En svensk rädslaAtt antyda en skillnad mellan kristna och icke-kristna tillhör det mest förbjudna inom stora delar av dagens svenska kristenhet. Få saker utlöser sådan ångest, så häftiga reaktioner.

Varningen för ”elitkristendom” framförs ofta som ett tecken på tolerans, ett bevis på att man gjort upp med gamla tiders religiösa maktmissbruk: i vårt samhälle kan vi inte skikta människor på det viset, för vem vet vad de tror innerst inne. Men ibland undrar jag om inte denna mentalitet är ett arv från just det gamla Enhetssverige. En rest av den typiskt svenska rädslan för det avvikande, det som ännu inte har anpassat sig och som därför innebär ett hot mot status quo. Här är vi alla lagom, och den som bryter mot det får oss andra att känna oss osäkra. Och det vill vi ju inte.

I dagens samhälle tillkommer den islamistiska faktorn, där en religiös gränsdragning uppfattas som ett förtäckt terrorhot och en farlig kil i den västerländska sammanhållningen. Ett kristet svar på detta måste vara att riva alla gränser, att i Guds namn famna allt och alla.

Och så kommer Jesus på söndag att i våra kyrkor tala om ”världens människor” och ”ljusets människor”. Så okänsligt. Så pinsamt. Hur ska vi förklara bort det? Det är ju viktigt att ingen känner sig utstött eller underkänd i kyrkan. Här är vi alla sökare eller troende. Eller vad vi nu är. Hursomhelst så är vi likadana, det är det viktigaste.

Ett nyckelord är ”världen”. I traditionell fromhet har det ofta stått för allting utanför kyrkmurarna, en svepande nedvärdering och mörkläggning av allt mellan kulturlivet och samlivet. ”Det är en världslig sak” har skalat bort det mesta i människans vardagsliv, så att det här med Gud till slut bara har handlat om det osynliga – inom människan och bortom denna världen. Då är det bara en tidsfråga innan pendeln slår tillbaka och människor kastar ifrån sig en så förkvävande andlighet. Då är det ju världen som står för det mänskliga!

Men i Bibeln finner vi ett annat mönster. Där används ordet ”världen” i två helt olika betydelser, som inte kan blandas ihop eller tas isär utan att människor förr eller senare mår dåligt. För det första är världen allt det som Gud har skapat, vår delaktighet i allt mänskligt, kroppsligt och jordiskt. För det andra används ordet för att beteckna det system som ockuperar Guds skapelse, en allt hetsigare virvel av rädsla och girighet kring människans Ego.

Att bli en Jesu lärjunge betyder då å ena sidan en ännu djupare solidaritet med hela jorden och alla människor, oavsett deras tro eller nationalitet. Å andra sidan innebär det ett främlingskap inför världen som system, en förpliktelse att i Jesu efterföljd demaskera de gudar som driver vårt samhälle mot omänsklighet. HIstorien ger många exempel på det svek som blir följden när den ena av dessa båda laddningar tas bort ur ordet ”kristen”.

En annan nyckel är ordet ”ljuset”. Om kristna människor uppfattar sig själva som ljuset, blir de en börda för det omgivande samhället. Men helgonen är inte självlysande brukade man säga förr. De återspeglar någon Annan. 

//Bra artikel tycker jag. Lagommänniskor och lagomkristna finns det så många av, de borde ändra på sig och ta in att Jesus är frälsaren och ge sina liv åt honom.Lär känna Jesus.  /Maria

Magnus Malm  http://www.kts.just.nu