att pröva, rena, stadfästa och föröka det levande hopp, vartill vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader efter sin stora barmhärtighet har fött oss på nytt. I själva verket måste vårt hopp tillväxa i samma förhållande som vår tro. På denna grund vilar det: eftersom vi tror på hans namn och lever genom tron på Guds Son har vi en fast förväntan om den härlighet som ska uppenbaras. Och följaktligen kommer allt som stärker vår tro också att föröka vårt hopp. Samtidigt tillväxer vår fröjd i Herren, ty denna kan inte annat än följa ett hopp som är fyllt av odödlighet. Det är ur denna synpunkt som aposteln uppmanar de troende: ”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden.” Och just för dessa lidandens skull: ”Saliga är ni .. ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er” (1 Petr 4:13-14), och därigenom blir ni i stånd att fröjda er med outsäglig och härlig glädje. De fröjdar sig desto mera, som de prövningar, vilka förökar deras tro och hopp, även förökar deras kärlek, både deras tacksamhet mot Gud för all hans nåd och deras goda vilja mot alla människor. Desto djupare medvetna de blir om den kärleksfulla godheten hos Gud, deras Frälsare, desto mer upptänds i överensstämmelse därmed deras hjärtan av kärlek till Honom som först älskade oss. Ju klarare och starkare vittnesbörd de har om den härlighet som ska uppenbaras, desto mer älskar de honom som har förvärvat den åt dem och som har givit Anden till en underpant därpå i deras hjärtan. Och detta, att deras kärlek ska förökas, är ett annat syfte med de prövningar som Gud tillåtit komma över dem. Ännu en följd är att de fortskrider i helighet, såväl i sitt hjärta som i sin vandel.
Den senare är en naturlig följd av den förra, ty ett gott träd frambringar god frukt. Och all invärtes helighet är den omedelbara frukten av den tro som är verksam i kärlek. Så renar den salige Anden hjärtat från högmod, själviskhet, lidelse, från kärlek till världen, från dåraktiga och skadliga begär, från låga och fåfängliga böjelser. Dessutom har hemsökelser, som helgats av Gud, genom Guds nåd en omedelbar och direkt verkan att fostra till helighet. Genom Hans Andes verk gör de själen alltmer ödmjuk och ringa inför Gud.
De ingjuter lugn och mjukhet i vår oroliga ande, tämjer vårt väsens obändighet, hindrar vår motspänstighet och vårt egensinne, korsfäster oss för världen och får oss att förvänta all vår styrka från och söka all vår lycka i Gud. Och allt detta sammanfattas i det stora slutmålet, att vår tro, vårt hopp, vår kärlek och vår helighet må befinnas lända ? om det inte redan har gjort det ? till pris från Gud själv och ära från människor och änglar, och till härlighet som den store Domaren ska förläna alla dem som har uthärdat till slutet. Och detta ska på den fruktansvärda dagen tilldelas var och en efter hans gärningar, efter de gärningar som Gud har utfört i hans hjärta, och efter de yttre gärningar som han har utfört för Gud. Och likaså efter vad han har lidit, så att alla dessa prövningar blir en outsäglig vinning. På många sätt bereder således dessa bedrövelser, som varar ett ögonblick och väger lätt, på ett oändligt rikt sätt en härlighet som varar tungt och varar i evighet ( 2 Kor 4:17).
Lägg härtill den hjälp som andra kan få av att se vårt sätt att lida bedrövelse. Av erfarenhet vet vi, att ett föredöme ofta gör ett djupare intryck på oss än en föreskrift. Och vilka föredömen har ett starkare inflytande inte bara på dem som är delaktiga av en lika dyrbar tro, utan även på dem som inte har lärt känna Gud, än exemplet av en själ som är klar och lugn mitt under stormen, bedrövad men alltid glad, ödmjukt villig att underkasta sig Guds vilja hur smärtsamt det än må kännas, en själ som under sjukdom och plåga säger: ”Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?”, och som vid förlust och saknad säger: ”Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn.” (Joh 18:11, Job 1:21.) Jag ska till sist ge några slutsatser. Det kan vara nödvändigt att vi lider bedrövelse en liten tid, för att vi ska uppnå det som här ovan beskrivits, åtminstone i den mån som den är en naturlig följd av de allehanda prövningar som är nödvändiga för att pröva och föröka vår tro, stadfästa och utvidga vårt hopp, rena vårt hjärta från alla oheliga böjelser och fullkomna oss i kärlek. Och för att ge glans åt vår krona och öka tyngden av den härlighet som ska vara i evighet. Från apostelns sätt att framställa det kan vi för det tredje säga att inte ens bedrövelse alltid är nödvändig. ”Om ni också nu en liten tid, där så måste ske” ? alltså är det inte nödvändigt för alla människor och inte heller under alla tider för någon människa. Gud har både makt och vishet, och han kan, när han så vill, verka samma nådens verk i en själ med andra medel. Och ibland gör han så. Han leder dem som han behagar att handla så med att gå från kraft till kraft, ända till dess att de fullbordar sin helgelse i gudsfruktan (2 Kor 7:1) utan att de lider nästan någon bedrövelse alls, ty han har absolut makt över människans hjärta och låter alla dess källor välla efter sitt behag. Men dessa fall är sällsynta. Gud ser, att det i allmänhet är gott att i lidandets smältugn pröva de människor som behagar honom. Allehanda prövningar och bedrövelse är alltså i högre eller lägre grad en vanlig lott för hans käraste barn.
Vi behöver därför inte vara lika angelägna om att undvika bedrövelse som att bli förvandlade till bättre kristna genom bedrövelse … Närhelst bedrövelse kommer, låt oss då rikta vårt öga mot de nåderika syften för vilka den är sänd, och med all iver vinnlägga oss om att inte göra om intet Guds rådslag beträffande oss. Må vi allvarligt arbeta tillsammans med honom genom den nåd som han oavlåtligt ger oss, på att rena oss från allt som befläckar kött och ande och dagligen tillväxa i vår Herres, Jesu Kristi, nåd, till dess vi mottages i hans eviga rike.
/-De flesta troende går inte genom livet utan något slags lidande, det ser vi i denna texten ovan och vi vet vad vi själva är med om, kanske just nu, eller har varit med om. Gud välsigne dig./Maria
