Radikala Sanningar

 Radikala Sanningar kommer här:

“Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Tror ni att jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Lk 12:49-53)
“När Elisabeth hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst […] Då sa Maria: […] Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Lk 1:41-55)

“Petrus och apostlarna svarade: `Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud uppväckte Jesus som ni hände upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel ska kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.” (Apg 5:29-32)

“De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varande i jublande, uppriktig glädje.” (Apg 2:43-46)

I våra kyrkor har vi uppfostras att uppfatta tron som något inre och som något fridfullt. Att vara troende handlar om att någonting mjukt har hänt eller pågår på den osynliga insidan av en människas liv. Hur tron beskrivs varierar – det kan han handla om glädje, om frid, om himmels-förvissning, om en hjälpande närvaro, eller om en diffus känsla av att det finns något större som man kanske skulle kunna kalla “Gud”. Men är det inte lustigt obibliskt att begränsa tron till detta?

 

Har inte Jahves folk alltid, när det varit vitalt, utsatts för press ifrån omgivningen på grund av sin alternativa livsstil? Är inte dom apostoliska och messianska instruktionerna om hanteringen av makt, kön och pengar väldigt radikala och revolutionära? Är inte Guds folk ett sär-skilt (“heligt”) folk som tillhör Abrahams, Moses och Jesus Gud, ett folk som är annorlunda än dom andra folken? Ändå tycks merparten av de västerländska kyrkotraditionerna numera ha det gemensamt att ingen tydlig skillnad syns i de kristnas liv, mer än möjligtvis lite småpsykopatisk bögnoja och plikttroget kyrkokramande.

Riktigt fint, ärligt och tolerant uppfattas det när tron ligger så djupt att man inte ens själv kan vara riktigt säker på att den finns där.

Samtidigt som Jesus-livet uppfattas som något osynligt, hävdar de flesta att det ändå bör få synliga konsekvenser. Tron leder till gärningar, heter det. Men är det någon som noterat hur lite följder den osynliga tron, trots försäkringar om motsatsen, faktiskt får? Detta förklaras ofta med att kristna av nödvändighet alltid är lika mycket syndare som alla andra.

 

Och i dom fall tron får konsekvenser så handlar det i regel om ett individuellt samhälls-engagemang på systemets villkor, utan förankring i en intimt sammansvetsad gemenskap som tillsammans lever ut en radikalt alternativ vision. Och så blir den mesta “tron” i praktiken ändå osynlig, inre, andlig och individuell.

Ett hoppfullt tecken är att vi blir allt fler med en allt starkare känsla av att något har gått grundläggande snett. Vi har fått ett stympat budskap av “biljett till himlen”-typ, ett budskap om “andlighet” och “religion”, och samtidigt en obefintlig träning i radikalt Jesus-liv.

 

“Visa mig din tro utan gärningar så ska jag med mina gärningar visa dig min tro”, säger Jakob till kristna som ignorerar ekonomiska klyftor bland de troende.

 

I samma andetag hänvisar han sarkastiskt till att även djävulen tror. Jakobs budskap är utformat mot bakgrund av en judisk helhetssyn – människan är inte två eller tre komponenter (kropp, själ/ande) som bildar en helhet. Människan är istället en helhet utan separerbara delar. Därför kan inte äkta tro vara något inre.

!Äkta tro syns eftersom den är något man praktiserar i förhållande till andra och tillsammans med andra. Tro är dop, försvarslöshet, gemenskapsmåltider, ömsesidig fostran, relationer till dom marginaliserade, sjukdomars botande, hörbar vädjan till Gud, enkel livsstil och så vidare, och inte individualistiska, softa känslor som nöjer sig med att jaget fått vad det behöver.

I linje med detta började inte Jesus med att låta människor räcka upp handen på ett möte och få frid i sitt inre. Jesus kallade människor till ett radikalt lojalitetsbyte, till att bryta med andra makter. Familjen, Yrket, Kejsaren, Mammon, Könet och till och med Döden, är Makter som evangeliernas Jesus utmanar människor att nu konfrontera, istället för att lydigt anpassa sig till deras förväntningar. Jesus leder människor bort från “systemet” och in på en vandring mot Guds kommande regim på jorden. Och när lärlingarna bryter med det gamla livet så byter de inte bara Ledare utan också familj och folk. Jesus-praktikanterna blir en intimt sammansvetsad motståndsrörelse som inbjuder andra att joina i kampen för det kommande riket.

Med början i Jesus liv och med fortsättning i Guds ande-gåva på pingstdagen, då Jesus tagits bort till Guds värld, växer ett alternativt samhälle fram i vilket Guds kommande revolution förbereds. Guds folk blir en “stad på berget” vars alternativa, visionära framtids-politik alla kan se. Givetvis inkluderar detta en långsamt växande tillgång till harmoni och inre frid, men riket är inget som kan stängas in i det inre eller skjutas upp till det andliga.

När kyrkan på 300-talet allierade sig med den världsliga, våldsamma, förtryckande och mammoniserade överheten, blev detta kulmen på en 200-årig process i anpassande och utslätande riktning. Kyrkan valde att slicka kejsar Konstantins ända, och sedan dess har kyrkan känt sig hemtam i, eller längtat efter, maktens korridorer. Kyrkan har blivit en organisation som tror att hon kan nå längre genom ett intimt samarbete med Mammon och Makten än genom att själv leva ut en alternativ vision. Att med alla tänkbara medel få med så många som möjligt och på så sätt öka kyrkans maktbas är det avgörande, det kvittar om nya “kristna” aldrig vänt sig från systemet och tagit emot Guds livsförvandlande nåd. Kyrkans baspraktiker blir en sövande perversion av dom apostoliska praktiker som präglade urförsamlingen och som var till för att forma dom messianska praktikanterna till bättre efterföljare och samtidigt lysa som ett ljus i mörkret.

Trösten i allt detta är att det alltid poppat upp rörelser som vågat utmana makten och anpassningen, som vågat lyssna till Andens omstörtande viskningar, och som på nytt insett det attraktiva i att fokusera på Jesus liv och budskap och att samlas på ett sätt som är i linje med skrifterna. Och nu börjar det bli dags igen att vi förenar oss med Guds ande i en ny radikal-reformation.

 

Förhoppningsvis är 1700 år i väst av etablerad kristendom nu en epok som är på väg mot sitt slut. Framtiden är oviss, men att klamra sig fast vid drömmen om en rik och “segrande” maktkyrka är inte vägen framåt. Efterföljelse hör hemma i samhällets marginaler, något som fler och fler börjar upptäcka. Och ett budskap som handlar om att jag ska få inre frid, bli andlig eller komma till himlen när jag dör är inte bara väldigt tråkigt, utan har dessutom väldigt lite med evangeliernas Jesus att göra. Istället behöver vi ett bibliskt budskap som konfronterar de makter som styr vår värld och som intagit och sövt även dom troendes liv – kapitalet, media, sexualiseringen, nationalismen, självcentreringen. Vi behöver på nytt ta upp vårt kors och följa i fotspåren på honom som avrättades för att världen inte kunde tåla hans kärlek. Bara så kan vi vinna genuin glädje, tillfredsställelse och episkt liv.

Låt oss därför på nytt tillåta att Anden samlar oss till nya, fria församlingar som tar Jesus undervisning och exempel på allvar. Spridda efterföljare som vaknar upp här och där räcker inte – vi behöver komma nära varandra genom Messias och tillsammans påbörja sökandet efter det kommande riket. Låt oss i ödmjukhet och öppenhet utsätta alla våra praktiker, all undervisning vi inpräntats, och hela vår livsstil för det kritiska ljuset från skrifterna. Låt oss välkomna Guds brännande och luttrande kärlekslåga. Låt oss lämna den livsstil, den undervisning och dom praktiker som strider mot Jesus och apostlarnas lära, och istället söka en sann, Jesusbaserad gemenskap med Gud, varandra och andra människor till varje pris. Låt oss lyda, experimentera och älska.

Många kommer att anklaga oss för att vara naiva, unga, världsfrånvända, idealistiska, sekteristiska, världsliga, heretiska, fundamentalistiska, fanatiska, liberala, lagiska, olydiga, extrema eller farliga. En del av oss kommer dom säkert att spärra in eller värre. Men det är helt i sin ordning, detta är just vad Jesus lovat oss. Vi tar gärna lite skit om vi får vara med och smaka på den kommande världen. En dag ska Ledaren återvända och påbörja uppbyggnaden av den nya jorden som till sist ska formas efter Guds ursprungliga, Jesuscentrade vision. Det gudsrike som till sist ska omfatta allt och alla ska upprättas. Det positiva budskapet är att vi kan få se det nya samhället växa fram bland Ledarens efterföljare redan idag. Genom Jesus har Guds kommande rike blivit tillgängligt för mänskligheten redan nu, och genom Anden kan det landa ibland oss som ett frö av trotsig förhoppning och spirande möjlighet.

Radikal-reformatoriska tendenser och rörelser har präglat kyrkans historia mer än vi kan ana. Och detta kan och kommer att hända igen. Vi kommer att förbli en minoritet till dess Ledaren återvänder, och vi kommer inte att bygga alternativsamhället med systemets tvångs-, vålds- och maktmedel. Därför kan det som händer tyckas läskigt vegt och mjäkigt för dom som imponeras av presidenter, partipolitik, pansar och palats. Men det är inget problem – Gud har ändå alltid vunnit seger genom ödmjuk, lidande, uppoffrande kärlek. Några få messianer som älskar varandra i vardagen, som tränar varandra till bättre Messias-imitatörer, som trivs bland dom utstötta och bortglömda, och som sätter Ledarens instruktioner högre än alla andra röster, är inte en fis i rymden. Dom är embryot till den nya världen.

Och om det är sant så ordnar det sig nog också med den inre friden i sinom tid.
//JONAS LUNDSTRÖM genom MissionXP, Dag Selander.

0979_jesusframe4.jpg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.