*

“Från honom kommer mitt hopp.” Ps 62: 6.

VI ÄRO så sorgligt benägna för att icke giva oss tid att invänta bönesvaret. Detta visar, hur litet allvar vi äga, då vi bedja. Åkermannen är icke nöjd med mindre han får skörda. Idrottsmannen vill ha reda på, om bollen träffat målet. Läkaren följer noga med, vilken verkan hans medicin har. Är det då meningen, att den troende skall vara likgiltig, då det gäller resultatet av hans arbete ?

Varje bön den kristne, ledd av den helige Ande, beder i tro, i överensstämmelse med Guds vilja och löfte och i Jesu Kristi namn, skall bli till fullo besvarad, vare sig det gäller timliga eller andliga välsignelser. Gud giver alltid det svar på sina barns böner, som, då allt tages i betraktande, länder till Hans egen ära och deras andliga och eviga välfärd. På samma sätt som vi finna, att Jesus aldrig bortvisade en enda människa, som bad Honom om barmhärtighet, tro vi också, att ingen bön i Hans namn skall vara förgäves. Bönesvaret kan vara på väg, fastän vi ej förstå det. Sädeskornet, som ligger i jorden om vintern, håller på att slå rot för att om våren spira upp och giva skörd. För oss kan det te sig dött och förspillt, där det ligger dolt för våra blickar. – Bickersteth.
Fördröjda bönesvar äro icke endast trosprov, utan de giva oss även tillfälle att ära Gud genom att stadigt förtrösta på Honom, också då det ser ut som om Han avvisat var begäran. – C. H. Spurgeon  fr Källor i öknen

/Maria

*

“Vad vi rätteligen bör bedja om, det vet vi icke.” Rom 8: 26.

MYCKET av det som i vårt kristliga liv väcker vår häpnad är intet annat än svar på bön. Vi bedja om tålamod, och vår Fader sänder i vår väg någon, som prövar oss till det yttersta. “Lidandet verkar tålamod.” Vi bedja om ett undergivet sinne, och Gud för oss in i nöd och trångmål. “Vi lära oss lydnad genom lidandet.” Vi bedja Gud göra oss osjälviska – då bereder Han oss tillfälle att offra oss själva genom att se till andras bästa och ge oss ut för bröderna. Vi bedja om styrka och ödmjukhet, och en satans ängel plågar oss, tills vi ligga i stoftet, ropande efter befrielse. Vi bedja: “Herre, föröka vår tro”, och vi drabbas av ekonomiska förluster, barnen blir sjuka, vi få i vårt hem en oordentlig, slösaktig, långsam tjänare eller mötas av någon ny hemsökelse, som prövar vår tro på ett för oss fullkomligt okänt sätt. Vi bedja om att bli delaktiga av Lammets natur, och på vår lott faller en ringa syssla, eller vi bli förolämpade, utan att få någon upprättelse, ty “lik ett lamm, som föres bort att slaktas – öppnade han icke sin mun”. Vi bedja om saktmod, och frestelser till hårdhet och retlighet svepa likt en ovädersstorm över oss. Vi bedja om frid, och varje nerv tyckes vara spänd nästan till bristning, på det att vi må skåda upp till Herren och lära, att då Han stillar larmet kan ingen vålla oss oro.

Vi bedja om kärlek, och Gud sänder oss allehanda lidanden och för oss samman med föga älskvärda människor. Han låter dem säga om oss sådan saker, vilka uppreta vårt sinne och vålla oss smärta, ty “kärleken är tålig och mild. Den skickar sig icke ohöviskt, den förtörnas icke. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting, den förgår aldrig.”

Vi bedja om likhet med Jesus, och Han svarar med att föra oss i lidandets ugn. Är du i stånd att uthärda detta?

Vägen till seger och vila är att taga allt, som möter oss, direkt ur en älskande Faders hand, att söka och finna platsen inför tronen i den himmelska världen högt ovan jorden.

Därifrån kunna vi sedan betrakta tingen, för att finna allt vara bestämt av den gudomliga kärleken.

“Till Herren jag bad, att Han ville föröka,
min tro och min kärlek och varje sin nåd,
förklara mig mer av sitt salighetsråd
och ge mig mer håg att Hans anlete söka.

Han själv denna bön mig i hjärtat har givit,
och Han har besvarat den, så är mitt hopp;
men sättet, Han valde, att fylla den upp,
ack, sättet, så när i förtvivlan mig drivit.

Helt hastigt, helt lätt, så jag vågade tänka,
Han skulle bete mig all nåd, som Han sagt.
Min synd med sin kärleks betvingande makt
Han skulle slå neder och seger mig skänka.

I stället för detta Han lät mig erfara
mitt hjärtas fördoldaste mörker och skam,
och lät mot min själ komma rytande fram
den mäktiga, vredgade helvetets skara.

Än mer: det mig syntes, som själv Han mig mötte
att göra min smärta mer bitter och full;
min skönaste plan för Hans storm föll omkull,
Han bröt min plantering och neder mig stötte.

Då grät jag och ropade: “Herre, förklara,
din mask du till döds vill förfölja, o säg!”
Då sade Han: “Detta jag valt till min väg
att bönen om tron och om nåden besvara.

Jag ville en strid i ditt innersta sända
att döda din stolthet, som själen förstör;
din själviska traktan om intet jag gör,
att du må dig ödmjukt till nåden helt vända.”
O. Ahnfelt

/Maria