Tag Archive | straff

Överlämna din väg åt Herren. Jesaja kap 65. HERRENS långmodighets mått

HERRENS Långmodighets mått. Tröst för HERRENS tjänare. Straff för de otrogna. Nya himlar och en ny jord.                     

   —  

Jesaja Kapitel 65
1 Jag lät mig sökas av dem
som inte frågade efter mig,
jag lät mig finnas av dem
som inte sökte mig.
Till ett folk som inte åkallade
mitt namn sade jag:
”Här är jag, här är jag.”
2 Hela dagen har jag
räckt ut mina händer
mot ett trotsigt folk,
som vandrar den väg
som inte är god,
som följer sina egna tankar,
3 ett folk som ständigt kränker mig
rakt i ansiktet.
De bär fram offer i trädgårdar
och tänder offereld
på tegelaltaren,
4 de håller till bland gravar
och tillbringar nätter
i gömda nästen,
de äter svinkött
och har oren mat i sina kärl.
5 De säger: ”Håll dig undan!
Kom inte nära mig,
för jag är heligare än du.”
De är som rök i min näsa,
en eld som brinner dagen lång.
6 Se, det står skrivet inför mig:
Jag tiger inte
förrän jag gett dem vad de förtjänar,
gett det i deras famn,
7 för både deras egna missgärningar
och deras fäders, säger Herren,
för att de tände offereld på bergen
och hånade mig på höjderna.
Jag ska mäta upp i deras famn
lönen för vad de tidigare har gjort.
8 Så säger Herren:
När man finner saft i en druvklase
säger man:
”Förstör den inte!
Det finns välsignelse i den.”
Så ska också jag göra
för mina tjänares skull,
jag ska inte förgöra dem alla.
9 Jag ska låta
en avkomma gå ut från Jakob,
från Juda en arvinge
till mina berg,
för mina utvalda ska besitta landet
och mina tjänare ska bo där.
10 För mitt folk, som frågar efter mig,
ska Saron bli en betesmark för får
och Akors dal
en lägerplats för kor.
11 Men ni som överger Herren
och glömmer mitt heliga berg,
ni som dukar bord åt Lyckan
och häller upp blandat vin
åt Ödet,
12 jag ska låta svärdet bli ert öde.
Alla ska ni få böja er ner
för att slaktas,
för ni svarade inte när jag kallade,
ni lyssnade inte när jag talade.
Ni gjorde det som var ont
i mina ögon
och valde det som misshagade mig.
13 Därför säger Herren Gud så:
Se, mina tjänare ska äta,
men ni ska hungra.
Mina tjänare ska dricka,
men ni ska törsta.
Mina tjänare ska glädjas,
men ni ska skämmas.
14 Mina tjänare ska jubla
i hjärtats fröjd,
men ni ska ropa i hjärtats plåga
och jämra er i förtvivlan.
15 Ni ska överlämna ert namn
åt mina utvalda
till att användas som en förbannelse,
och Herren Gud ska döda dig.
Men åt sina tjänare
ska han ge ett annat namn.
16 Den som välsignar sig i landet
ska välsigna sig vid
Sanningens Gud,
och den som ger sin ed i landet
ska svära vid Sanningens Gud,
för de forna bedrövelserna
är glömda och dolda
för mina ögon.
17 Se, jag skapar nya himlar
och en ny jord,
och man ska inte mer minnas
det förgångna eller tänka på det.
18 Nej, fröjda er och jubla för evigt
över det som jag skapar!
För se, jag skapar Jerusalem till jubel
och dess folk till fröjd.
19 Jag ska jubla över Jerusalem,
fröjda mig över mitt folk.
Där ska inte mer höras
gråt eller klagan.
20 Där ska inte mer finnas spädbarn
som lever bara några dagar,
eller gamla män
som inte uppnår sina dagars mått.
Den som dör vid hundra års ålder
är en ung man,
och först vid hundra års ålder
ska syndaren drabbas
av förbannelsen.
21 De ska bygga hus och få bo i dem,
plantera vingårdar
och äta deras frukt.
22 När de bygger hus
ska andra inte bo i dem,
när de planterar något
ska andra inte äta av det.
Mitt folks ålder ska bli
som ett träds ålder,
mina utvalda ska länge få njuta
av sina händers verk.
23 De ska inte arbeta förgäves
och inte föda barn till plötslig död,
för de är ett släkte
välsignat av Herren,
de och deras efterkommande
tillsammans.
24 Och det ska ske att
innan de ropar ska jag svara,
medan de ännu talar
ska jag höra.
25 Vargar ska beta med lamm,
lejon ska äta halm som oxar,
och stoft ska vara ormens föda.
Ingenstans på mitt heliga berg
ska de göra något ont
eller skadligt, säger Herren.

 

 

When the wicked… De gudlösa….Det finns ett pris att betala då Jesus kommer igen. Ta emot Jesus i frälsningen redan idag!

WHEN THE WICKED ARE CUT OFF…WORD of Encouragement: Psalm 37:32-34
Det finns ett pris att få betala då man INTE vill tillhöra Gud. De Gudlösa kommer att få betala dyrt, /se vers 34../ med sina liv. De kunde ha sagt ett JA till Gud, men ville INTE veta av honom. Jag antar att de flesta VET att det finns en SKAPARE av allt på jorden men man VILL INTE FÖRSTÅ, så man vänder sig bort från RÄDDNINGEN och KÄRLEKEN. Om detta handlar denna video och du kan läsa i bibeln om Guds stora kärlek till oss ALLA.

Psalm 37:32-34 Den gudlöse spejar
på den rättfärdige
och söker tillfälle att döda honom.
33 Men Herren utlämnar honom inte
i hans hand
och låter honom inte bli fälld
i rätten.

34 Hoppas på Herren
och håll dig på hans väg,
så upphöjer han dig
och du får ärva landet.
Du ska se hur de gudlösa utrotas.

Man drar synden på sig, man bryr sig inte om Gud, man hånar honom! Se på samhället idag, människor är inte redo att MÖTA JESUS!! Guds ord håller att LITA PÅ! han har gett dig allt du har, han vill ge dig evig FRID!

Jes 5:18-24
18 Ve dem som drar fram missgärning
med lögnens band
och synd som med vagnslinor,
19 dem som säger:
”Han får skynda sig,
han får utföra sitt verk snart
så att vi ser det!
Det som Israels Helige bestämt
får närma sig och komma
så att vi lär känna det!”
20 Ve dem som kallar det onda gott
och det goda ont,
som gör mörker till ljus
och ljus till mörker,
som gör bittert till sött
och sött till bittert!
21 Ve dem som är visa i sina egna ögon
och håller sig själva för kloka!
22 Ve dem som är hjältar i att dricka vin
och duktiga på att blanda
starka drycker,
23 dem som frikänner den skyldige
för mutor
och berövar den rättfärdige
hans rätt.
24 Som eldsflamman förtär strå
och halm sjunker ihop i lågan,
så ska deras rot ruttna bort
och deras blomning flyga i väg
som stoft,
eftersom de förkastade
Herren Sebaots lag
och föraktade Israels Heliges ord.
______________
Ta vara på ditt liv, ta emot Jesus! och se ditt liv förändras och du får evigt liv i Jesus Kristus och frälsningen!!!

Inkvisitionens historia. Artikel / Katolicism? NEJ!

Inkvisitionens historia

Inkvisition kommer från latinets inquisitio som betyder sökande, undersökning. Det var katolska kyrkans organ för att spåra upp och utrota kätteri. Efter att kristendomen hade blivit etablerad religion på 300-talet började heretiker att ses som fiender till staten, och lagar stiftades emot dem. Den första kätteriavrättningen kom redan år 385 (Priscillianus), men orsakade då allmän förtrytelse. Augustinus anbefallde att de gensträviga skulle genomgå en ”faderlig” tuktan, och med detta menade han kroppsstraff, böter och landsförvisning. Hans uttalanden blev sedan norm för teologerna till omkring år 1200. Då började påvedömet göra anspråk på världsherraväldet, och kätteri blev ingenting mindre än ett majestätsbrott.

Det första kända fallet att bränna kättare kom i Orléans 1022, och det var då upphetsade folkmassor med bistånd av furstarna som drev igenom detta. Kyrkan undvek till en början denna ytterlighet. På 1100-talet organiserade kyrkan särskilda inkvisitionsdomstolar under biskoparnas ledning för att uppspåra och döma kättare. Dessa blev då exkommunicerade och därefter, enligt fördrag 1184 mellan påven Lucius III och kejsar Fredrik Barbarossa, av kejsaren bannlysta (landsförvisade, äreslösa och egendomen beslagtogs). Innocentius III vidareutvecklade och skärpte påvestolens inställning till kätteri. Han var den förste påven som betecknade kätteri som ”förräderi” år 1199. Det var främst för att förkväva katarerna som hade spritt sig ut över hela Frankrike och Italien. Albigenserna ökade trots detta i Sydfrankrike och 1208 igångsatte han ett korståg mot dessa bekännare av den kristna läran. Hans efterträdare, Honarius III, tillät att detta krig trappades upp med hjälp av den franske kungen Ludvig VIII. 1226 utfärdade den franske kungen en förordning som ålade biskopar att döma kättare och den franska rättvisan att verkställa straffen. 1220 hade kejsar Fredrik II utfärdat ett liknande dekret och 1224 stadgades genom kejsar Fredrik II att kättare skulle brännas på bål, vilket stadfästes av påven Gregorius IX , som 1231 utfärdade dekretet Exkommunicamus mot heresin, där han upprepade denna lagen från 1224. Avrättning genom världsliga myndigheter hade nu blivit officiellt erkänd påvlig politik, och inkvisitionen fick nu sin slutliga praktiska utformning som kyrklig institution. Denna påvliga inkvisition kallades den heliga tjänsten, Sanctum officium, och anförtroddes åt munkordnarna och då speciellt dominikanerna som redskap för inkvisitionen. Angiveri, vittnesmål och förhör vid dessa inkvisitionsdomstolar var sådana att den anklagade lämnades försvarslös. Än värre blev det när påven Innocentius IV 1252 i sin bulla Ad extirpanda godkände tortyr som medel för att pressa fram bekännelser och angivelser av de medskyldiga. Den som då fortfarande stod fast vid sitt kätteri eller återföll i det, överlämnades till de världsliga myndigheterna för bestraffning. Kättare som under processen ”ångrade” sig slapp undan med kyrklig botgöring. Skedde återkallelserna först vid bålet följde livstids fängelse.


Två präster begär att en kättare ska
omvända sig medan han blir torterad.

Inkvisitionens första områden blev Italien och Sydfrankrike (Albigenserna). Till Tyskland kom inkvisitionen bland annat genom den grymme Konrad av Marburg, som gjorde sig så hatad att han blev ihjälslagen år 1233. 1215 prisade man Leopold av Österrike som ”kättarkokare”. Mäktigast blev inkvisitionen i Spanien, där den på 1400-talet ordnades som en statsinrättning. Storinkvisitorn Thomas av Torquemeda utlämnade på 12 år minst 2.000 personer till bålet, och många flera tusen lät han straffa på annat sätt. Barra i Sevilla blev under tiden 1480-1520 omkring 4.000 kättare brända och omkring 30.000 blev dömda på annat sätt. I Andalusien stod 4.000 hus tomma på grund av att invånarna flytt på grund av rädslan för inkvisitionen. Pedro Arbués var en annan inkvisitor som av påven Pius IX år 1867 blev helgonförklarad! 1492 kom påbudet om att de spanska judarna hade att välja på att låta döpa sig eller bli landsförvisade. Även i Böhmen, Nederländerna och England krävdes många offer. De skandinaviska länderna blev förskonade. En av dem som misshagade den katolska makten var John Wycliffe (1324-1384, som har kallats för den störste reformatorn före reformationen), vilken ärkebiskopen Arundel beskrev med avsky i ett brev till motpåven Johannes XXIII, som sonen till den gamle ormen och sändebud till självaste antikrist, därför att han funnit det lägligt att göra en ny översättning av de heliga skrifterna till folkets eget språk i England. År 1428 gav påven befallning om att Wycliffs ben skulle grävas upp ur graven och brännas. Askan blev kastad i en flod. Hans böcker blev också eftersökta och brända, eftersom de spred ett ”ljus” som inte var välbehagligt i de katolska leden. En annan person som blev uppgrävd i sin grav och bränd var Lord Tracy därför att han hade sagt i sitt testamente att han ”lämnade sin själ till Gud” och efterlämnade ingenting till mässor. Den böhmiske reformatorn Jan Hus, (eller Johan Huss, omkring 1370 – 1415) som fortsatte Wycliffs reformation, blev bannlyst och kallad inför konsiliet i Konstanz, där han dömdes för kätteri och brändes. Innan han dog profeterade han om att han skulle rostas som en gås, huss betyder gås, men att efter honom skulle det komma en påfågel som de inte skulle kunna hindra från att sjunga. Och sjunga ut gjorde Martin Luthernär han trädde fram med sina 95 teser 1517. Bibelöversättaren William Tyndale jagades ständigt av katolska kyrkan och avrättades i Belgien år 1536. Tyndales översättningar blev senare grunden för King James Version som kom ut år 1611.

De 31 oktober 1517 började Reformationen i Tyskland. Den mottogs med glädje i stora delar hos folket. Men alarmklockan började ringa i Vatikanen. Kyrkliga tribunaler etablerades 1542 genom påven Paulus III för att bekämpa protestantismen. Den leddes av en kommission av sex kardinaler, ”Inkvisitionens församling” och man började bränna protestanter på bål. Myndigheterna censurerade böcker och övervakade alla lärare, förläggare och boktryckare. Några som blev värst ansatta var de bibeltrogna valdenserna som hade sitt ursprung från Pierre Valdés, som levde i Frankrike på 1100-talet och som finansierade en översättning av evangelierna och andra bibelböcker till det språk som talades av det enkla folket i sydöstra Frankrike. 1184 blev han och hans vänner exkommunicerade av påven Lucius III. Med tiden blev de kända som valdenserna som förespråkade en återgång till de första kristna trosuppfattningarna. Följden blev att de fick utstå en fruktansvärd förföljelse från kyrkans sida. Kardinalen de Tournon övertalade den sjuke kungen att underteckna ett dekret den 1 januari 1545 om att alla valdenser som befanns skyldiga till kätteri skulle dödas. Och inom loppet av en vecka (12-18 april), brändes flera byar ner till grunden, i en av byarna mördades 800 män, kvinnor och barn. På två månader dödades 3000 personer och 22 byar lades i ruiner. 25 skrämda kvinnor som sökt skydd i en grotta, kvävdes av en eld som anlagts vid dess mynning. På tillskyndan av kardinalen av Lothringen utfärdade kung Henrik II i Frankrike år 1559 ett edikt vars syfte var att utrota ”det lutherska slödret” vilket resulterade i en terrorvåg mot hugenotterna i Paris som protestanterna där kallades. Frans II förnyade ediktet som stadgade dödsstraff för protestanter som inte ville avsvära sin tro. Frans mor Katarina blev sedan förmyndarregent när Frans följande år dog och hon utfärdade ett edikt i januari 1562 att protestanterna skulle få rätt att samlas till gudstjänst utanför städernas murar. Katolikerna blev rasande vilket ledde till massakern i Vassy ett par månader senare. Blodbadet i Vassy utlöste det första av åtta religionskrig (det första hugenottkriget slutade vid slaget vid Dreux i december 1562 som krävde 6000 människors liv) som drog in Frankrike i en rad blodiga drabbningar av skräck och dödande till fram i mitten av 1590-talet. År 1562 prisade påve Pius IV ”den heliga domstolen” såsom ”religionens fasta borg”.

Vatikanen hade stora tillgångar i Frankrike. Därför var det med speciellt intresse som Vatikanen följde utvecklingen i detta landet som i nästan tusen år varit ett av Vatikanens säkraste kort. Vid hovet i Parit fanns en jesuit-präst som andlig rådgivare, och medan en dryckesgillesfest pågick vid hovet, yrkade han på att protestanterna skulle massakreras som botgöring för deras många synder. 1572 (med början på Bartholomeusdagen) mördades omkring 3.000 människor på gatorna i Paris på några dagar och uppskattningsvis 70.000 i provinserna i övriga landet. Ett ögonvittne berättar här om blodbadet. Frankrikes floder var så fyllda med lik, så att i flera månader åt man ingen fisk från dem. När påven Gregorius XIII, (som samma år hade tillträtt påveämbetet, och som senare blev känd för att ha infört den gregorianska kalendern), fick höra talas om blodbadet så blev det glädje i Vatikanen. Kanonerna dånade och klockorna ringde, och påven anordnade en tacksägelse-gudstjänst tillsammans med sina kardinaler och framförde sina gratulationer till Katarina av Medici. Han befallde också att man skulle låta prägla en speciell medalj till minne av blodbadet på hugenotterna och anlitade en konstnär för att måla en tavla av massakern med texten: ”Pontifex Colignii necem probat” (Påven godkänner dödandet av Coligny), en tavla som fortfarande hänger framme i Vatikanen. Många flydde efter detta från Frankrike. Den 13 april 1598 utfärdade Henrik IV det historiska ediktet i Nantes, som gav protestanterna rätt till fri religiosutövning och samvetsfrihet. Enligt påven var detta edikt det värsta man kunde tänka sig ”eftersom det ger religionsfrihet åt vem som helst, vilket är den hemskaste sak i världen.” Katolikerna gav sig inte förrän Ludvig XIV nästan hundra år senare upphävde ediktet i Nantes, vilket blev början till nya hätska förföljelser av hugenotterna. Katolikerna vann, men var det en seger för Guds rike? Förvisso inte. De antikristliga strömningarna som katolska kyrkan stått för blev senare förelöpare till de intellektuella antikristliga strömningar som kom på 1700-talet. Under 1700-talet upphörde inkvisitionen i flertalet länder, men den höll på till 1808 i Spanien och till 1870 i Vatikanen. Dock blev betydligt färre avrättade. Den romerska inkvisitionen blev med tiden mer och mer ett organ för påvens regering och innefattade även sociala ärenden, liksom trosutövningens innehåll.

Så fungerade inkvisitionen

Inkvisitionen var alltså en speciell domstol med utomordentliga befogenheter att döma över avsikter lika väl som över handlingar. Hemliga agenter och notarier användes som omsorgsfullt insamlade bevis och arkiverade dessa även för framtida bruk, när man misstänkte någon för kätteri. Inkvisitorn och hans ställföreträdare brukade plötsligt dyka upp i en stad och hålla en predikan för stadsborna och uppmana alla att rapportera var och en som kunde misstänkas för kätteri. Om någon kände sig själv hysa kätterska åsikter, skulle han träda fram och bekänna, medan nådatiden varade. När denna frist hade gått ut började den ”speciella inkvisitionen”, då de som misstänktes för kätteri kallades fram. Vid denna rättegången behärskade inkvisitorn situationen i sin egenskap av både domare, åklagare och jury. Bevis från två vittnen var tillräckligt, och vanligtvis gavs det bara allmänna antydningar om vad anklagelserna gällde. Man hade likaså svårt att uppfatta namnen på vittnena, som kunde vara av synnerligen tvivelaktig karaktär. Den misstänkte tilläts ingen försvarsadvokat. Det kunde också hända, att den som skulle försvara en kättare snabbt upptäckte, att han själv enbart av det skälet kunde tvingas att inställa sig inför den heliga tribunen. Tortyr var ett mycket effektivt sätt att framkalla ånger. Det var bara havande kvinnor som slapp undan tortyr, tills efter nedkomsten. ”Botgöringen” som följde på en bekännelse kunde ibland vara lindrig – t ex att delta i ett antal mässor eller att företa en pilgrimsfärd till en speciell vallfartsort. Men för de obotfärdiga eller återfallna blev straffet desto värre. Särskilt efter mitten på 1200-talet återstod bara en möjlighet: döden på bålet. Dock överlät inkvisitorn själva bestraffningen på de världliga myndigheterna, som avkunnade och verkställde domen, eftersom kyrkan själv inte fick beröva någon människa livet. Påvestolen var alltså beroende av den politiska relationen för sina ageranden. I Tyskland fick därför inkvisitionen ett ryckigt förlopp på grund av oenighet ibland mellan påvliga och kejserliga myndigheter. I Frankrike bedrev inkvisitionen en omfattande verksamhet. I Italien fick inkvisitionen mycket att göra, särskilt mot katarerna som var starka i norr. Efter lönnmordet på inkvisitorn Petrus Martyren 1252 (han helgonförklarades redan året efter, 1253, och kom att anropas i åskväder och mot huvudvärk) ökades de dominikanska inkvisitorerna. Valdenserna uppe i Alperna överlevde både 1300-talen och 1400-talen, trots svåra prövningar. I både England och Böhmen begränsades inkvisitionens effektivitet klart av den politiska situationen. Ett speciellt kapitel inleddes när man började spåra upp och utplåna häxeriet.

Jesuiterna

Jesuitorden blev romersk-katolska kyrkans inflytelserikaste orden. Den grundades av Ignatius Loyola (1491-1556) från Baskien. Påvens stadfästelse erhölls efter vissa svårigheter år 1540, varvid den nya orden fick namnet Societas Jesu (Jesu sällskap). Loyola blev jesuiternas förste ordensgeneral. Loyola var först yrkessoldat och kämpade mot fransmännen, men skadades svårt av en kanonkula i ena benet 1521. Under konvalescensen började han läsa böcker om Jesus och helgonens liv, och upplevde att han nu istället ville bli en soldat för den katolska tron. Strax efter detta fick han en vision av Jungfru Maria vilket gjorde att han sedan avskilde ett år av bön och meditation i ett kloster. Där skrev han sin kända bok Exercis spiritualis (Andliga övningar). Genom systematisk meditation, bön, kontemplation och visualisering kunde Ignatius Loyola gå in i ett transtillstånd där han även sågs levitera från golvet, vilket pekar på att han var påverkad av en stark demonisk kraft. Därefter studerade han språk och teologi i Barcelona och Paris. Tillsammans med några likasinnade (bland andra Francis Xavier, Katolska kyrkans mest kände missionär) bildade han 15 augusti 1534 sällskapet ”Jesu kompani”. Absolut lydnad var det första kravet inom orden och lydnadsplikten var så sträng att den förutsatte en särskild ed till påven som innebar en absolut lydnadsplikt gentemot honom. Sin första kyrkohistoriska insats gjorde jesuiterna vid tridentinska mötet genom att genomdriva stadfästelsen om dogmen om påvens absoluta makt över kyrkan. Sin huvudinsats kom den snart att göra i motreformationens kamp mot protestantismen, men även yttre mission upptogs på dess program. 1541 utsändes Francis Xavier som missionär till Indien och Japan.

Upplysningstidens opposition mot dess intolerans ledde till att jesuiterna utvisades ur Portugal. Orden upplöstes i Frankrike och påven slutligen nödsakades upphäva den 1773. Den återupprättades 1814, och tog genom ultramontanismen ledningen inom den katolska kyrkan och vann dogmen om Marias obefläckade avlelse 1854 och dogmen om påvens ofelbarhet vid Vatikankonsiliet 1870 som sina största segrar. 38 jesuiter har helgonförklarats, inklusive Ignatius Loyola.

Jesuit-eden publicerad år 1843.

Bertil Lundberg

Källförteckning:

Svensk uppslagsbok 1959.

De kristna – Illustrerad handbok i Kyrkans historia – 1980.

Alf Lindberg: Reformation och väckelse – 1982.

Encyclopedia Britannica.

Med flera.

http://www.tidenstecken.se/kkvillo.htm

Rysansvärd läsning tycker jag, även om jag visste detta innan, men kanske många många borde få reda på hur det egentligen låg till och vad man kan ana kommer i framtiden som är kort. ………Särskilt efter mitten på 1200-talet återstod bara en möjlighet: döden på bålet.

NamnlösMaria