Tag Archive | skökokyrkan

Skökoväsendet. Ekumeniken. Påvekyrkan…..Sveriges kyrka efter reformationen aldrig varit så nära katolicismen, som den nu är.

 

Lewi Pethrus om ekumeniken 1925

  http://www.midnattsropet.se/2016/10/lewi-pethrus-om-ekumeniken-1925.html
Det finns drag angående skökoväsendet som jag särskilt vill framhålla. Först och främst är det fråga om en stor sammanslutning av alla kristna samfund på jorden (Upp 13).
Det skall bli en stor religiös makt i den yttersta tiden, som skall stå som ett stort religiöst trustvälde vid sidan av det stora politiska trustväldet.

Stora ekumeniska mötet anordnades av ärkebiskop Nathan Söderblom i Stockholm 1925. Mötet samlade samtliga stora kristna samfund, utom Romersk-katolska kyrkan och Pingströrelsen.

Det är alldeles riktigt. Det är vad Bibeln säger skall ske. Och en dag skall kyrkan, denna stora religiösa federation i världen, bli ett språngbräde för Antikrist. Den kommer att vara en plattform för vad Skriften kallar ”det andra vilddjuret” eller ”den falske profeten”. Det ekumeniska mötet är därför ett väldigt tidstecken.
– – – –

Här talas så tydligt som möjligt om vad man vill, och det är bildandet av en organisation som skall sammansluta alla kyrkor till en enda kyrka. Det är målet. Och i denna stora, alla kristna samfund omfattande kyrka, vill man ha påvekyrkan i första ledet. Det har man icke förut sagt så tydligt, men nu säges det klart och tydligt i detta ekumeniska möte.
_ _ _

Det är alltså det ekumeniska mötets stora tanke, för så vitt mötets främste talare tolkar densamma, att en gemensam stor federation av alla religiösa samfund bör åstadkommas. Och alla som deltager i detta möte borde veta att så är.
_ _ _

Om man något litet känner till den katolska kyrkans tillvägagångssätt, är man frestad tro, att även detta, att romerska kyrkan nu uteblivit från ekumeniska mötet, ingår som ett led i en väl uttänkt plan. Det skulle varit värre att förena de andra kyrkorna, om den romerska kyrkan redan varit med. Men sedan de alla är förenade är det mycket enklare att förena det hela med Rom.
_ _ _ _

Ett annat drag, som jag ser hos Uppenbarelsebokens sköka, är att hon associerar sig med de maktägande på jorden. Det står om henne: ”Hon, som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens otuktstillstånds vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.”
I 3:e versen i 18:e kapitlet står det ”Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna på jorden hava bedrivit otukt med henne” – det är, som vi förstår, andligen talat – ”och köpmännen på jorden hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust”.
Det är ganska märkligt att det i denna bibelvers är fråga om politiska och kommersiella saker. – Man talar också mycket om det ekonomiska livet i dessa möten. Det är kyrkans frieri till dem som för närvarande äger den ekonomiska och politiska makten i världen.
_ _ _ _
Men varför upprepades sådant nu?
Jo, därför att Sveriges kyrka efter reformationen aldrig varit så nära katolicismen, som den nu är. All denna grannlåt, såväl i Uppsala som vid öppnandet av denna konferens i Storkyrkan, är en slående illustration till skildringen i Upp 17:4. Du kan läsa Dagens Nyheter eller Svenska Morgonbladet och så läsa Upp 17:4. Det är ungefär samma ord, purpur, scharlakan, ädla stenar, gyllene kalkar. Man nästan häpnar inför den slående likheten.
_ _ _

Det är några fruktansvärda saker som sammanhänger med detta. Ett sådant möte som detta måste nödvändigt bidraga till att andliga gränslinjer utplånas – gränslinjer som är tydligt utmärkta i Guds ord och som måste upprätthållas, om ett verkligt, andligt liv ska kunna existera i Guds församling. Här är icke fråga om huruvida man är frälst eller icke.
Det skulle se mycket illa ut, om man toge upp frågan om personlig frälsning inför konungar, ministrar och andra höga herrar, som man smickrar och själv mottager smicker av.
_ _ _ _

Det är fruktansvärt, att man tar med ogudaktiga människor av alla slag och så säger, att man vill utföra Kristi församlings uppgift i världen. Borde man icke först se till att få människor omvända. Men här står vi inför detta, att man vill ha med hela kristenheten i en världskyrka, där man icke längre fäster sig vid personlig omvändelse utan blott, att man är född i ett kristet land och godtager kyrkogården, även om man opponerar sig mot den kristna lärans viktigaste grundsatser.
Huru allvarligt är icke detta! Jag tänker på de frikyrkliga, som kommer med och träffar präster av alla slag. Det är klart, att ett sådant möte måste trubba av känslan för den personliga frälsningens betydelse. Så fort man går med i en sådan sammanslutning, så måste man lägga åt sidan denna fråga. Man samlar sig om andra stora mål, som man säger.
På detta sätt kommer det ekumeniska mötet att bidraga till nytolkning, framryckning och att sålunda grundvalarna för den levande kristna tron upprives.
_ _ _ _

Huru skall de frikyrkliga kunna hävda sanningen om personlig omvändelse som villkor för medlemskap i församlingarna, dopsanningen och andra bibliska läror, då de allierat sig med världskyrkorna! Saken är den, att man, utan att man vet eller förstår det, glider in i något, som man egentligen inte vill komma in i. Men man är där och så måste man plåna ut gränslinjerna.
_ _ _

Detta möte är en oerhörd fara också därför, att det förbereder katolicismens intåg i landet. Säga vad man vill – detta är ett faktum, som ingen människa kan tillbakavisa.
_ _ _

Katolicismen är i antågande allt mer och mer – denna sköka, vars händer dryper av blod, denna hemska kyrka, som har många miljoner mäns och kvinnors blod på sitt samvete; denna samvetslösa påvekyrka är på väg att komma in i Sverige igen, och detta ekumeniska möte är ett stort steg i utvecklingen mot detta mål. Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna, och det är icke tu tal om att icke ett sådant arbete pågår också i Sverige.
Detta ekumeniska möte är den största förberedelse för katolicismens införande i vårt land. Man står ju och beklagar sig över att man icke har sina ”romerska bröder” ibland sig. Detta är en av de värsta faror, som det ekumeniska mötet har med sig. Och Gud förbarma sig och hjälpe svenska folket att vakna inför detta.

Göran Skytte och hans illamående över sanningar./Midnattsropet

bibeln-3, förstår man det?

 

Varningarna nådde fram

Göran Skytte ondgör sig i tidningen Dagen över att Midnattsropet varnar för katolicismen. Utan omsvep skriver han om hur illa han tycker om Midnattsropets publikation om påveväldet och att namn som Spurgeon, Barratt, Lewi Pethrus och NP Wetterlund citeras. Tydligen nådde väckelsepionjärernas budskap fram. Här följer ett utdrag ur hans krönika:

Skärmdump från Dagen.se

”Häromdagen fick jag ett anonymt brev från just en sådan [påvehatare red anm]. Han varnar mig för att ”låta lura mig av den Ormen”, vilket avser påven. Därtill bifogar han det senaste numret av tidningen Midnattsropet (nr 5, 2016) med tema ”Påvespecial”.
Redan första meningen innehåller signalorden ”den katolska skökoanden”. Katolska kyrkan har blivit ”ett tillhåll för mördare, bolare och månglare, en rövarkula bortom alla historiska jämförelser”. Vidare: ”Världens största kyrka har blivit känd för sitt gangstervälde med tentakler ut över hela världen”. Påven uppges ha ”fascistiska uppdragsgivare” och katolska kyrkan karaktäriseras av ”svartkonst, bländverk, prål och falsarier på alla samhälleliga områden”.
Artikeln är skriven 1989 av dåvarande Maranataledaren Arne Imsen, men är återgiven på central plats i tidningen Midnattsropet nr 5 år 2016, med anledning av nuvarande påvens besök i Lund – Malmö­.
Tidningen återger flera antikatolska texter av kända namn från den tidiga frikyrkligheten till exempel Spurgeon, Barratt och Lewi Pethrus. Men även dåvarande svenska statskyrkan är representerad, av kyrkoherden i Floda NP Wetterlund (1852 – 1928), på sin tid välkänd präst och författare. Hans huvudbudskap är: ”Den romerska skökan är själva ärke-trollpackan. Och hon är moder till trollpackorna på jorden.”
Jag nästan kräks när jag läser sådant.”

Hans Lindelöw kommenterar:

Göran Skytte stöter sig på Midnattsropet. En skribent som vi inte sällan har haft anledning att glädjas åt. Han har vid något tillfälle rentav tagit oss i försvar mot mediala angrepp. Nu inser han plötsligt med förfäran att han bor i ett protestantiskt land, och utgjuter sitt missnöje, inte över sin egen kyrkas (svek)bekännelseskrifter, vilkas anti-papism lär vara oöverträffad – utan över Maranata.
Besannar han inte därmed bara den konungsliga (Gustav Vasa) visdomen: ”Jag vet nog att de svenska är snara till att samtycka, sena till att utrannsaka.”

*
Är G S så förfärad att veta att han får höra icke smekande ord om katolicismen–? Han är väl katolik själv vad man då kan förstå. Maranata har ju rätt i det de säger och skriver, bl a: ”Världens största kyrka har blivit känd för sitt gangstervälde med tentakler ut över hela världen”. Påven uppges ha ”fascistiska uppdragsgivare” och katolska kyrkan karaktäriseras av ”svartkonst, bländverk, prål och falsarier på alla samhälleliga områden”.
http://www.midnattsropet.se/2016/12/varningarna-nadde-fram.html
Vad bra att man är tydlig med det. Hmm….Tidningen Dagen är ju en religiös tidning anser jag, så att…..
wake-up
*
NamnlösMaria

Dårskapens vägar – Sex renässanspåvars maktmissbruk banade väg för reformationen

repent

*

Dårskapens vägar – Sex renässanspåvars maktmissbruk banade väg för reformationen

 Av Lars Bygdås 
http://www.midnattsropet.se/2016/10/darskapens-vagar-sex-renassanspavars.html

Påvedömet och katolska kyrkan kan inte analyseras utifrån blott ett religiöst teologiskt perspektiv. Ty kyrkan är sedan århundraden också en politisk maktfaktor som spelat med eller mot de europeiska stormakterna Frankrike, Spanien, Habsburgväldet etc. Man måste alltså även få inblick i detta politiskt militära spel som pågått i århundraden.
Som kuriosa kan tilläggas att det finns väl inte ett äktenskap i de övre klasserna i Europa under dessa sekler där inte påven haft sitt finger med i spelet när det gäller val av rätt partner.
Påven bestämde allt ifråga om äktenskap och skilsmässa i furstehusen och det var just detta som krossade romkyrkan i England på 1500-talet. Då bildade Henrik VIII en egen kyrka just på grund av en skilsmässa som påven inte godkände – Anglikanska kyrkan.
Och så har det sett ut i Europa och världen under katolska kyrkans dominans. Kyrkan har härskat och det på rena lögner som smidits ihop genom åren.
Mänskligheten är i dag smärtsamt medveten om vart denna oheliga allians, religion och politik, leder. Exempelvis IS, den Islamiska staten, som hotar och terroriserar hela det civila västerländska samhället – i sin guds namn!
Det är därför viktigt att också avslöja detta politiskt/religiösa spel när det gäller katolska kyrkan! Inte minst i en tid då en hel värld faller på knä i fascination inför påven.
Och när det gäller detta ämne finns det ingen som enligt min mening har skildrat det skarpare och mer inträngande än Barbara W Tuchman. Här talar förnuftet!
Hon fokuserar särskilt på påvarnas intriger och maktkamp under renässansen, en tid när kyrkan nådde sin absoluta bottennivå och som de facto ledde fram till reformationen. Den totala brytningen.


Utdrag ur boken Dårskapens vägar av Barbara W. Tuchman

Barbara W Tuchman 1912 – 1989
en av USA:s mest lästa
och prisade historiker,
författare och journalist.

Ungefär samtidigt som Columbus upptäckte Amerika stod renässansen – den period då jordiska värderingar trädde istället för omsorgen om det ovanefter – i full blom i Italien. Den enskilda människan tog sitt öde i sina egna händer istället för att passivt överlämna sig åt Guds försyn. Hennes stund på jorden var inte längre som i medeltidens föreställning en tillfällig, smärtfylld förvisning på vägen till själens andliga bestämmelseort.

Under en period av sextio år, från 1470 till 1530, exemplifierades tidens världsliga anda av sex på varandra följande påvar – fem italienare och en spanjor – som drev den till höjden av korruption, morallöshet, snikenhet och spektakulär olycksbringande maktpolitik. Deras regemente slog de troende med fasa, bringade den heliga stolen i vanrykte, lämnade alla krav på reformer obeaktade, ignorerade alla protester, varningar och tecken på växande upprorsstämning och förlorade slutligen hälften av katolska kyrkans bekännare till protestantismen. Deras dårskap och förstockelse resulterade i århundraden av fiendskap och inbördes strider och fick därigenom utomordentligt allvarliga följder för hela västvärlden.

Allianser med påvar och furstar
De sex påvarnas maktmissbruk uppstod inte oförmedlat ur högrenässansen. Snarare var de kulmen på de påvliga styrelsevanor som utbildats under förvisningen till Aignon och den därur resulterande stora schismen, då rivaliserande påvar slogs om pontifikat i drygt sextio års tid. I fortsättningen bestämdes varje stadsstats eller kungarikes hörsamhet mot den ena eller den andra pretendenten av politiska hänsyn, vilket ledde till en genomgripande politisering av den heliga stolen. Beroendet av världsliga härskare var en ödesdiger följd av den stora schismen, eftersom rivaliserande påvar såg sig tvungna gottgöra sig för maktdelningen genom allehanda uppgörelser och allianser med kungar och furstar. Eftersom även inkomsterna var delade ledde schismen dessutom till att påvedömet kommersialiserades och kom att betrakta penninganskaffningen som sin viktigaste uppgift. Försäljning av andliga och materiella förmåner, från absolutism och frälsning till biskopsstift och kloster, växte till en bestående kommers, som visserligen var lukrativ men också väckte ytterligt stor anstöt bland de troende.

Borgia & Medici
Under renässansens humanistiska berusning övertog påvarna, sedan de på 1430-talet hade återbördats till Rom, de värderingar och den livsstil som praktiserades av de italienska stadsstaternas piratfurstar.
Italiens rika, eleganta, principlösa och ständigt tvistande härskare var genom sin oenighet och begränsande territoriella makt inget annat än tvedräktens potentater. De sex påvarna som härmade efter deras snikenhet och överdåd lyckades inte bättre än sina förebilder, utan till följd av sin större makt vanligen sämre. Alla sex, däribland en Borgia och två Medici, jagade som blodtörstiga hundar efter varje byte deras ämbete erbjöd, besatta av ambitionen att samla en familjeförmögenhet som skulle överleva dem själva. Till den ändan kastade de sig huvudstupa in i tidens världsliga politiska spel, det vill säga in i en serie av oupphörligt växlande kombinationer, intriger och manövrar utan bestående inriktning eller vägledande princip och betingade enbart av den för tillfället rådande maktbalansen. Eftersom den politiska jämvikten var bräcklig och flytande, inträffade det ständigt att dessa uppgörelser upphävdes eller sveks; kohandel, bestickningar och stämplingar blev med nödvändighet regel, eftertanke och planering undantag.

Beredde vägen för Luther
Periodens dominerande politiska faktor var de upprepade invasioner av Italien som företogs av de tre stormakterna – Frankrike, Spanien och det habsburgska imperiet – i förbund med den ena eller andra itelienska småstaten. Påvestolen engagerade sig helhjärtat i denna kamp, men saknade militära resurser att spela en avgörande roll. Ju mer man deltog i de världsliga konflikterna, alltid med lika förödande resultat, desto kraftlösare tedde den sig och blev den. Samtidigt drog den sig för att genomföra de religiösa reformer som uppenbart var av nöden, eftersom den fruktade att mista sin auktoritet och sina möjligheter till egen vinning. Som italienare medverkade renässanspåvarna till att deras land drabbades av krig, utländskt förtryck och förlorat oberoende; som Kristi ställföreträdare gjorde de sitt ämbete till ett löjeväckande och avskräckande exempel och beredde vägen för Luther (kurs LB).

Savonarola
Men det fanns en röst, Girolamo Savonarola!
I Florens gav priorn i klostret San Marco, dominikanmunken Girolamo Savonarola, i början av 1490-talet i flammande botpredikningar röst åt det religiösa betrycket. Alexander (påven) slog dövörat till i sju års tid, medan resningen bemäktade sig en hel stad och väckte genljud över hela Italien. Savonarola var inte så mycket en förelöpare till Luther som den typ av trosivrare och syndagissel som kan uppstå i alla orostider och få makt över massorna genom sin fanatism. Han representerade sin egen tid därigenom att han drevs av avsmak för kyrkans förfall och korruption och förfäktade nödvändigheten av en reformation som ett medel att visa vägen tillbaka till himmelen. Hans profetia att reformationen skulle följas av en tid av lycka och välstånd inom hela kristenheten gjorde starkt intryck på folket.

Påvarnas dårskap bestod inte så mycket i att de förde en politik mot bättre vetande som att de avvisade varje konsekvent politik – såväl på det politiska som på det religiösa planet – som skulle kunnat förbättra deras situation eller hejda den växande oppositionen. Likgiltigheten för de rörelser och stämningar som växte fram i deras omgivning var deras första dårskap. De var döva för allt missnöje, blinda för de alternativa idéer det gav upphov till, förbindligt oemottagliga för alla utmaningar, obekymrade om förtrytelsen över deras sedeslösa leverne och om den växande vreden över deras vanstyre, halsstarrigt ovilliga till alla förändringar, nästan enfaldigt envetna i sitt fasthållande vid ett korrumperat existerande system. De kunde inte förändra det eftersom de själva var en del av det, hade fostrats i det och var beroende av det. n

Det riktigt tragiska i hela detta drama är att – kyrkan aldrig kommer att ändra sig! Hon kan inte ändra sig. Och påven får inte ifrågasättas på grund av den diaboliska ofelbarhetsdogmen. Situationen i kyrkan är idag så allvarlig att exempelvis förre påven avgick på egen begäran. Det är första gången sedan 1200-talet. Benedictus XVI, tyske Joseph Ratzinger, orkade inte längre med dessa eviga skandaler; svindlande belopp utan kontroll med mutor och skumrask som följd, pedofilskandalerna som blivit en följetong och kanske det värsta av allt, rävspelet bland kardinalerna i Vatikanen. Det är den kyrkan Franciskus representerar. Samma ondskefulla system som härskade i renässansens Rom och Florens. För den fria församlingen står Ordet i evig klarhet: Drag ut från henne i mitt folk.

De härskande påvarna:
Sixtus  IV, 1471 – 1484
Innocentius VIII, 1484 – 1492
Alexander VI, 1492 – 1503
Julius II, 1503 – 1513
Leo X, 1513 – 1521

*

Ja drag ut från henne! Skökokyrkan

NamnlösMaria